Vi lär oss aldrig

…
Ingenting är längre som förut,
och allt är precis som det alltid har varit,
och skivan hakar upp sig, och vi gör samma
misstag om och om igen – Vi lär oss aldrig.

Ännu är jag kvar här på jorden, och är tacksam över det,
men mycket har förändrats, och många har lämnat
för någonting okänt bortom livet. De har lämnat mig
här på jorden, ofrånkomligt. Min moster Maggan som stod mig
så nära. Min kära, sårbare far, med blödande, gott och handikappat hjärta,
Min senige lugne morfar Ture, som lärde mig så mycket.
Alla är de borta, nånstans dit jag inte når.
Ingenting är längre som förut.

Allt är precis som det alltid har varit.
Brunskjortorna plockas fram ur garderoben, och dammas
av och blir klädda på ”vanligt hederligt folk” och ”the master race”
Vi lär oss aldrig.

Jag känner mig ofta som en främling i den här världen,
i den här tiden. I det här landet, som jag trots allt
kallar hemma, som jag trots allt tycker är det minst dåliga av
alternativa länder att bo i. Möjligtvis med undantag av Island.
Men jag känner mig som en främling här.

Jag saknar att sitta i morfars hembyggda eka,
och meta abborre. Jag längtar efter att höra hemma någonstans,
att höra till, att ha en mening för någon, Att vara viktig för någon.
Jag såg en ung kvinna, spontant krama om sin käresta idag,
utanför porten till gamla Djupökiosken. Och det värmde…
och det gjorde ont.

Det är en kall värld vi lever i, som blir överhettad
av klimatet som vi sabbat, och med gott samvete fortsätter
att sabba – Vi lär oss aldrig.
Ingenting är längre som förut, och kommer aldrig bli.
Och ingenting har förändrats – vi lär oss aldrig