…
Jag känner mig mer trygg i mig själv
än någonsin i mitt liv, men även mer vilsen
i den tid och den värld jag lever i.
Kristdemokraterna har en ledare som inte verkar ha en aning
om vad Jesus predikade. Hennes och Sara Skyttedahls sk
”kristendom” äcklar mig. Finns ingenting av Jesus kvar i den,
men lite av Donald Trump, och lite av Jimmie Åkesson. Jesus hade
nog inte godkänt något politiskt parti av idag, men jag
tror han hade varit närmast vänsterpartiet. Han hade dock
under inga omständigheter accepterat någonting Ebba och
Sara i KD står för … ingenting !
Socialdemokraterna har tillsammans med SD skapat ett
politiskt landskap där man genom medvetet
avskaffande av blockpolitiken, i praktiken förvandlat
höger-vänster-andelarna från 40 – 40 till 90 – 8 till högern.
Inte ett spår av vänsterpolitik i socialdemokraterna.
Sedan Lasse Kronér blev bortplockad från
sitt tv-program ”smartare än en 5e-klassare,
så har jag inte klarat av att se på det, när personförföljelse
och äckligt politiskt maktspel ligger bakom att han
”fick sluta”. Nu bombarderas tv med reklamsnuttar
om kvinnors/flickors rätt att spela fotboll. Nilla fortsätter
att uppröra sig över hur ”lite” hon får i jämförelse med Messi.
Och kallar det ojämställt. Det är alltså fotboll vi pratar om.
Jag är definitivt självklart 100 % för att flickor och pojkar ska
spela fotboll om de vill. Men vem är det inte i Sverige ? Däremot kunde
jag inte bry mig mindre om Nilla Fishers drömmar om att bli
ekonomiskt oberoende på en lek. 
Själv blev jag som 6-åring petad från laget, inte en match,
utan från laget. Men jag räknades väl skulle ta det som en man,
”upp och hoppa Tomas, sluta lipa nu”
Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga,
med världens bästa sjukvård, med det tryggaste samhället
där alla skulle med och ledorden var solidaritet och demokrati.
Ju mer jag inser att jag hittat mig själv, desto mer inser jag
samtidigt hur vilse vi gått… vi svenskar.
Vi som tog emot norrmän, och Judar när världskriget
bröt ut. Vi som slogs för lika rättigheter i skola.
Vi har gått vilse i en nordisk djungel med giftiga
dollar-plantor, låne-träd och mammon-gruvor.
Förblindade av guldets glans har vi glömt allt vad
vi en gång drömde om, vi i arbetarrörelsen. Nu åker
Socialdemokraten Jan Emanuel, tro det eller ej, de facto
omkring i en tvättäkta Rolls-Rolls, och har fortfarande mage
att kalla sig sosse. Göran Persson har blivit greve och
Veronica Palm, den tjejen som jag för ett par år sedan
såg upp till för sina ställningstaganden för riktig vänsterpolitik,
hon har nu blivit chef för en välgörenhetsrörelse,
där hennes höga lön ingår i bidragen.
Hon får inte nåt av mig
Däremot överväger jag att ge till en annan kvinnas verksamhet,
en svensk läkare med ursprung från mellersta östern, vid namn
Nemam Ghafouri, som med jämna mellanrum riskerar sitt liv
i flyktingläger där fd IS-medlemmar sitter med grepp om
sexslavar ännu i flyktinglägren. Hjärntvättade små barn som
inte längre kan sitt modersmål. Hon åker ner inkognito för att
hjälpa dem att bli fria. Om detta hör jag inget i den Metoo-dominerade
pressen och TV. Här är det toppchefspositioner, fotbollslöner
och klappar på stjärten i fokus, till världens mest fria
men samtidigt av feministrörelsen omyndigförklarade kvinnor.
I en artikel läste jag tom till min förvåning om att den svenske
mannen blivit daltad med i media, och tyckt synd om, och kallad Ove…
som mysfarbror. Troligtvis syftande till filmen ”en man som heter Ove”
Barriärerna är sedan länge sprängda, och ingenting, precis ingenting
är längre något problem att omvandla till att den svenska kvinnan,
är det mest synd om i hela vida världen. Uppenbarligen skiter artikelförfattaren
i att självmords-statistiken är brutalt mycket högre hos män.
Men den allmänna slutsatsen i Metoo-tider, är hör och häpna att
även det …är männens fel.
Den svenske mannens könsroll är som byggt för att tiga
kring allt som sker nu, attacken på män i allmänhet,
skammen vi ska känna för vad en liten procent gör fel.
Blinda ögat till allt som kvinnor i likhet med män faktiskt
gör fel, för vi är bara människor, med brister. Detta kan bara ske i Sverige
och ingen annanstans. Pga av den tystlåtna mansrollen, som
ska kunna ta all skit som slängs på honom med ro, för han är ju man !
En mansroll som både män och kvinnor är lika skyldiga till.
Bara i Sverige ! Det är inget jättemysterium för mig
att fler män begår självmord än kvinnor. Det har för övrigt varit väldigt
tyst om just detta under metoo. Vi ska vara glada att Virtanen och Kronér
lever… och några ska skämmas över Benny Fredrikssons död.
Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga,
med världens bästa sjukvård, med det tryggaste samhället
där alla skulle med och ledorden var solidaritet och demokrati.
Ju mer jag inser att jag hittat mig själv, desto mer inser jag
samtidigt hur vilse vi gått… vi svenskar.
Vi som tog emot norrmän, och Judar när världskriget
bröt ut. Vi som slogs för lika rättigheter i skola.
Jag önskar att bensinupprorsmakarna, metoo-revolutionärerna,
”Sverigevännerna”, nyliberalerna och Blå-sossarna, tar och
funderar lite kring läkaren Nemam Ghafouri, kring lilla pojken
Soraj som fick sina tänder utslagna av en IS-terrorist som Soraj
inte ville krama. Och pojken skäms över sina utslagna tänder.
Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga