…
I prickig 50-talsklänning steppar hon sidledes
å tillbaka, ett professionellt dansbandsleende har
applicerats på ansiktet innan första upptakten till första
låten slår sina fyra slag med trumpinnarna.
Musiken är klanderfri, bra låtval som gör att jag rycks med i
musiken som får mina dansben och fötter att vilja dansa.
Det är Martinez på Bollsta Bruk, och sångerskan Sandra Estberg.
Första timmen, pratar de flera gånger bort massa tid i nån
slags presentation av nya låtar på repertoaren, det går flera minuter
mellan låtarna och jag tänker blygt men otåligt:
”De är väl inget j-a seminarium, spela för h-vete !” 
Det är inte fullt så fullt som arrangörerna säkert hoppas på,
och till en början, vid en första anblick på dansgolvet
blir jag lite orolig att jag dragit en nitlott
i danslotteriet, när det kommer till att få dansa mycket
och få dansa med damor jag gillar att dansa med.
Men jag tar mitt sargade Gösta-Gigolo-hjärta ut på dansgolvet,
and then I do my magic, och dansälvorna trillar in en efter en,
det malplacerade mellansnacket upphör från Sandra,
och jag kan med liten blink, och glimt säga åt kvinnan
som för stunden är i mina armar och social-pratar för mycket:
”Shut up and dance!!!”
Det leende som kommer på mina läppar är dock
inget professionellt dansleende, utan går inte att stoppa,
när jag mitt i foxen drar runt i några Hambo-snurrar.
Och kvinnor runt om dansbanan som längtansfullt,
främst tittar på mina fötter. Och mina skor är inte sååå vackra,
utan billiga lättviktsskor för tvåhundra kronor på Lidl.
Då tillåter jag mig att må bra över den uppmärksamheten,
när man får vara ”kung för en dag”
Men även om jag fajtas med motstridiga känslor inuti,
inte vågar tänka minsta lilla attraktion, inte vågar
ge mitt hjärta hopp bland alla dansänglar…
så ser jag till att skjuta allt sådant ur huvudet, och ur hjärtat,
och dansar med passion till musiken, och med kroppen,
men hjärtat slår bara varannan slag under danskvällar.
Sista timmen, när halvsekelgamla Gösta-Gigolo-ben
är fullständigt urlakade på energi, och går på reservtanken,
eller ”ångorna” som man säger. Nä då har de jävlar i mig inte
nå mellansnack mellan låtarna när gubb-skrället behöver andas.
Och ökade tempot till näst intill o-dansbart på de två näst sista
låtarna gjorde de oxå. Men det är mina halvsekelgamla påkar som
protesterar över att inte fått sitta en enda dans.
Det utsvultna egot suger i sig så gott det kan av att ha hittat
en plats i livet där man är något så när eftertraktad,
om än det månne vara för min kropp… min danskropp.