Månad: april 2019

…
Oj … sent som vanligt.

Jag är ännu inte kvitt förkylningen 2.0
men tror mig vara lite bättre. Fint besök på
eftermiddagen, hon blev bjuden på Kaffe, grahamsbröd
och mandelkubb. Hon var visst konsertviolinist eller nåt,
klädförsäljare fotograf OCH småbarnsmamma.
Och är förmodligen världsbäst i konsten att kramas
på ett sätt som får en att känna sig omtyckt. Endast
kusin vitamin är i närheten.

Idag lät nyheterna vanligt folk få veta att piloter
på SAS strejkar, bla för bättre löner. De har ju bara drygt
90.000 i månaden, och hade fått höra att andra piloter hade
bättre lön. Ja hörrni. Många skulle ha det bra,
om inte andra hade det bättre. Jag vill bara hälsa att
jag och alla sjukskrivna, arbetslösa lider med er piloter
på SAS, samt önskar att ni till slut får vad ni förtjänar.

På förmiddagen ville jag göra ett klipp.
Men höll på att missa det helt och hållet.
Det var nå’n som sa åt mig att ”Klipp day” Tomas
och tänkte att det var glasklart att jag skulle göra det.
Men då det krossade fönstret inte längre var krossat,
höll jag inte på att hitta dit. Glasklart och något
genomskinligt faktiskt. Hamid är en duktig frisör
och har humor.

Och angående rubriken på inlägget,
nej jag har inte träffat nån pilot idag.
Men jag såg på tv ”Tusen dagar i Sverige” en man som
tyckte familjesituationen börjat bli jobbig pga
att han bara träffade dem på helgerna pga jobb.

Men när hans lilla flicka, kom springande mot honom
när han närmade sig hemmet, och ropade glatt:

– Pappa , pappa, pappa – jag har saknat dig pappa

Då tänkte jag,kände jag, att han var den rikaste mannen i världen

…
Några dagar med feber och värk.
Men ingen fara på taket, jag har det rätt bra.
Jag hittar ännu mat och bröd i min frys.

Jag trivs rätt bra i mitt eget sällskap nu
för tiden. Jagar inte andras gillande.
Jag står för vad jag säger, står för vad
jag skriver. Jag har en egen åsikt och integritet.
Och jag har den inte anonymt,
vilket inte så många längre kan skryta med.

Jag bemöter sån’t jag tycker är fel,
med resonemang och försök till analys.
Jag hakar aldrig på något drev, eller offentlig
lynchning. Jag funderar kring orsak och verkan,
och kring konstruktivitet, vilket inte så många
längre kan skryta med.

Jag kan se mig själv i spegeln nu för tiden.
Jag gömmer mig inte bakom hat och anonymitet.
Jag backar heller inte för att stå upp för varken mig
eller utsatta grupper. Jag kan försvarar människor jag
tom inte tycker speciellt mycket om, om det sätts upp
skvaller, mobbning, och lynchning mot dem.
Jag kan skilja på sak och person.
vilket inte alla längre kan skryta med.

Jag har rätt så ensam, opponerat mot
alla drev i medier, när de flesta omkring mig
ursinnigt och urskiljningslöst hakat på.
Eller tigit och samtyckt.
Det kan finnas de som skulle vilja hävda
att jag iom detta sviker utsatta kvinnor,
när jag synar metoo-rörelsens hänsynslösa,
faktabefriade metoder. Jag hävdar motsatsen.
Och den som vill hävda att jag iom mina inlägg
varit emot kvinnor, eller nedlåtande mot kvinnor,
ljuger rätt och slätt. För till skillnad mot just
Metoo-rörelsen, så kan jag skilja på kvinnor
och på en utomrättslig lynchmobb i media.
Dvs jag lastar inte kvinnor för vad några kvinnor gör.
Det kan man inte säga om den feministiska rörelse som
nu sedan länge urartat helt, och lever endast på hat,
lögner, överdrifter, generaliseringar och hämnd.

Så otroligt likt den främlingsfientliga rörelsen, i hur
man hanterar sanning och lögn, så skrämmande likt
vad gäller generaliseringar och skuldbeläggning.
Och så väldigt likt den främlingsfientliga rörelsen när
det kommer till att undanhålla all fakta som på något minsta
vis inte gynnar den bild de vill måla upp.

Jag känner mig faktiskt rätt stolt
över mig själv i detta, och många andra plan
i vad jag åstadkommit och åstadkommer.
Vare sig nån vågar stå vid min sida eller ej.

…
För en god sak struntar vi i sanningen

Likt lokalpressens desperation över avfolkning
från landsbygden, när de konstant överdriver allt
positivt, och skriver om succé och publikrekord
i varje evenemang. Skriver om ”stjärngalor” för den krympande
lilla skara egenföretagare som ännu klarar sig.
Och väljer varandra typ. Man överdriver siffror vid för orten ytterst
viktiga och relevanta demonstrationer om förd landstingspolitik
som sticker dolken i inlandets fortlevnad.

Likt lokal press och lokala politiker låtsas som om en positiv
anda och inställning ska stoppa avfolkningen i bygden,
och blunda och slå dövörat till för både intern kritik
över förd kommunalpolitik, samt blundar för hur enormt
mycket rikspolitik och marknadsliberalism i realiteten
är skulden till avfolkningen av landsbygd och småorter.

På samma sätt

På samma sätt finns en ytterst skadlig desperation,
och frustration kring frågorna runt övergrepp,
kränkningar, våldtäkter, ofredanden med mera.
Och frågan är om konsekvenserna av ”revolutionen”
totalt sett gör mer skada än nytta för både kampen
mot olika övergrepp, och så klart de som drabbas av
denna ogenomtänkta hämndlystna, blinda vrede,
när man frångår sanningen helt ogenerat och kallar det
”En nödvändig del av revolutionen”.
När man inte bryr sig om hur många som
oskyldiga som faller offer för kampanjen.
Med ”rättfärdigandet” att så många kvinnor fallit
offer i historien. Sådant stavas: ”Hämnd”

Vreden är bränslet, men oxå det som bränner allt i sin väg

Vreden som fanns i Metoo, blev blint raseri.
Sedan slumrade den offentliga vreden aningen till på
det mediala planet, även om en jämn ström
av ”uppfostrande” feministiska tidningsartiklar
hela tiden hållit liv i vreden efter Metoo´s introducerande.
Men så kom dokumentären om Josefin Nilsson
som utöver att den visas på SVT play.
Och den för hämnden så viktiga vreden,
och själva livsnerven i Metoo kom tillbaka med ens.
Och med ens fick många åter ”tillfällig sinnesförvirring,
och i en del fall, medvetet planerad sådan.

Ett fint porträtt av en fantastisk artist

Jag tyckte personligen att det var en fin dokumentär,
den porträtterade Josefin vackert, och belyste
sorgen över hennes bortgång. Tog även upp misshandeln
som hennes ex åsamkat henne och blivit dömd för.
Jag greps av både det nästan obeskrivbara i misshandeln,
och framförallt den psykiska tortyren Josefin bevisligen
fått utstå. Men även av henne starka artisteri. Hon grep
tag i mig redan första gången jag hörde henne sjunga.
För hon menade varje ord hon sjöng, och det hördes
tydligt. Och ovanpå det var hon dessutom en mycket vacker kvinna,
vilket kanske också blev en förbannelse för henne.

Under influensatider för egen del, blir det lätt så
att TV blir en av de få saker man orkar med. Men ibland
är avstängningsknappen det enda valet. Men jag såg
på Landgång, med Anne Lundberg, trots att jag
har lätt allergi över hennes självmedvetna kamera-charm,
och ska synas i bild i tid och otid. Jag ångrar det inte dock.
Då det handlade om återuppbyggnaden av Rwanda, efter ett
folkmord som egentligen är i paritet med 2:a världskrigets
judeutrotning. 800.000 människor mördade. En grupp unga
män hade startat en akrobatgrupp, fann ljus i mörkret, uppträdde
och underhäll unga föräldralösa barn i läger. Nu från krigets
Kongo. En av mödrarna till de unga männen hade 6 barn,
levde i fattigdom. Hon hade utöver det över 40 föräldralösa barn
som hon lät få äta, så länge maten räckte.

Varför står det inget om dessa hjältar på löpsedlarna i Sverige,
och alla offer de senaste 3 åren ? Jo för att i Sverige pågår en
”revolution”

Man måste hela tiden jämföra, sa Anton Glanzelius rollfigur i
”Mitt liv som hund