…
Skäggstubben går från en sträv,
men ändå snygg yta, till att bli ovårdat
och obekvämt. Jag diskar undan gårdagens
sparsamma mängd disk, innan jag smutsar ner
mer porslin, genom ännu en näringsrik
havrefrukost, och omelett till tidig lunch.
Solen skiner ute,
lätta krus på Ångermanälvens gör spegeln mot
himlen och höjderna något impressionistisk,
likt en Claude Monet-tavla.
Inuti vaknar det sårade barnet till igen.
Och hakan som hålls högt, blir för tung
för stunden, men inga tårar än.
När man inget annat önskar än att någon
ska önska att tillbringa en stund tillsammans,
så är man bräcklig när man frågar de man tror
ska tänkas kunna ställa frågan, eller svara ja på min.
Krusningarna på vattnet utanför stillar sig
och blir till en spegelblankt fotografi,
med tusen höstnyanser.
Magen är mätt, mina sysslor är gjorda.
Ögat kämpar för att förbli endast fuktigt.
Men jag vill inte fråga igen.