Pirater, kärlek och acceptans

…
En vän, har nyss opererat halsen,
och har under tiden efter inte kunnat äta nåt alls nästan.
Och nu har det läkt ihop, och hon säger att hon är sugen på all
möjlig mat plötsligt, varje dag, nyupptäckt matglädje.

Detaljer
Och så är det, både på det mer detaljrika, och långt ner
på djupet i våra själar, att tacksamhet uppstår utifrån att
ha upplev en brist, och kanske ett lidande, en saknad.

Pirater
Och motsatsen händer, när vi får det för bra, när vi har oändligt
av allt, utan motstånd, utan återhållsamhet. Ibland kan det mest slående
kärnfulla själa-sanna citat komma från en underhållningsfilm.
Här Piraten Kapten Barbossa, i Pirates of the Caribbean:

Fritt översatt:
”Och i kistan fanns guldmynt, vi tog allt, spenderade dem, slösade för mat och dryck,
och njutningar. Men ju mer vi spenderade och slösade desto mer insåg vi att ingen
dryck kunde släcka vår törst, och maten blev till aska i våra munnar.
Och ingenting kunde stilla vår lust.
Nu vilar en förbannelse över oss. Först förtärde vi i girighet,
nu förtär girigheten oss”.

Talande
Jag tycker det är talande, hur girighet kan förtära oss, till den grad att
vi måste ha mer och mer, för att tillfredsställa oss, hur mycket vi än får,
så måste vi ha mer. Och det gäller inte bara pengar och saker.
Hur vi upphör uppskatta allt fantastiskt vi har i livet,
och tar saker och människor för givet/för givna.

Säg mig vem är rikast?
Och på samma vis, är det ofta så att när man varit utan, det andra tar för
självklart får man välsignelsen att kunna uppskatta det mer än de som alltid haft det.
Så säg mig vem av dessa är rikast ? Den som aldrig blir nöjd, eller den som uppskattar
det minsta lilla?

Smulor till den lycklige
Jag kan utan att överdriva, eller förhäva mig som ”duktig”, hävda att utifrån mina
livserfarenheter, mina sorger, kärlek jag gått miste om, familj jag gått miste om,
egna barn jag gått miste om, känna innerlig tacksamhet för alla smulor av kärlek som
landar i mitt hjärta. alla små pyttestunder med underbara barn i all deras
fascinerande självklarhet. Och smulor av familjeliv, när jag är hos någon väns familj.
Och det gör mig innerligt tacksam för de smulorna. Och betyder troligtvis
mer för mig, än för de som tar de för givet.

Standard och pengar
Även levnadsstandard, ekonomi, och social status,
är jag innerligt nöjd och tacksam över. Och jag skriver detta helt ärligt
trots att denna månad och förra, är jag näst intill barskrapad, och kan inte unna
mig mycket. För jag har tak över huvet, jag har mat i frysarna, och peppar
peppar, så fungerar min kropp hyfsat bra än så länge.

Rinnande vatten i kranen
Och tänk… tänk… vi har rinnande dricksvatten i kranen draget in dit vi bor,
varje dag. Jag menar, fattar ni vilken lyx det egentligen är ?
Kanske om du nödgats dricka kolerasmittat vatten varje dag, som stora delar av världen, skulle vi förstå
Jag tror inte så många reflekterar över sådana saker, utan tar de för självklara, och är mer bekymrad
över att de inte får 8000 kronor till i månaden för att kunna köpa ännu mer saker.
Och i kistan fanns guldmynt, vi tog allt, spenderade dem, slösade för mat och dryck,
och njutningar. Men ju mer vi spenderade och slösade desto er insåg vi att ingen
dryck kunde släcka vår törst, och maten blev till aska i våra munnar.
Och ingenting kunde stilla vår lust. Nu vilar en förbannelse över oss.
Först förtärde vi i girighet, nu förtär girigheten oss.

Acceptans en nyckel till frihet.
Jag blev den jag blev, jag har vissa begränsningar på vissa områden.
Allt det jag varit med om som förminskat mig, kuvat mig,
satt mig i sådan skräck, att jag varit tvungen att gömma det djupt,
djupt inom mig, och hitta olika beroenden att döva det som skrämmer och gjort ont
genom åren. Ju mer jag försökt tränga undan det, desto mer har jag hittat ”droger”
och/eller drogbeteenden…
Tills nu…

I’m now and then combined
Tills nu…. efter lång process, mycket skrivande, lite terapi,
och en hel del tårar, har förstått att acceptans… är nyckeln.
Att acceptera det som hänt, det kan jag inte förändra,
att acceptera det jag gjort, det kan jag inte förändra,
att acceptera vem jag är, och har varit. Och jag är den jag har varit,
den jag är, och den jag försöker vara.

I’m now and then combined” (ABBA)