…
Som små, små bomullstussar faller de ner från himmelen,
som en välsignelse för ögat, de första snöflingorna.
De lyser upp vägar, fält, skogar, hustak, allt som nyss var grått, mörkt och kargt har lagts under ett vitt omhuldande, upplyftande ljustäcke.
Temperaturen har letat sig ner till -15, vilket normalt sett inte är så kallt, men på den här sidan nyåret är huden känsligare för snålblåsten i minusgrader.
Det knarrar under fötterna, och ett leende på mina läppar kan inte stoppas, trots saknad och ett stänk av ensamhet.
Men mörkret är ännu kvar, om än inte lika allenarådande och dominant.
Det är nästan som om mörkret och vintern tillåter oss vila, falla i träda, gå i känslomässigt ide ,…. för att sedan blomma upp igen till vårvintern, då solen börjar värma i det gnistrande djupa snöriket.
Människorna blir svårare och svårare att känna igen nu, under alla täckjackor, eskimåmössor…. om de ens vågar sig ut.
Barnen trotsar alla minusgrader, för att undersöka det vita undret, snön, den nya lekkamraten….. Pulkor, och stjärtlappar, snögubbar och snöbollskrig.
Barnen älskar snön…. nästan lika mycket som sin Iphone och laptop.
Snön var min vän som liten, när jag var utan …..
I timtal, hela dagar kunde jag vara ute, ibland blå om fingrar och läppar.
Jag var Thomas Wassberg, Sven-Åke Lundbeck, jag var Ingemar Stenmark och Stig Strand….. på riktigt. För barn är fantasin verklig och verkligheten fantasi.
Vi lekte i snöhögar som blivit av snöplogning, byggde tunnlar och kojor i dem…
… idag skulle jag aldrig våga mig in i en tunnel i en snöhög, och totalförbjuda dylikt för mina barn om jag hade några…..
För hur skulle barn överleva själsligt utan fantasin, jag hade aldrig gjort det. Utan min livliga fantasi, eller utan Astrid Lindgren, hade jag varit i ett annat land nu….
Nangiala eller Nangilima kanske….
Den levande ljusstrålen från en anonym bil som svänger in på gården, lever ett eget liv, och förändrar gården för varje liten sekund, lyser upp och försvinner…. och sedan är den borta, och mörkret lägger sig över hus och gård igen.
Luften är så pass kall att man piggnar till av den. När snöandet upphör och molnen skingras… så öppnar sig en stjärnhimmel mitt i vinternatten.
Jag blir upprymd av stjärnhimlens oändlighet och dess skönhet, och återigen spricker mitt ansikte upp i ett leende ….
…trots längtan efter de mina, och saknaden efter det enda som egentligen betyder nåt… kärleken