Jag vet vem jag är

…
Jag har alltid känt mig rotlös,
utan familj, utan rötter, utan sammanhang.
Jag har känt stora svarta hål i min själ
utifrån saknad av kärlek.

Det har skapat känslan av att inte veta vem jag är,
när jag inte haft ett givet sammanhang, så som familj
eller yrkesroll, att finna min identitet genom.
Men jag förstår nu att känslan inte var fel, det var tolkningen
av känslan som var lite fel. Känslor är aldrig fel!
Känslor är …. känslor.

Jag känner mig fortfarande ofta rotlös, och saknar ett
sammanhang där jag är självklar, där jag hör hemma,
en familj, ett jobb, ett faderskap…

Men jag vet vem jag är.

Vem jag är handlar inte om var jag kommer ifrån,
hur många som tycker om mig, eller hur maffig
yrkestitel man har. Dessa är illusioner. Dessa är bakgrund,
dessa är bekräftelse och dessa är luftslott,
vad gäller identiteten betraktat iaf.
Så klart behöver alla kärlek, alla behöver nån gång nån
form av bekräftelse. Men det är inte vem man är,
det är inte vem jag är.

Jag är Tomas, det är den korta versionen,
den sannaste, och mest kärnfulla. Den är sann.
Jag är mina handlingar, mina avsikter, mina
tankar, mina känslor.

Jag är inte mina brister, jag är inte mina prestationer,
jag är inte min yrkestitel, eller min avsaknad av en.
Jag är inte ens min historia, även om jag bär den med mig.
Jag vet vem jag är.

Jag är Tomas