Månad: juni 2022

…
Sitter nu, en sjusovar-torsdags-morgon i Juni,
o chillar med en kopp espresso macchiato
här hemma. Hoppar över morgon-café-Petter idag.
Tänkte jag bromsar hjärna och kropp lite idag.
Jag tror det är bra. Ska öva på det… genom att praktisera det,
inte genom att planera det. Ska väl så småningom skaffa mig
en bättre kanna att skumma mjölken till macchiato, så jag kan öva på
att göra mönster. Finns nog gott om videos på det på Börje Ljungs
huvudsakliga nyhetskanal: Jotob (youtube)

Igår gjorde jag min andra långsamma juice, med min Wilfa
slow-juicer. Det blev överblivna frysta grönkålsblad från i fjol,
och äpplen som legat i fruktkorgen och fått celluliter, blivit lite
skrynkliga. Det blev bra, mycket bra.

Såg att Boppers kommit ut med en ny video, blev lockad
av bilden till videon, där de såg medfaret coola ut,
men låten var ganska platt. En platt platta?
Men ibland räcker det att se cool ut, som Matte i Boppers
med det långa stripiga gråa håret och skrynklig raggarhud.

Kl 20.15 igår beslutade jag mig för att
ta en liten kortare cykeltur, på 24 km.
Ja för så var det i fjol sommar.

Då var medellängden på turerna 5 mil,
de längre mellan 6 – 9 mil, och de korta
2-3 mil. Kortare än så, räknas inte som cykeltur,
utan som transport mellan två punkter, för att ta sig
från ett ställe till ett annat, och sedan hem.

Och för promenader är de långa turerna 15 km – 30 km,
de normala 5 – 14 km, Under 5 km är ingen promenad.
Även det kan räknas som transport av kropp.
Jag har kommit ”på fötter” vad gäller promenaderna iaf.
Men cykelturerna, måste jag väcka muskelgrupperna
igen, som är involverade. Det är i synnerhet vid ryggslutet som
jag blir trött. Lite lur är jag på om det kan ha samband
med att jag varje dag dessutom gräver, står dubbelvikt i trägår’n,
under 2 – 10 timmar per dag. Och sedan efter det far iväg o cyklar???
Men det låter lite vekt!

Ena handen hade domnat,. för att jag höll i styret o bromsen
för krampaktigt. Ingen större arsel-ont dock till min förvåning,
och låren var definitivt med på noterna.

Jag sover lite för lite och lite för lite kvalitet på sömn.
Åtgärdas! Det händer nästan aldrig att jag sover 7 – 8
timmar i sträck, och vaknar utvilad.
Jobbar på det!

Hjärnan behöver stressa ner!
Jobbar på det!
Jag har en plan!
Vilken plan undrar ni? Nä det är hemligt.
Ska hålla på det, släppa en bok och bli miljonär
på den lagom till jag blir 90. Det enda som saknas för att
det ska lyckas, är att ha ett känt namn.
Kanske borde bli influenser, och göra reklam
för sminkprodukter som får unga tjejer att se ut som
Zombies ?

Nä … skämt o sido – det är synd om dessa
botox-ank-näbbar, med plast-tuttar och skatbo-frisyrer.

Mig är det dock inte synd om.
Det kan jag lova! Njä allt är inte bra.
Det finns problem, det finns nedstämdhet ibland,
det finns inre stress. Men det finns också, cykelturer,
det finns caffe macchiato, nyttig juice och
och musikergrupperna Muse och ABBA.
Så lite ångest här, och lite njutning där,
och lite ilska där osv osv… Tror det kallas för ”livet”

Nu ska jag ut o prata allvar med trast-jäveln !

…
Förbannade, jävla, helvetes trast-jääävel!
Änglars, jävlars helvete, och prupp-face!

Trastar tycker de är så jävla smarta när de drar upp
ny-uppkomna ärt-plant, för att komma åt ärtan/fröet som fortfarande
inte ruttnat helt. men det måste vara det dummast djuret på jorden, näst
efter människan. För om trast-jäveln låtit plantan växa upp hade den haft
100 ärt-jävlar, åt den förbannade trast-näbben. PER PLANTA !!!!!!!
DUMSKALLE!

Den hade dragit upp alla ärter jag direktsått.
Och kvar låg en massa 2 cm begynnelse till ärt-blast.
Förbannade fågel! Ewa, tillika kärmor har samma problem,
hon ska skaffa licens på hagelbössa. Trast-jäveln vann slaget,
men inte kriget! Jag jagade den medan jag pratade med Staffan/lottgrannen
på telefon (Som för övrigt skulle hållit vakt från fönstret, men inte var
så framgångsrik) Och talade med trasten medan Staffan var kvar på ”tråden”
Trast-jäveln hoppade omkring på gräsmattan, och såg jävligt skyldig ut.
Skulle lätt knäckt den i ett förhör. Men den flög i väg så klart.
– Hörrudu där ! Stopp !! Vänta … jag har lite jag vill prata om med dig!!
sa jag…

Men jag har reservärtor inne, som ska få växa till sig STORA i mina
egenhändigt gjorda tidningskrukor, och sätta ut när de är nån decimeter,
och ärtan ruttnat, nere vid roten – JÄVLA KORK-SKALLE !!!!

ÄRT-HJÄRNA !!!!!!

…
Jag vet väl inte riktigt vad som är
vad i rubriceringen? Men jag har ju lite
av bägge i mig så klart, när jag växte upp
sammanlagt 17 år i Stockholm. Eller egentligen
ca 2 mil utanför Stockholm.

Och jag hade ju rötterna i Ådalen, och reste som barn till Kramfors
och morföräldrarna vid varje givet tillfälle och skollov. Så
det var väl som att komma hem, på ett vis. Men det finns
spår kvar av förortsbon i mig. Och jag vet inte eg
om just kaos och trångboddhet skulle vara mer Stockholmskt
än än Ångermanländskt?… åtminstone inte kaos!
Inte efter att tillbringat långa stunder i förråd på hemmarn, i detta
vackra Ådalen, som blev mitt hem, och förhoppningsvis min sista
viloplats nån gång längre fram i framtiden. Gärna ganska långt fram
i framtiden,men de styr man ju inte jättemycket över.

Ibland känns mitt hem lite som Stockholm dock. Ständig kaos
och ombyggnad, för att få plats över huvud taget. Det blir liksom
aldrig färdigt. Men det kan man iofs säga om själva livet oxå. Jag har
ju dock sett hem, som i sin utformning blivit färdiga fort, och sedan inte
förändrats på en fläck, för all framtid. Och jag har haft vänner som
nån gång i månaden möblerat om, bara för att ha nåt att göra, och för
att få lite förändring.

Men hos mig är det verkligen så att det är kaos troligtvis mest till
följd av trångboddhet, och för att kunna anpassa efter vad
jag gör och hur jag lever, och vad jag ämnar göra. Ibland, blir det inte
alltid som jag ämnar. Som när jag till ex tänker att jag ska måla mer oljemålning,
och släpar upp färger, penslar och målardukar från källarutrymmet.
Bara för att snabbt finna att det är i vägen uppe i lägenheten, och inom nån
vecka kånka ner grejerna igen. Som Stockholm, en ständig byggplats.

Och mitt nya intresse, eller nästan levnadsstil, odlingen, gör det ju inte lättare
av utrymmesskäl, när man ska ha plats med hundratals plant uppe
i en trångbodd lägenhet. Och det är ju också säsongspräglat.
Därav helt nödvändigt med stora omdaningar i möblering, placering,
och förvaring varje vår och höst.

Men mitt hjärta bor i alla fall i Ådalen, Ångermanland, även om
jag kan tycka mitt Stockholm, är väldigt vackert, och underskönt. Och hemma,
är definitivt 100 % i Ådalen, och NOLL i Stockholm, även om delar av mina rötter
spretar dit ner. Men det var det nog redan när jag bodde där nere.
Mitt barn-hjärta hade bestämt sig redan då, att flytta hem till Ådalen.

Allt är dock inte guld och gröna skogar med att bli småstadsbo. Skvallret
kan vara förödande ibland. För det mesta går det att ignorera, men ibland tränger
skvaller faktiskt ini ens liv och påverkar det negativt, TROTS att du
ignorerar skvallerkärringar o gubbar. Motsatsen och alternativet
i ett storstadsliv, är ju trots allt anonymitet, vilket är alldeles ypperligt för den
ytlige ensamvargen, i jakt på kommersiella förströelser och evenemang.
För denne, är Stockholm ett paradis, ingen som bryr sig, och ingen
att bry sig om. Men ett sånt liv kräver ständigt inflöde av kosing
förståss. Digital kosing.

Men på många sätt är jag väl en vandrande rastlös själ, som ständigt
letar trygghet och harmoni. Och att bo kvar på samma ställe, där jag
känner igen folk och platser, skapar en sorts yttre trygghet att trygga upp
det otrygga inre antar jag. Trots skvallerkärringar och lägga sig i
mentalitet. Som han som fikar på Café P, som reser mellan Thailand
och Sverige Säsongsvis, ovch börjar längta till det ställe han INTE är på,
ganska så omgående efter ankomst.

Kanske som att söka ett yttre hem, när det är det inre hemmet
man egentligen vill finna. Att känna sig hemma, vart än man kommer
eller vistas. Att finna tryggheten där.

Som jag tidigare nämnde, så har jag ibland en delvis orealistisk längtan
att bli en eremit, ute på ett torp, nånstans ute i obygden,
för att odla och slippa människor. Det blir ju oxå en slags anonymitet,som
jag faktiskt mot min vilja inte bara otrivs med, utan till och med,
åtminstone historiskt faktiskt räds lite grann. Att bli bortglömd,
att bli ignorerad. Den rädslan har minskat med åren, men absolut
inte raderats ut. Jag är ändå hyfsat beroende av att träffa folk
lite då och då, och hör och häpna, lite motsägelsefullt
till vad jag skrivit ovan, föredrar jag att ha lite ytliga kontakter,
utan att behöva bosätta sig i varandras liv, trots att jag så innerligt längtar
efter att känna mig hemma MED någon, några. Jag tror det kallas för familj.

Men nu får jag väl leva bland lokala skvallerkärringar o surgubbar ytligt,
istället för hyperaktiva, stressade Stockholmare som knappt ser åt
varann eller ens svarar på tilltal. Det får bli så då.

Så nu sitter jag här o på Stockholmskt vis dricker en egenhändigt skapad
espresso macchiato, i det vackra, kuperade Ådalen, bland skvaller
och ombryende, en relativt lyckad sådan om jag får säga det själv,
och det får jag ju.

Då och då får man ju på dylika ställen reda på saker om sig själv,
som man inte ens visste själv. Vissa skulle kalla det för lögn
och att baktala.

Nä nu har jag inte tid med er skvallerkärringar o surgubbar längre,
nu ska jag ner med händerna i myllan, och rensa ogräs o sätta några
egenhändigt drivna plant. Ja efter jag varit hos Rooney Hey Youssef
förståss, och tankat vänlighet. Café Petter är ett annat namn fr
det ställe där han oftast vistas.

Vi får se om jag åker till Stockholm igen. har ju liksom inga ärenden
dit sen Pappa flyttade till himlen.