Är det optimism, kära vän?

…
Det är egentligen för mycket nu.
Jag drunknar !

Jag drunknar i ett hav av hat, och ignorans.
Jag drunknar i en värld som blivit sjuk av människor.
I Covidens stiltje, blir jag ofta fast vid
nyheter om min värld, den jag lever i, fast inte tillhör.
Jag ser inte hoppet … inte för mänskligheten…
Man kan ju göra som optimisterna gör, blunda och hålla för
öronen, och låtsas som inget händer…. men jag är dålig på att ljuga,
speciellt för mig själv, nu för tiden. Förut kunde jag det

Jag kanske hinner dö en naturlig död, innan
det blir värre, vem vet? Alla kan vi ju faktiskt dö när som helst.
Så många av mina vänner har blivit svårt sjuka på sistone.
Och inte alla är äldre än mina 54 år. Några håller på att hämta sig,
men några har inte samma tur.
När som helst kan du bli offer för våldtäkt,
eller offer för metoo…. ingen går säker. Jag har lärt
mig hantera skvaller med åren. Jag har lärt mig hantera fördomar,
vare sig de kommer från kapitalister, feminister eller rasister.
Men det är en klen tröst, när världen inte finner frid och balans.
Den har fått en influensa som heter Homo Sapiens, som långsamt
suger ut livet ur sin kropp….jorden. Berätta för mig, kära vän,
hur ska jag finna hoppet då ?

Ska jag köpa mig en dyr sak för pengar jag inte har,
och låtsas som att vi inte gör henne sjuk, allas vår moder jord?

Ska jag låtsas som om inte en stor del av världen svälter,
pga vårt leverne här i väst? Och fnysa åt tiggaren utanför COOP?
Är det vägen framåt?

Eller är det optimism, att låtsas som om vi bryr oss om varandra,
medan vi ser ner på andra kulturer, om vi anklagar våra män för hemskheter
innan de ens gjort något? Är det hopp ?
Jag har lärt mig hantera illasinnat skvaller, som är ondare
än du kan föreställa dig kära vän. Jag är inte immun mot det.
Jag har känslor, jag kan bli ledsen. Men jag har lärt mig hantera
ondsint skvaller, som är ondare än du kan föreställa dig min vän.

Jag lägger bara min blick på hon som ler mot mig med värme.
Jag hör bara av mig till honom som anstränger sig
för att vara kvar i mitt liv, som vän. Jag tittar framåt,
likväl som jag vårdar mina eviga sår, med balsam
och tid.

Men medan stormen dundrar utanför mitt fönster,
sitter jag ändå tryggt och varmt för tillfället, men
ser så mycket elände i världen. Fascism, högerextremism,
Hat-feminism, Nazism, Kapitalism som kanske är motorn
för alla illasinnade ismer i dagens värld.

Allt jag kan göra är att skriva för döva öron på min blogg, som är för jobbig för
dig kära vän, att läsa och ta till sig av. Och allt jag kan göra
är att fortsätta bry mig, även om andra inte gör det, kära vän.
Och allt jag kan göra, är att gör någon lycklig då och då.
Det är viktigt. Och det gör MIG lycklig. … are.

…idag log familjen som jag åkte kana utför snöhögen med,
mot mig och vinkade glatt. (länk)