…
15 Juni, smaka på det datumet.
Hur somrigt är inte det ? Boule för 2 i stadsparken,
blommande syrener och rönn, nyklippta gräsmattor.
Ett djupt andetag i den för-somriga luften,
innan gräspollenallergin slår ut mitt luktsinne i en månad.
Och barfota en stund, så man kommer ihåg att man lever.
Man gör klokt i att komma ihåg att man lever, och andas.
Och livet i juni, är det mest frodiga, lummiga, lättsamma.
En kopp kaffe på Adams lilla café, med en chokladboll,
jo det heter faktiskt så, för den är gjord på choklad.
Blå himmel, med små cumulusmoln, ovanför mitt huvud,
på ett av dem sitter kanske min far och längtar efter mig,
Jag luktar på kaffepulvret från ett nyöppnat kaffepaket
så jag kommer ihåg att jag lever.
Målande beskrivning
Står på knä och målar faluröd Demideck på bangolfens sarger,
Drar pensel försiktig längs övre kanten, och rikligt med färg,
så att inte spretiga penselstrån, hamnar på det gula.
Och vi har fått belysning in i förrådet på bangolfen,
vilket en Nils-Åke Nilsson finner väldigt lyckliggörande,
och får med ens ett stort leende i ansiktet.
Sån’t kan vissa glädjas åt, och komma ihåg att man lever
Jag har ett bra öga för vackra bilder.
Och jag har ett stort hjärta, något naivt hjärta.
Och jag har genom åren delat med mig, bjudit på mig med bilder.
Osynligt vacker bild
Idag såg jag en sån underbar potentiell bild,
på en Svensk-afrikansk familj, sittandes med ryggarna mot mig och titta ut över Ångermanälven. Mannen i jeans och blå T-shirt, De två flickorna i många flätor på afrikanskt vis, pojken i en häftig sommarsnagg på sidorna, och lite längre hår ovanpå. Kvinnan i oerhört färggrann, rosa-influerad sjal och turkos långklänning,.
Alla med ryggen mot mig, och tittandes längtandes ut mot vattnet. Och i bakgrunden det lilla vackra lusthuset bredvid lekparken,
Ångermanälvens krusiga Junivatten, och en prunkande, livskraftig,
lövskog på norra älvsidan.
Den bilden var för vacker för att inte föreviga den.
Men som man kan man inte fotografera hur som helst,
än om det är med goda naiva avsikter.
Så jag gick fram och frågade om jag fick ta den bilden åt dem,
och skicka den till dem via mms. Efter en stunds förklarande gick de med på det, framförallt ville barnen det. Så jag gjorde så och skickade bilden till pojken som var den som hade smartphone, pappan sa numret.
Jag hade gärna petat in den bilden på i detta inlägg,
för den var så oerhört vacker och somrig, och färggrann,
och en sån vacker familjestund.
Men jag har lärt mig att den typen av godhjärtade handlingar,
oftast inte är välkomna. Och omtolkas från något vackert,
hjärtligt omtänksamt, till motsatsen i kränkthetens förlovade land.
Bilden var iaf för vacker för att inte förevigas,
och familjestunden förevigad, kan nu användas av familjen,
för att skicka till släkt och vänner eventuellt.
Själv får jag nöja mig med att ha sett den, tagit den, och gett bort den.
Manipulativa tonårsleenden
Idag när jag gick på Copra, så stod två vackert leende, tonårstjejer och sökte upp min blick, och sade med len röst ”Kan du göra oss en tjänst”
Jag förstod fort vad det rörde sig om
– ”vaddå – köpa ut cigaretter” ?
– ”Jaa”
Jag skrattade bestämt till och tvärnekade,
– ”Nej det kan jag inte”
Jag har aldrig köpt ut åt någon under 80 år 🙂
Nä nån måtta får det vara, Dels tycker jag inte de ska röka i den åldern,
dels så är jag rädd om mig själv nu för tiden,
att göra tjänster kan stå en svensk man dyrt
Offentligt gråtande tonåringar
När jag sedan plockat ner mina bananer, russin, smultronglass, min laktosfria mjölk, och mina små kvisttomater i korgen, gick jag förbi öl-och läsk-avdelningen och lade en alkoholfri Staropramen i korgen, där stod en ung tonårstjej och grät så tårarna föll på displayen på hennes smartphone. Hjärtat värkte till, när hon grät offentligt, been there, done that. Men jag vet att som medelålders man kan man inte ens bete sig vänligt i det läget,
så jag gick förbi, så som det nyliberala och paradoxalt nog, feministiska lättkränkta, dubbelbottnade integritetssamhället förväntar sig… utan att låta veta att jag egentligen skulle velat hjälpa på nåt vis,
eller visa att jag bryr mig om en medmänniska.
Sist men inte minst tusen svordomar
Sist men inte minst har jag efter två dagars gruvande tagit mig an det punkterade bakdäcket på min ”Sytjel” (cykel). Jag svor ve och förbannelse över de osaliga själar som enligt den oskrivna lagen om varje onykter kvinnas eller mans rättighet att krossa ölflaskor. Och just ölflaskor är alltid krossade i stadsparken, på gågatan och cykelvägar, så att barn och hundar ska kunna få små skärsår i fötter och tassar, och cykelägare som mig blir nödgade att laga punkteringar. Och det är ALLTID bakdäcket/bakhjulet som är svårt att sätta tillbaka igen, som blir punkterat. Kugghjul, kablar, bromsskivor och muttrar till förbannelse, och inget faller på plats. Jag svär nästan aldrig… men vid påmontering av bakdäck på växelcykel haglar svordomarna. Men efter en timmes svordomar, blev hjulet less och föll på pålats.
Men för att komma ihåg att jag lever, så tar jag mig nu på kvällningen, lite kvisttomater,
och en alkoholfri Staropramen Scschkåll !