…
Sagan om vintern fortsätter.
Underbar vit snö överallt,
och jag vill ha mer, mer, mer snö.
Till och med vägarna är vita, så jag
hade kunnat åkt spark om jag ägt en,
tänk vilken dröm, att få åka spark.
Inte ett gruskorn som förstör varken
sparkåkning eller sagolika
vinterfotografier.
Vissa snövallar är lika höga som mig,
och jag känner mig lycklig över att
gud har klätt mitt kära Ådalen,
i den vitaste vinterskrud,
vitare än en bröllopsklänning
på en vacker brud…
…en vacker brud…
I en liten kyrka invid en norrländsk älv.
En vacker brud, med slöja och långt släp.
Leendet berättar om kärlek och glädje.
Inför våra småttingar, inför Gud, präst och
några kärleksvittnen.
”Ja” …och sedan kyss
Björkarnas löv fladdrar under Junisolen,
Livet är evigt och jag hör fågelsången
som träffar mitt hjärta.
….nej det blev inte så.
Det blev inte i närheten av det.
Jag får ändå vara glad över ögonblick
av lycka. Och över att ha blivit
född i Sverige, och att få bo i Ådalen.
Och än så länge kan jag promenera,
spela musik och sjunga, dansa om jag vill.
Jag kan äta, och jag sover hyfsat bra.
Så varför klaga då ?
Nej jag klagar inte,
men jag har ett hjärta.
Det blir nog inget av det kursiva …
Men jag kanske får åka spark
vem vet !?