…..
Återhämtade mig nästan till dansen, efter migränanfallet. Hade givetvis ingen värk, men kroppen var något urlakad.
Men jag är ingen danshjälte, bara för att jag tar mig till dansen efter en migrän-natt.
Däremot fikade jag med en danshjälte idag. En danshjälte från Åsele.
Efter en tung vinter med sjukdomar, och trasiga knän, efter att i princip aldrig varit dålig förut, var han på banan igen allas vår Åsele-Egon.
Han har jobbigt att ta sig fram mer än 100 meter med kryckorna, men på dansgolvet var han upp ändå, ett par gånger i kväll till Jannez.
Det gladde mig långt ini benmärgen 
Hur hade jag det då ?
Jo skitkul…. dans är hur kul som helst….. och det är svårt att vara still, när det drar igång en fyrbas med tryck i sång och komp….
Massor av härliga tjejer/damor ….
Det är faktiskt sant att jag gläds väldigt med de som dansar sista dansen med sin själsvän….. det är sant, även om jag måste vara ärlig och säga att det brinner lite i mitt hjärta …. av längtan.
”Det kommer flera” sa pappa när det tog slut med en tjej för många år sedan….
Men jag vet inte ja….
Jag förstår uppriktigt sagt inte varför inte tjejerna springer benen av sig efter mig…
… Jag är rolig, konstnärlig, snäll, klok och smart… och har en snygg hatt
Men det är nog andra kriterier som gäller skulle jag tro.
Den som får min kärlek, och ser på mig med kärlek kommer bli älskad mer än hon kan föreställa sig….
nåja
”Snart är klockan två, gösta jobbar på
dansar så att svetten sprutar.
Tango, vals och bugg, Gösta ler i mjugg
slår på benen extraknutar.
Håret står på kant, på varenda tant
när Gösta sista varvet voltar.
Folk går hem två och två
men det bjuder Gösta på för han är stans Travolta.
Gösta dansar hemåt, i slask och snö
inte ens korv med bröd.”
Nu längtar jag nästan till mörkret ute, att få kura ihop, och gå i ide mentalt.
Våren och sommaren är på någe vis hoppet om kärleken…
och nu är sommaren snart över, och hoppet om love, likaså….
Ska köpa mig en fin lykta att sätta ljus i, och kasta armarna runt min nacke och krama mig själv i vinter