…
Ibland … ibland känner jag verkligen
att det är tur att vi inte lever för evigt. Till
slut kommer döden som en befrielse, för många.
Om jag har tur, dör jag medan jag lever. Om jag har tur
blir jag betydligt äldre än jag är nu. Men det finns tillfällen
då det blir punktering på själen, och ordet sorg,
inte räcker till att beskriva känslan.
Jag blir trött, uppgiven…
Att ständigt gå omkring och vara rädd, är
fruktansvärt. Jag har aldrig blivit kvitt rädslorna de
tidigt implementerade i mig, och fortsatte när jag blev vuxen.
Jag har lärt mig leva med dem, lärt mig resonera bort dem
ibland, och lärt mig se det ljusa…ibland.
Men det finns gränser för hur mycket en man kan ta.
Det gör det alltid, för alla. Alla är inte medvetna om det bara.
Och sedan lever vi dessutom i värld som tycks
bygga på att vi ska vara ständigt rädda för allt. Att gå upp i vikt,
att vara fel klädd, att vara annorlunda, att bli utfryst, att bli sjuk
om vi inte tar mediciner och vacciner. Att bli utan hem, att förlora sitt jobb,
att förlora sina vänner. Och det finns som en slump, massor
av produkter och tjänster vi kan köpa för dyra pengar så att vi ska
slippa alla dessa hemskheter. Och de som säljer bot på rädslan de skapar genom
reklam och propaganda, blir rikast i världen, och kan styra media.
Jag är trött och sliten i själen. Ibland känner jag att man bara
vill ge upp, sätta sig i skogen på en stubbe och självdö långsamt.
Alla dessa gamar omkring en, alla själa-tjuvar och idioter.
Det blir övermäktigt ibland. Det går inte att lita på nån snart.
Det finns alltid nån som vill en illa. Det finns alltid någon som
är redo att trampa på dig för att komma uppåt själv. Det finns alltid
någon som är redo att förtala dig om det gynnar denne. Det finns
alltid någon som utifrån egen rädsla är redo att offra dig för
pöbelns vrede.
Mina växter… är snart mitt bästa sällskap.
De gör det de är skapt för. Det är ett mirakel
varje gång det kommer en växt ur ett frö.
De startar inte krig. De förföljer inte…
de försöker överleva och leva, och frodas.
De är!