Min identitet kan inte baseras på en yrkestitel

…
Jag har funderat en del kring arbete, jobb, yrken,
kontra arbetslöshet, sjukskrivning och pension,
och kan se på det hela från ett sorts socialt utanförskap,
utifrån vad som anses ”normalt” samt socialt accepterat.
Jag har svårt att föreställa mig att det finns något
folk i världen som är så fixerade vid yrkestitel och statusen
som den ger, som svenskarne. Till en början är det nästan en förutsättning
att överhuvudtaget HA ett jobb, om du ska kunna samtala
med en arbetande och bli respekterad.

Väldigt många går omkring och jäser, självbedrägligt,
och självrättfärdigt och tycker de är lite förmer,
och betydligt viktigare än icke arbetsföra. En sorts arrogans,
en överlägsen och nedlåtande blick och hållning, som skulle
punkteras i ett nafs, blevo de sjukskrivna eller långtidsarbetslösa själva!
Tillika, existerar, främst hos män, en stor bit av identiteten,
med bilen man skryter omkring med.

Jag har yrkesarbetat i mitt liv, under 10 års tid, innan jag
för tredje gången föll så djupt ner i depression att jag knappt
tog mig upp igen, och insåg att jag inte skulle orka en gång till.
Men jag identifierade mig inte som arbetande eller genom mitt
yrke, ens då. Jag tänkte inte så, jag tänker inte så.
Jag tänker nog fel. Åtminstone om man ska vara ”normal”
Men det är jag inte, och det tänker jag inte bli.
Kan nog inte bli.

Många samtal tar slut, efter frågan ”vad arbetar du med”
om man säger att man är sjukskriven eller
arbetslös. Är man dessutom sjukskriven
för själen, så blir det tvärtyst. För det förknippas med att
vara galen och knäpp. Helt felaktigt så klart. Det finns lika
många galna, knäppa arbetande som icke arbetande.

Sedan kan man så klart fundera över vad som definierar
”arbete” nu för tiden, i Svea rike anno 2022?
Jag skulle säga att det helt och hållet avgörs av om du tjänar
pengar, som avlönad, eller som egen företagare. Ja till och
med börsspekulanter, och arvsmiljardärer anses arbeta.
Medan om man arbetar utan förtjänst, utför ett fysiskt
arbete, eller annan sort. som en gratis vänskaplig tjänst,
eller på annat vis, är det inte att betrakta som arbete i vår
marknadsliberalistiska värld. Vi lever nog närmast efter
det amerikanska uttrycket ”making money” snarare
än att ”arbeta”. Men överklassen har kidnappat ordet
och anser sig arbeta, även om de inte gör nämnvärt mycket.

Jag har således, utifrån de spelkort som livet gav mig, nödgats
finna min identitet i något annat än vilken bil jag har,
eller vilken skrytgrad jag har på yrket. Jag identifierar
mig kort och gott som Tomas. Det räcker för mig.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Läser Ulf Lundells ”vardagar 1, med nöje. Det lätta direkta
språket som kommer direkt från hjärna och hjärta, utan filter,
utan fisförnäma språkregler. Somligt är bara vackert vardagligt
beskrivet, om omgivningarna på Österlen. annat är
något roligt från en bitter,grinig gubbe, som är långtifrån
självgod. Ist ständigt trevande, strävande efter personlig
bättring, utan ambition eller hopp om att nå det.

Gillar det smågriniga, raka språket, hoppar mellan
världshändelser, fåglar på tomten, och egna tillkortakommanden.
Mest gillar jag naturbeskrivningarna och självreflektionerna.
Hans omvärldsanalyser, är inte alltid så djupt genomtänkta
från min synvinkel. Egentligen ganska mainstream för att
vara så revolutionär i sina sångtexter, en gråsosse som
tycker så normalt som möjligt, och så som man bör tycka.

”Vardagar” har kommit ut i fem olika böcker, och jag är halvvägs
in i den första. Alla är på 600- 800 sidor. Vad gäller världshändelserna
har han inte tänkt en enda centimeter till, utanför det main stream media
skriver. Metoo tex. Där jamsar han fogligt och opportunistiskt med
i den bittra klagosången, som om frågan gällde huruvida
man är för eller emot våldtäkter eller övergrepp. Istället för att ta ställning
för eller emot drevet mot män som inte dömdes i domstol, men i pressen,
och fick sina liv förstörda. Jag är förvånad över att Lundell
antingen är så oinvigd i ämnet, alternativt så feg i sitt tyckande.
Han verkar även vara starkt emot Islam, och på samma vis som i metoo
fullkomligt onyanserad. Men jag gillar ändå att läsa. Gillar språket.Och tar
ibland efter lite i mitt bloggande.