Månad: juni 2019

…
Jag brukar, tycker jag själv, helt osvensk,
vara bra på att med ord ge målande beskrivningar.
Men här har jag höjt ribban. Jag tar sats och hoppas
jag lyckas, men frågan är …..

Jag studerar människor, iakttar, förundras, beundrar,
småler och … ja jag betraktar kort och gott… människor.
Och när man gör det, med humor i kåseri-anda, så
måste man vara lite generaliserande, och snudd på
fördomsfull. Och som tur är så är jag just detta !

De flesta av oss har väl någon stund i livet,
eller speciella tillfällen då vi är rätt så malliga över
något, någon, en prestation, en som, en dotter osv.
Jag är nog lite av ett undantag där. Det finns tillfällen
då jag kan känna mig lite stolt över något.
Men det finns gradskillnader på ”Stolt” och ”mallig”…
där den kraftigaste synonymen förmodligen blir ”dryg”

Jag menar jag har sett mammor nästa formligen och fysiskt
svälla upp och öka i volym, när deras vuxna söner uppträtt
musikaliskt. Jag har sett föräldrar tro att deras barn
är på väg att bli världsstjärnor, även när de missar toner så brutalt
att det skär i öronen.
Och har släktingar som bor i hufvudstaden minsann,
fint ska det va !, som var gång jag besökt dem skrutit förgäves
inför ett svårimponerat socialfall från Nipornas stad. Skrutit över
kök för en halv miljon kronor, ”kolla in nya verandan Tomas,
visst ere’n shyrre ?”

Nä jag är svår att imponera på, när det kommer till kapitalvaror,
eller löner, Nu är ju förstås löner ingenting svensken går omkring
och skryter med, eftersom då kan hen inte hävda att hen
har för lite i lön, vilket i princip alla svenskar hävdar att de har.
De allra rikaste inkluderat… eller kanske i synnerhet dom.
Men saker, prylar, kapitalvaror … det visar man gärna upp.

Ja helt fördomsfullt, så kastar jag ur mig att för kvinnors del
är det ofta andra saker än för svenska män. Jag tänker mig att
många kvinnor nästan aldrig ”har nå’t att ta på sig” när de står
vid sin ”walking closet” och ska på fest. Fast kläderna de redan
har kan vara värda mellan tio-tusen-tals kronor. Och jag menar
porslinet i matsalen… (ja medelklassen i Sverige har en ”matsal”)
Där det dyra glasskåpet står, med porslin som räcker till en mindre
nobelfest i antal tallrikar, assietter, nubbeglas, sherryglas vinglas
ölstop mm mm . Och de får INTE användas … utom när kungen kommer
på besök.

Men nu till elddopet, prövningen för en enkel amatörkåsör som jag
väl ändå torde vara. Ögonblicket som torde vara näst intill omöjligt
att fånga med ordbeskrivning, ej heller stillbild, kanske, kanske, kanske
att det går med filmkamera. Ingen-ingenting är så
nära att vara så nära den svenske medelinkomstmannen,
nästan som det vore en del av kroppen, deras själar …
…Ingen-ingenting är så otroligt viktigt för honom som
denna statussymbol !
Och det är här orden nästan inte räcker till, när en svensk
medelinkomsttagare/ klassresenär kliver i och ur sin välpolerade
nya bil, eller bättre begagnade bil, som skiner. Och på intet sätt
kan du såra en svensk manlig medelinkomsttagare som
när det gäller hans bil.

Men de här korta sekunderna när han kliver i eller ur bilen,
så finns det mig veterligen ingenting på detta jordklot som
kan se mer viktig ut ! Blicken, kroppshållningen, den likvida aura som
skiner omkring honom. I hans egen värld så stannar världen omkring honom upp,
alla slutar med det de håller på med, och allt går i slow- motion,
som en påkostad Mercedes-reklam. Blicken är lätt grym, inte ett spår
utav leende, allvarlig, viktig, oumbärlig och ett snäpp till
på karriärstegen, och ännu en station avklarad på klassresan.
Och sedan länge så låser nästan ingen sina bilar med nyckel
i låset och vrider om nyckeln, utan gör det elektroniskt via
en fjärrfunktion på nyckeln. Även kvinnor använder sig ju givetvis av
fjärrfunktionen. Men de gör det för att låsa bilen. Mannen med
svensk medelinkomst, den nya rikemansklassen, gör det på ett sätt som
får månlandningen 1968 att verka som småpotatis. Och alltid, ALLTID,
gör han det vänd bort från bilen, för att visa vilket viktigt ärende
han är på väg till i nästa skede. Många gånger är det till
systembolaget de är på väg till, från parkeringsfickan alldeles
utanför. Minns ni när Ingemar stenmark åkte skidor, skolorna
upphörde undervisa, arbetsplatser stannade, trafiken upphörde,
och Sven-Plex med hjärtat i halsgropen konstaterat
att Ingemar vann igen före Pierro Gross ?
Japp i paritet med detta ligger det när en svensk medelinkomsttagare
låser och låser upp sin bil med fjärrfunktionen

Den påkostade slowmotion-scenen där världen runtom låsningen
av den faaaantastiska bilen, och dess fantaaaastiske ägare,
är nu äntligen över, och världen rullar på igen, tills nästa gång en nyrik,
medelinkomsttagare kliver ur sin nya bil, och ska låsa den.

Det finns bara en jämförbara situation, där sådan drypande
kapital-självkänsla infinner sig, viktigpetter-aura,
och det är när den svenske nyrike medelinkomsttagaren
står vid sin 10.000-kronorsgrill och ska vända
på en köttbit. För kött, jakt och slakt är också
väldigt manligt, har jag erfarit.

…
Idag ska jag börja ett nytt och ett bättre liv…. igen.
Jag kan faktiskt inte sluta röka, det går inte !!!
För jag har aldrig börjat.
Men socker !!!!!
Jag har nog inte tänkt sluta helt, för då kan jag aldrig
va bland folk och ta en fika eller samexistera. Det är nog illa att jag
är laktosintolerant, slutat äta kött, dricker inte sprit, röker inte
och kanske har nån ny fraiche inne-allergi på gång.
Nä så det är lite för stor procent persona non grata
över mig för att helt sluta med socker. Äter inte ens surströmming !

Jag är inte helt klar på hur långt jag ska gå, när och var jag ska
avstå från socker. Men jag tänker att en bra start är att minska/
sluta hemma vid, i så stor utsträckning som möjligt.
Igår efter ett fantastiskt trevligt besök hos kompis, som
är den ofrivillige mästerkocken i sitt hem, så blev det
två sorters sötekakor efter den oerhört nyttiga pastasalladen.
Och på kvällen hittade jag en talrik gröt i kylskåpet, och som
av en händelse stod en syltburk bredvid. Och med köpesylt är
det så att man öser på mer, för det smakar mindre.
Men 4 msk jordgubbssylt kl 21 på kvällen Tomas ????
Nej idag ska jag börja på ett nytt och bättre liv….igen.

Sen låg jag och skulle försöka somna med flytande socker i
ådrorna, snarare än syrerikt, friskt blod. Och det kröp i armar och ben av
sockeröverdos. Och då med akut sockerhjärna mitt i natten började
jag smida planer på förändring på sockerfronten.
Sylt är ett ”bra” kryphål för en sockerknarkare, för det är inte godis…
JO DET ÄR DET TOMAS ! Det är godis., speciellt köpt sylt.
En sockerknarkares bästa kryphål… sylt !
Ett annat kryphål jag brukar använda mig av för att kunna
fortsätta knarka socker är att
”jag är ju inte överviktig, och jag rör ju på mig,
så jag tar en sked sylt till….”

Så nu sitter jag här en vacker sommarmorgon och äter ”torrgröt”
dvs gröt utan varken sylt eller mjölk, och försöker övertala mig själv
att det är gott. Det är inte så illa faktiskt, och jag har redan hittat
en vinst till med att utesluta mjölk och sylt. Nämligen att det
tar en ganska bra stund att få i sig ”torrgröt”. Perfekt för
mig som alltid kastat i mig maten.

Ett tag under natten, med ”hög” sockerhjärna, funderade jag
över sockerfria tidszoner. Men nu ”dagen efter” när jag håller på att
avgiftas, nyktra till från sockerruset tänker jag:
Mmm … nja …. njäää !!!
Jag brukar inte fungera bra när saker blir för inrutat, strikt
och robotaktigt. Det är nog så fantastiskt att jag skaffat mig
morgonrutinen att alltid koka gröt, kaffe och bädda sängen.
Mer robot än så kommer jag aldrig bli.

Hmm nu har gröten börjat kallna … ähh kom igen nu Tomas
en sked för pappa … en sked för … den skaaa ner !

Sen är det ju ofta så att vi knarkare ersätter ett beroende
med ett annat, och inte jättesällan slutar med att
ha två beroenden, inkluderat det som man ville sluta med.
Så det gäller att vara vaksam.

Men idag ska jag börja ett nytt och ett bättre liv ….igen !

…..två matskedar gröt kvar nu ! lycka till TL !

…
Barn är ju enligt mig, mer av allt liksom.
Jobbigare när det är jobbigt, och mer guldkantat
när det är guldkantat. Och några kompisars ungar
förgyller då och då min tillvaro med leenden.

Jag har haft två riktigt bra dagar, utan att ha blivit
rik, eller träffat nå’n prinsessa att gifta mig med
och levt lycklig i alla mina da’r … eller för den
delen haft höga ambitiooooooner med livet gud bevars.
Att spela boule hemma hoz … Monsieur Bodäää och 145 knott
och 98 mygg, över en kopp högkvalitativt kaffe.
Det var tursamt. Och bara en sån sak som när jag cyklade
dit och hem en varm sommarkväll när långa skuggor
dansade lågt efter gräs och vägbana. Och björklöven
rasslade inne i skogsdungar, efter Skärvstavägen
längs med Ångermanälven. Och ”kvicksilvret” hittade
över 20-sträcket även efter kl 20.

Underbara ”terrorister”

Jag menar att jag så sent som idag blivit tvungen
att ställa in två spelningar i Juli pga hälsoskäl,
påverkar inte ens i negativ riktning, trots
att jag sett fram emot det. Men att ha två av de tre
”terroristerna” (Lackens småttingar 5 – 8 år) ystert springa
omkring mig och pappa Lacken och testa vår koncentrationsförmåga,
var oerhört skoj. Och när vi fikade så sa jag till minstingen Malte, 5 år:

– Men Malte … visst är väl du världens bästa Malte ändå ?

– Näääej … (Protesterade Malte markerat) ”Jag äl väldens klantigaste Malte”

– Jaha … varför det då Malte ?

– Jo föl ja lamlal o slål mig hela tiden

Börsen gick ned

Så var det med det.
Och idag knallade jag iväg till parken för att
spela boule med SPFs pensionärer. Det blir lite
annorlunda boulespel, mot för med Monsier Bodääää,
men har sin charm ibland, och man får ju vara
i vackra Sollefteå Stadspark.
Raffe från parkförvaltningen, var där samtidigt
och gick med nån mackapär som liknade en metalldetektor.
Men vi såg aldrig att han hittade något guld.

På tal om guld, så saknade jag min lilla nätta plånbok,
utan någon större summa likvider i., när jag skulle
bege mig hemåt. Det normala är ju att man glömt den hemma
och bara trott att jag haft den med mig. Men si denna gång
låg den inte på någon uppenbar plats i mitt relativt välstädade
Spartanska hem. Men jag vände på allt som gick att vända på,
hällde ut tvättkorg. Letade i fickor, lådor…. jag tom, för säkerhets
skull kollade så jag inte blivit akut senil, och lagt den i kylskåpet.
”Plånbok i kylskåpet ? det har väl ingen vettig människa som har ?”
Nej …precis .. just just… så jag kollade

Och samtidigt hade nån telefonförsäljare fått spunk, och ringde
stup i kvarten… 5 samtal. Jag kollade med hitta.se efter 2 samtal
men det såg ut som försäljare. Och jag var preciiis på väg att ringa
o spärra mina bankkort, när samma nr ringde igen.
Äh jag frångår väl mina principer då …. det är nog en
försäljare, men jag har ju faktiskt just tappat min plånbok oxå.
Så j-a nojig får du väl ändå inte vara Mr Tomas !
tänkte jag.

Börs-notering

Och det var nog tur det, För i andra luren, på knackig svenska
efter lite engelska och gissningar, kom vi fram till att en
ung herre i 30-årsåldern, hade hittat min lilla nätta plånbok.
Och ville lämna tillbaka den.

– Jag kommer till biblioteket om 5 minuter.
sa jag o hoppade upp på min snygg-cykel.

Då stod han där, med plånboken uppvikt.
Så jag såg…. Jag tackade och tog i hand, Och kände mig
väl aningen dum när jag sträckte fram en 100-ing,
som tänkt ”hittelön”

Valuta för pengarna ?

Va ?? … vad en hundring är ??
Jo förstår ni, en gång i tiden så hade man nåt som
kallades mynt och sedlar, som var fysiska, och som
användes som betalmedel. Utan att trycka på nån
app på mobilen och betala med digitala siffror.

På så sätt kunde man veta hur mycket
pengar man hade, utan att staten, bankerna och världens
storföretag kartlade alla dina inköp och tillgångar.
Då kunde man bli rånad iofs, här i Sverige.
Det kan man fortfarande… fast rånaren
sitter i Afrika eller Filippinerna och trycker på en knapp.
Så nu är det istället storföretag, stat och banker som rånar oss
helt lagligt. Det är lag och ordning … sägs det.

Jo … aningen generat sträckte jag fram hundringen.
Och han sa att han absolut inte kunde ta emot den.
Jag förstår honom. Han är flykting från Azerbajdzjan
och bodde nu i Sollefteå. Så då frågade jag så ödmjukt jag förmådde
om jag åtminstone fick bjuda honom på
en kopp kaffe på Lilla cafet.
Så vi satt och pratade om Sverige, människor, diktatur,
hemlandet, jobb och pengar, i över en timme. Och det
berikade min dag. Och jag var mycket glad över
att återfått min plånbok, o slippa spärra bankkort.
Kan hända att han kommer och spelar boule med oss
vid tillfälle. Han var dessutom fd rumskamrat med vår
vän Amin som spelade boule med oss förut, och nu jobbar i Åre.
Firnt va ?

Som topping på allt ….

Och just när jag trodde att det inte kunde bli bättre
så får jag möjligheten att komma till Sveriges bästa kramerska
Åsa, och äta middag med henne och hennes små troll, Valle
och Evelina.

Lyckan stod mig bi….

…
Jag har nyligt haft ett försök till en internet-diskussion med
en arg ung kvinna. Hon var väldigt arg på mig, och hävdar
att jag ”kallar våldtäktsoffer för lögnare”. För den som vill följa
ordutbytet ger jag en länk:

Facebooklänk

Jag blir fascinerad av hur förprogrammerade så många
”debattörer” tycks vara. Som ett liten upprepande, digitalt
propaganda-flygblad, upprepar de sig utan att ta till sig
någon form av information. En snabb igenkänningsfaktor
är att de fort går till angrepp om vilken typ av person du
är, vad du tycker och tänker, vilket de då luskat ut på några
sekunder. Mig har det tagit ca 50 år, och jag har fortfarande
inte allt klart för mig om mig själv. Men jag tänker ändå
att det är rimligt att påstå att jag vet lite mer om mig själv
än en främling…. men det tycker kanske inte den arga unga kvinnan
i denna diskussionen.

Nu har även en annan arg ung kvinna, varit där och emojjat
arga emojis på mina inlägg. Tom åtta stycken prickar jag skrev,
som tecken på att jag väntade på svar på en fråga, till
och med mina åtta prickar blev den andra arga kvinnan arg
på.

…
Minns du när du gick barfota
i hjulspåren, med bruna barnsben,
på en grusväg, så lent så lent ?
Solen värmde, och världen fanns i din hand,
och morgondagens bekymmer inte fanns.
Kan du minnas ?

Det var för flera universum sedan,
och tusen mil tillbaka i tiden.
Det var för fem liv sedan, om du frågar
hjärtat som fått startas om, efter
att livet tagit slut, och du nödgats att
starta om på nytt.

Minns du din första kyss ?
Första gången du gick om drömde
om den du älskade i dina drömmar ?
Minns du när det inte blev ni två,
när ditt hjärta gick i tusen bitar,
och fick lappas ihop med tårar av lim ?

Det var så länge sedan , så många liv sedan
så många förutsättningslösa försök, att få ta del
av det enda du någonsin velat uppleva.
Hur mycket längtar du inte nu efter
den naiva tron på kärlek, som nu har ersatts
av bitter erfarenhet, och acceptans av ensamhet ?
Minns du din första kyss ?

Minns du första gången du dog ?
Då världen rämnade under dina fötter,
och du försvann i ett mörker utan känslor,
utan värme, utan liv, utan hopp ?
Minns du då du blev övergiven och lämnad ?
Med bruna barnsben, barfota
på en len grusväg, en varm sommardag ?

Kommer du ihåg när ljuset sipprade in
i allt det döda, med löfte om pånyttfödelse,
när du trott? När du vaknade upp i en vuxen
kropp, med ett barns naiva hopp och tillit,
och en gamlings vishet ?
Kommer du ihåg när ljuset sipprade in ?

Tror ditt hjärta ännu på kyssar och drömmar,
bakom dess härdade väggar, tårar av lim ?
Kommer du någonsin älska igen, när du
vet att du måste ge bort ditt hjärta,
och lita på att den du älskar behandlar det
som det dyrbaraste i världen ?
Kommer du någonsin älska igen ?

När du så dör en sista gång,
När ljuset som väntat dig välkomnar dig
till det okända slutet. Kommer du då
minnas att du har älskat ? Kommer du känna
att du varit älskad ? Det enda du någonsin drömde om,
långt bortom daler och guld. Kommer ditt grånade hår,
ditt ärrade hjärta, dina fåriga kinder, skrynkligt le,
och säga att jag är redo nu ?

Minns du när du gick barfota
i hjulspåren, med bruna barnsben,
på en grusväg, så lent så lent ?
Solen värmde, och världen fanns i din hand,
och morgondagens bekymmer inte fanns.
Kan du minnas ?

…
Det är intressant med människor.
Att samtala är intressant, att lyssna, och att
fundera själv, och att tänka … själv.

Tänka själv ?

Men folk har oftast inte tid att tänka idag.
Inte tid att samtala och lyssna. Och med lyssna menar
jag inte nödvändigtvis att vara gråt-axel åt medmänniska
i nöd, inte enkom iaf. Utan även lyssna på andras perspektiv,
hur tokiga eller främmande de än må vara för en själv,
utifrån den verklighet jag lever i. Och det utifrån den värld jag
mött under alla mina levnadsår, och hur jag mäktat hantera
svårigheter … vem jag blivit utifrån det.

Att lyssna på idioter, likväl som bra människor.

Jag sitter här med min andra kopp kaffe för dagen.
Den första var godast, fast det var samma kaffesort.
Och jag har hunnit tittat på SVT Play. Sommarpratarna.
Med Bodil Jönsson, Per Fritzell, Anton Abele, Helene Ripa
och Fredrik ”Benke” Rydman. Som alltid sådana sammanhang
så i förväg har man blanka ark, personer man tycker om,
och personer man känner avog inför, av olika anledningar.
Ungefär som ”så ska det låta”. Fördomar ? Ja delvis !
Men oxå beteende, åsikter de har uttryckt, självgodhet
på andras bekostnad osv osv. Men jag tror det är nyttigt
att lyssna på människor, även idioter och semi-idioter,
eller empatilösa människor. Däremot så lyssnar jag inte för
länge på förprogrammerade människor som upprepar sig
utan att ta till sig information, i en diskussion.

Spår av att själv vara dubbelbottnad.

Det kan vara nyttigt för att se komplexiteten hos människor,
djupet eller grundheten, ytligheten. Men också hur dubbelbottnade
människor är, och ofta dubbelmoraliska. Det kan även finnas spår av
sådant hos mig, som jag inte ser. Jag tycker ju nånstans att
jag är en förträffligt fin människa, men har alltid brottats med
dålig självkänsla, även om den är skyhögt mycket bättre nu.
Lite motsägelsefullt ?

Fantastiska program

”Sommar” (P1) och ”Sommarpratarna” (SVT) är i mångt och
mycket fantastiska program, där människor just berättar från
sina liv, saker man annars aldrig kunnat få veta i en värld
där människor mer än nånsin segregeras socialt och ekonomiskt
utifrån vad vi själva väljer för liv, vilka politiker vi röstar på,
vilka produkter vi köper, och vilka jobb vi har, eller är utan.

Tänk om jag skulle varit med

Ibland tänker jag hur det skulle vara att hålla ett
sådant program på radio, och sitta med främmande människor
för en tv-produktion. Vad skulle jag prata om i mitt program ?
Och hur skulle jag förhålla mig i en sån diskussionsgrupp ?
Jag skulle nog ha problemet att ha för mycket att prata om
i radioprogrammet på den korta tiden. Och jag tror att jag
skulle behöva inta en väldigt strikt lyssnande position i
tv-programmet… för att inte bli för het och konfrontativ.

Något som inte stämmer

Anton Abele tex, … jag visste nu att han är moderat politiker.
Och ja vet ganska ingående vad moderaterna står för,
och hur det påverkar välfärden, segregation, vård,
klyftor mm mm. Att då sitta och lyssna på honom som en som
kämpar mot gatuvåldet. Att se honom I PROGRAMMET
vara en lyssnande person, som nickar och förstår, åtminstone
de som sitter bredvid honom, inför TV…. det .. det
ja det blir svårsmält minst sagt. Och känns något falskt
utifrån vad jag vet att han stöttar politiskt, som påverkar
många utsatta i negativ riktning.
Hur hanterar man sånt ? Hur borde man bemöta
en människa som genom sin politiska uppfattning ser ner på mig
och hundratusentals andra utifrån pengar och status ?
Bör jag respektera honom ? Bör jag respektera hans åsikter ?
Jag känner spontant att jag inte behöver det.
Han har rätt att yttra sig, han har rätt att finnas, men jag
behöver inte respektera honom eller hans åsikter.

Ett bra program, med halvtaskig representation

”Sommar” är ändå ett intressant program. En av dess svagheter är
uppenbart att även om det är människor med olika sysselsättningar,
olika hinder i livet, så är det allt som oftast människor
ur den ekonomiskt och socialt högre samhällsklassen. asså om man
ser det ut ett representativt hållningssätt, av befolkningen.
Och det förklara nog också att Anton Abele, nästa kan framstå som
förstående och empatisk. Det hade blivit svårare för honom
om det suttit en kåkfarare en fattigpensionär, eller en cancersjuk
som blivit nekad sjukskrivning av hans parti.

Jag fattar … visst fattar jag

Men visst fattar jag att det är inte kanske är så lätt
att få till ett sådant pratprogram, med vanliga dödliga,
mindre lyckligt lottade. Det blir svårt att ha en diskussion
med en som snedtänder på en sil i sändning.
Och en döende cancerpatient tar sig inte dit. Och jag…
jag vet inte … jag tror inte den klassens människor
vill höra vad jag har att berätta om jag ska vara uppriktig.
Jag är uppenbarligen för frispråkig och direkt
tom för de flesta jag känner personligen, vad gäller
feminism, kapitalism, socialmoderater, miljöförnekare,
främlingsfientlighet etc etc. Jag skulle kanske inte ha en
enda vän om man utgår från det.
Och jag tillhör inget fack av förprogrammerade.
Men det kan ändå vara bra att ha i åtanke när man
lyssnar på de här programmen.

…
Jag känner mig mer trygg i mig själv
än någonsin i mitt liv, men även mer vilsen
i den tid och den värld jag lever i.

Kristdemokraterna har en ledare som inte verkar ha en aning
om vad Jesus predikade. Hennes och Sara Skyttedahls sk
”kristendom” äcklar mig. Finns ingenting av Jesus kvar i den,
men lite av Donald Trump, och lite av Jimmie Åkesson. Jesus hade
nog inte godkänt något politiskt parti av idag, men jag
tror han hade varit närmast vänsterpartiet. Han hade dock
under inga omständigheter accepterat någonting Ebba och
Sara i KD står för … ingenting !

Socialdemokraterna har tillsammans med SD skapat ett
politiskt landskap där man genom medvetet
avskaffande av blockpolitiken, i praktiken förvandlat
höger-vänster-andelarna från 40 – 40 till 90 – 8 till högern.
Inte ett spår av vänsterpolitik i socialdemokraterna.

Sedan Lasse Kronér blev bortplockad från
sitt tv-program ”smartare än en 5e-klassare,
så har jag inte klarat av att se på det, när personförföljelse
och äckligt politiskt maktspel ligger bakom att han
”fick sluta”. Nu bombarderas tv med reklamsnuttar
om kvinnors/flickors rätt att spela fotboll. Nilla fortsätter
att uppröra sig över hur ”lite” hon får i jämförelse med Messi.
Och kallar det ojämställt. Det är alltså fotboll vi pratar om.
Jag är definitivt självklart 100 % för att flickor och pojkar ska
spela fotboll om de vill. Men vem är det inte i Sverige ? Däremot kunde
jag inte bry mig mindre om Nilla Fishers drömmar om att bli
ekonomiskt oberoende på en lek.

Själv blev jag som 6-åring petad från laget, inte en match,
utan från laget. Men jag räknades väl skulle ta det som en man,
”upp och hoppa Tomas, sluta lipa nu”

Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga,
med världens bästa sjukvård, med det tryggaste samhället
där alla skulle med och ledorden var solidaritet och demokrati.
Ju mer jag inser att jag hittat mig själv, desto mer inser jag
samtidigt hur vilse vi gått… vi svenskar.
Vi som tog emot norrmän, och Judar när världskriget
bröt ut. Vi som slogs för lika rättigheter i skola.

Vi har gått vilse i en nordisk djungel med giftiga
dollar-plantor, låne-träd och mammon-gruvor.
Förblindade av guldets glans har vi glömt allt vad
vi en gång drömde om, vi i arbetarrörelsen. Nu åker
Socialdemokraten Jan Emanuel, tro det eller ej, de facto
omkring i en tvättäkta Rolls-Rolls, och har fortfarande mage
att kalla sig sosse. Göran Persson har blivit greve och
Veronica Palm, den tjejen som jag för ett par år sedan
såg upp till för sina ställningstaganden för riktig vänsterpolitik,
hon har nu blivit chef för en välgörenhetsrörelse,
där hennes höga lön ingår i bidragen.
Hon får inte nåt av mig

Däremot överväger jag att ge till en annan kvinnas verksamhet,
en svensk läkare med ursprung från mellersta östern, vid namn
Nemam Ghafouri, som med jämna mellanrum riskerar sitt liv
i flyktingläger där fd IS-medlemmar sitter med grepp om
sexslavar ännu i flyktinglägren. Hjärntvättade små barn som
inte längre kan sitt modersmål. Hon åker ner inkognito för att
hjälpa dem att bli fria. Om detta hör jag inget i den Metoo-dominerade
pressen och TV. Här är det toppchefspositioner, fotbollslöner
och klappar på stjärten i fokus, till världens mest fria
men samtidigt av feministrörelsen omyndigförklarade kvinnor.

I en artikel läste jag tom till min förvåning om att den svenske
mannen blivit daltad med i media, och tyckt synd om, och kallad Ove…
som mysfarbror. Troligtvis syftande till filmen ”en man som heter Ove”
Barriärerna är sedan länge sprängda, och ingenting, precis ingenting
är längre något problem att omvandla till att den svenska kvinnan,
är det mest synd om i hela vida världen. Uppenbarligen skiter artikelförfattaren
i att självmords-statistiken är brutalt mycket högre hos män.
Men den allmänna slutsatsen i Metoo-tider, är hör och häpna att
även det …är männens fel.

Den svenske mannens könsroll är som byggt för att tiga
kring allt som sker nu, attacken på män i allmänhet,
skammen vi ska känna för vad en liten procent gör fel.
Blinda ögat till allt som kvinnor i likhet med män faktiskt
gör fel, för vi är bara människor, med brister. Detta kan bara ske i Sverige
och ingen annanstans. Pga av den tystlåtna mansrollen, som
ska kunna ta all skit som slängs på honom med ro, för han är ju man !
En mansroll som både män och kvinnor är lika skyldiga till.
Bara i Sverige ! Det är inget jättemysterium för mig
att fler män begår självmord än kvinnor. Det har för övrigt varit väldigt
tyst om just detta under metoo. Vi ska vara glada att Virtanen och Kronér
lever… och några ska skämmas över Benny Fredrikssons död.

Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga,
med världens bästa sjukvård, med det tryggaste samhället
där alla skulle med och ledorden var solidaritet och demokrati.
Ju mer jag inser att jag hittat mig själv, desto mer inser jag
samtidigt hur vilse vi gått… vi svenskar.
Vi som tog emot norrmän, och Judar när världskriget
bröt ut. Vi som slogs för lika rättigheter i skola.

Jag önskar att bensinupprorsmakarna, metoo-revolutionärerna,
”Sverigevännerna”, nyliberalerna och Blå-sossarna, tar och
funderar lite kring läkaren Nemam Ghafouri, kring lilla pojken
Soraj som fick sina tänder utslagna av en IS-terrorist som Soraj
inte ville krama. Och pojken skäms över sina utslagna tänder.

Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga

…
Det blir visst svalare igen har de sagt.
Mer likt en vanlig svensk högsommarvärme
på 24 grader på dagen. Nu vandrar temperaturen
nedåt, när det bara är 38 minuter kvar på 8 Juni
år 2019. Jag har minimerat bruset här, tagit ut
batteriet ur ett ur, som inte tickade i takt.

Jag känner mig hel, men frustrerad, glad men arg,
stundvis lycklig, men även ledsen. Från dag till dag, timme
till timme, ofta finns det flera känslor samtidigt.
Jag kan även nu, när jag känner mig mer hel inuti,
och inte jagar andras tycke, för en sekund i deras liv,
även nu då och då känna mig aningen ledsen när
min erbjudna vänskap inte är besvarad, eller när
den rent utav blir utnyttjad.

I den ljusa sommarnatten hörs diverse dova ljud på avstånd,
men ändå ligger det en sommarnatts mättade tystnad i luften.
En bilmotor från långt ifrån, går knappt att urskilja. Och om jag
lyssnar noga, hör jag frysen i hallen brumma lite kyligt.
Jag vet inte mycket om imorgon. Några saker är planerade.

Jag kan då och då bli trött på mänskligheten, på människorna
runt om, på människors likgiltighet inför andra människors
situation. Kallhamrat cyniska inför vår egen del allt destruktivt.
Människor utan empati, människor utan ryggrad, som sitter
på första parkett, eller gör allt i sin makt för att snart
få komma dit, till första parkett, och generas inte över
att behöva trampa på mindre lyckligt lottade för att få
göra det. Jag skäms ibland över att vara människa.

Ändå var det länge sedan jag såg sommaren så klart,
klara gröna färger, med vita blomster på mark och i träd.
Förundrad över den skönhet jag har omkring mig, som
om jag såg världen genom en magisk kamera med skärpedjup,
med färgförstärkning … för varje blick jag tar, registrerar jag ett
konstverk, en levande tavla, genom mina nya glasögon, utan flagor,
utan repor och med rätt skärpa. Jag andas lugnt när jag går,
sträcker på bröstet lite … tar plats …lite !

Jag sätter mig på caféet och tar mig en kopp
kaffe, och en kula pistageglass. Och njuter av stunden.
Söker inte blickar, söker inte sällskap, men välkomnar det,
där det finns respekt.

Hostan…. gör sig påmind, jag går ner i parken, för att
inte host-kräkas mitt på gågatan. Där spelar Janne och
Daniel boule. Jag säger hej, sätter mig en stund och tittar,
och går hemåt, får en trevlig pratstund med Katarina efter
strandpromenaden längs älven. När jag kommit hem
ser jag vattenskotrar på Ångermanälven, och blir så trött
så trött på människorna… Storskrakes-paren är mycket skygga
har sina nästen vid dessa strandkanter. Så trött, så trött.
Bara för att några har för mycket pengar, och måste lägga dem
på lyxleksaker. Att det är den kategorin människor som varken förstår
eller bryr sig om konsekvenser för omgivningen, är dock föga
överraskande.

Jag hör röster i sommarnatten genom vädringsfönstret.
Jag tycker om den typen av ljud. Bakgrundsljud,
på livsflödet. Barn som skrattar, fåglar som kvittrar om
dagarna, bilar på distans, vindens sus.

Känner mig lite lätt besviken idag,
och då har jag ändå bakat grahamsfranskor.

…
Kluck, kluck, kluck…
Små små vågor slår mot ekans för.
Solen speglar sig i sjön. Harmoni,
lugn , allt är självklart, det finns inga frågor.
Ingenting som är konstigt, utom morfars magiska
metspö, som jag och min bror på riktigt trodde var magiskt
och drog till sig abborrar och gäddor, från det svarta
kalla vattnet, mitt i den kalla, klara sommarkvällen,
i Stordegerssjön.

Men när vi lånade morfar-spöet,
så var magin borta. Men vad gjorde väl det ?
Visst var det spännande att få napp, men det var precis
lika underbart att sitta i morfars värmande anorak,
målarkeps från nån lokal färgaffär, mot myggen runt huvet,
och höra vågorna klucka mot fören.

Jag tittade mot morfars fårade ansikte, där han satt i aktern
och drog upp abborrar, han såg mig, och plirade med ögonen,
viftade med öronen, som om han vore i paradiset.
Bättre än så mådde aldrig morfar, som när han satt i
en eka med sina två barnbarn.
Och bättre än så, mådde aldrig jag,
när morfar plirade med ögon, och spred harmoni,
utan ett ord.

…
Förord:
Jag gick ut i solskenet häromdagen,
och andades in den underbara sommarluften,
och nös (allergisk). Men gick leende vidare.
På gården såg jag två krossade källarfönster,
vilket jag bara log åt utan att vredgas alls.Två små
ungar sparkade fotboll på gårdsplanen, och som barn är
utan tanke på konsekvenser och fönsterrutor. En spark
flög två våningar upp i luften, och hade kunnat träffa ett
lägenhetsfönster. Normalt sett när ungar bråkar, mobbar
eller förstör saker, brukar jag som vuxen kliva in och säga ifrån.
Men nu sa jag medvetet ingenting, och här är varför:

Det var en gång ett lite vackert bostadsområde
i en Ångermanländsk småstad. Folket bodde
i ett vackert läge intill älven, och barnen lekte och
skrattade och spelade fotboll, på en fotbollsplan
med uppsatta målramar och nät, så som ofta görs
av små barn, på platser avsedda för lek.

En medelålders herre tyckte det var så trevligt
med barnskratten, att han öppnade fönstret
och tänkte på Cornelis Vreeswijks rader i
”Turistens klagan”: ”Om inga ungar funnes så sluta jag”
Genom sitt fönster på glänt, hörde han hur
det sprang omkring små ”Diego Maradonas”, Ronaldos,
Messis … i sina drömmar när de sparkade iväg
en tå-fjutt som blev så sned att det blev inkast.
Men drömmen var där. De spelade och skrattade,
stora och små barn, svenskfödda barn med svenska
föräldrar, svenskfödda barn till utländska föräldrar,
och barn som haft turen att undslippa krig och landminor,
och nu spelar ihop med de andra barnen.
För ni förstår, innan vi vuxna matat dem med annan information,
så är alla barn bara ännu en lekkamrat.. ingenting annat.

En gång hjälpte den medelålders herren dem att få tillbaka
sin boll, som de sparkat ner i älven, genom att kasta stenar
bortom bollen men ändå så pass nära bollen att
svallvågorna fick den att närma sig stranden. Ibland hade han lust
att gå ner och sparka boll med dem. Det hade gått bra på 70-talet,
men inte på 2010-talet i dagens Sverige. Orsaken förtäljer inte
just denna saga. Men skulle kunna finnas anledning att
återkomma till vi tillfälle.

Hur som helst. Barnen skrattade och sparkade boll,
på något så praktisk för det ändamålet, som en bollplan,
med skyddsnät. Helt underbart tänkt från början.
Men nu var det inte bara medelålders farbröder som tyckte om
att höra barnen skratta och leka, som bodde i bostadsområdet.

Det bodde även, förmodligen bara ett fåtal, men ändå, damer
som avskydde barnskratt, då det enligt egen utsago störde
deras TV-tittande om kvällarna. De hade INTE vårtor på näsan,
och ingen flygande kvast eller elakt, vasst skratt vill jag bara
förtydliga. De skrattande barnen störde damerna så till den milda
grad, att de kände sig nödgade att beklaga sig inför hyresvärden.
Och damerna veta, att enkom den klagande människan får
sin vilja igenom i Konungariket Sverige, i all välfärd och lyx.
De tysta må vara saliga, men blevo icke hörda.

Och hyresvärden lyssnade på damerna utan vårtor på näsan,
och tog därför bort fotbollsmålen, skyddsnätet.
Förmodligen som oftast är fallet för att få tyst på de som klagar,
utan minsta tanke på vad de tysta hyresgästerna i majoritet
tyckte i frågan. Nå… som tur är hittar barn på nya sätt att leka,
och detta tackar den medelålders mannen gudarna för.
Både Jahve, Allah och Buddha.
Så barnen spelar fortfarande fotboll, nu bland felparkerade bilar
och källarfönster som helt logisk då och då får en förlupen fotboll
sparkad på sig. Och krossas.

Nå … mannen hade gärna med bestämd, vänlig farbro-röst,
eller, om det behövts, en strängare ”jävla-gubbe-röst”
förvisat dessa barn som sparkade en tvåvåningsspark på gården,
bland felparkerade bilar, och krossade källarfönster… förvisat dem till
en plats avsedd för bollsparkande… men … mannen har tyvärr inte
längre någonstans att bestämt tala om för dem att gå till.

Epilog:

På förmiddagen, genom vår oförskämt vackra stad, på väg ned till
Bangolfen, cyklade jag förbi en karavan av ungar i ordnade led,
säkert hundra stycken. Fulla av röster och skratt.

Nej barnen har inte förlorat sina barnskratt…
det är vi som förlorat deras underbara levande skratt.

Och nu är damerna arga över att barnen spelar på gården,
och till synes helt oförstående till varför ?
Huruvida det i ilska och grinighet börjat växa vårtor på näsor,
förtäljer inte denna saga !

Sov gott nu alla vuxna !