…
Härom dagen så gav jag nog en äldre kvinna en smärre positiv chock, när hon fick en högst oväntad kram. Jag träffade nämligen på go-tanten Karin, som jag känner sedan länge genom boulespel. I vanlig ordning när jag ser Karin, så blir jag helt enkelt glad och frågar högt och ljudligt, samtidigt som jag fäller ut mina kram-armar:
– Hej Karin, haaar du fått nån kram idag ?
Och hon svarar alltid med en svensk tants ödmjuka, glada, propra tonläge
– nej det har jag inte !
Och givetvis är hon så pass vässad att hon svarar så oavsett om hon fått det eller inte. Och så var det härom dagen oxå, när jag fällt ut mina kram-armar och hållit i kring na, så såg tanten bredvid henne både frågande ut, och lite avis. Jag bestämde mig för att hon hade brist på kramar oxå. Jag frågade förvisso henne om hon ville ha kram, även om hon kanske inte hade så mycket val när jag väl fällt ut ett av Ångermanlands bästa Kram-armar.
Jo-då hon blev så glad så. Men efteråt var hon ju lite nyfiken försatåss:
– Tack så mycket, men vem är det jag har kramat ?
Varpå jag skrattade, och tyckte att det hade hon ju rätt att veta. Och förklarade lite av hur jag kände en av Sollefteås goaste tanter. Och att just Karin blir extra ”utsatt” för mina kramar på stan, beror delvis på en sådan här fin omtanke från hennes sida en gång för länge sedan. Vi spelade så’n här långtids-boule i 4-5 timmar. Och alla pensionärer hade ju givetvis fika med sig. Något som jag inte bemödat mig med, eller haft sinnesnärvaron att planera. Men denna goa tant hade ju observerat att jag var fikalös vid nästan varje tillfälle, så hon bredde en extra smörgås åt mig… hon tyckte jag såg mager ut. Det är klart man blir ett evigt kram-objekt då.
Jag har några enstaka vänner som inte alls tycker om att springa omkring och kramas i tid och otid. Och jag respekterar ju givetvis att de inte vill kramas med alla möjliga och omöjliga människor. Dock så kommer de inte undan MINA kramar.
Samtidigt kan väl kram-genen jag själv erhållit, till viss del, för min del bero på ett underskott från kram-utbildarna i hemmet. Dvs det har blivit en mutation i mig som skapat denna kram-gen, efter år av ”onödigt kramande” som vissa kram-snåla bekanta skulle uttrycka det. Men utgångspunkten för mig i dagsläget är nog ändå hellre en kram för mycket, än en för lite.
Den här kram-genen/mutationen i min kropp och själ, har även påverkat min kroppsbyggnad så tillvida att mina armar är extra långa, starka och kramvänliga. Fronten på min kropp består inte av hårda muskler och sexpack, utan mjuk krockkudde, eller kram-kudde på magen. Ej heller är någon kraftig skäggväxt utvecklad i ansiktsregionen, allt att tacka kram-genen för.
”I was made for huging you baby”