….
Det är ju allmänt känt att män lider svårare
av förkylningar och influensa, i genomsnitt, än kvinnor.
Även om vissa kvinnor vill hävda att män är jättebebisar,
när det kommer till smärta. Det är således helt fel.
Vi är jättebebisar när det kommer till våra statusprylar.
Vilket föranleder mig att tro att jag själv är en typisk hen!
Bevislänk
Att påpeka vad kvinnor generellt är jättebebisar över,
gör sig icke så nära inpå Metoo, och internationella kvinnodagen.
Förresten, det gör sig aldrig. Men jag ska samla mod framöver, och skriva om det
på min blogg. För om jag gör det på forum, klassas det troligtvis som kvinnohat,
i en värld som upprör sig över att herr går man är en herr.
På första dagen började det som rastlöshet i muskler. Och övergick sedan
i en smärta/muskelvärk, som åtminstone jag upplevde lite värre än outhärdlig.
och blev lite värre andra dagen. Tredje dagen var den bara outhärdlig. Minuterna
var 10-20 ggr längre än vanligt. Jag lovar. Och jag förstår inte hur ett
virus kan ställa om tiden i världen, men det gjorde den.
Min enda hållpunkt de tre första dagarna var längtan till att få ta nästa
värktablett. Var 5e – 6e timme. Jag t o m ringde 1177 vid två tillfällen
för rådgivning. Första gången svarade en äldre, som var lugn och metodisk,
och lindrade min oro. Hon t om sa att det var bara att ringa igen om jag var orolig.
Det gjorde jag 36 timmar senare, när det inte verkade va nån ände på värken.
Det skulle jag inte gjort, enligt den som svarade nu. En något yngre
och mer empatilös kvinna, som troligtvis sett på reklamen för Echinagard som
instruktionsvideo för hur hon skulle bemöta jättebebisar till män på telefon.
Hon hänvisade till packsedeln på Alvedonförpackningen, och bad irriterad om
mitt personnummer innan hon la på.
Två st änglar provianterade åt mig under tiden jag var död… nästan död.
Carola och Åsa. Den mesta av tiden gick åt till att fokusera hårt på nånting,
i total tystnad och utan rörliga bilder, för att lura smärtan. Det gick så där.
Jag vann iaf stirrnings-tävlingen mot väggen,. vid kortsidan av min säng.
Det är ett brännmärkte i tapeten, där jag låg och stirrade bort smärta
Och så sedan på 4e dagen började livet sakta återvända, Fortfarande med
lite kvardröjande värk. Men ingen feber.
Korta promenader i lusfart, på 400 – 500 meter, på 4e, 5e o 6e dagen.
Omkörd a´v rullator-tanter som log överseende.
De två senaste dagarna, fast föda igen, och t o m en kopp kaffe,
för första gången på nästan en vecka. Det går sakta framåt.
Och nyckelordet är väl ändå att det ska gå sakta
en så här gång. Som Carola sa. ”Det är inte så svårt att gå fort,
det är mycket svårare att gå sakta”
Klok tjej det där
Nu är det 6e dagen, och det verkar som jag överlever.
PS, jag läste packsedeln på Alvedonförpackningen,
det hjälpte inte alls mot smärtan
Hoppa till innehåll
Detta är en blogg, som helt ogenerat tar upp de stora frågorna i livet och världen, de stora känslorna inuti Tomas Tvivlaren (Jag) , och betraktelser från vardagen. Min utgångspunkt till all information som delges mig/oss medborgare, är att tvivla på den. Som min bortgångne hus-guru, Tage Danielsson så klokt fastslog: "Utan tvivel är man inte klok". Jag blev både lycklig och förvånad över att domän-namnet tomastvivlaren.se fanns ledigt, eftersom jag finner tvivel vara positivt och livsnödvändigt, ja och så heter jag ju Tomas. Den bibliske Tomas Tvivlaren har ju ett något mer negativ betydelse, eftersom all religion uppmanar till blind tro. Likväl som politik. Här kommer tvivlen hagla som spön i backen. Läs och tvivla!