…
Det är fantastiskt ändå, jag kan betrakta och se det, även såna här tillfällen i livet… det är fantastiskt hur ett litet frö ur en gul chili, kan gro, och börja växa upp en ny planta. Jag förundras över det för alltid. Jag ser mina små plant och finner nån slags mening i all denna omänskliga galenskap, från mänskliga människor som beter sig omänskligt och robotaktigt. Träffade idag två människor som fortfarande kan föra ett samtal utan att tystna när saker kommer på tal, som de blivit tillsagda att inte prata om, av ”faktagranskare” ”forskare” och ”läkemedelsföretag”. Och sedan överraskade mig I.A från Ytterlännäs, och peppade mig att fortsätta skriva, och fick beröm för inlägget om vänskap. Såna här människor får mig att vilja leva igen, fortsätta kämpa för det fria ordet och den fria tanken. Det har varit tufft att ”förlora” en absolut majoritet av sin bekantskapskrets till de som förordar censur, tystnadskultur, och att ifrågasätta rätten att ifrågasätta. Det har varit och ÄR mer än tufft. Det har varit värre än att aldrig haft någon egentlig trygg familj… värre än att bli sviken av en kärlekspartner, och värre än att tappa en god vän, vid tillfälle. Jag har känt mig, och känner mig under stundom mer ensam än nånsin, i hjärta, själ och sinne.
Återigen, jag har ALDRIG klandrat någon för att de blivit skrämda till att ta vaccin. Jag har ALDRIG fördömt någon som av fri vilja i första läget valt att ta vaccin. Jag har ALDRIG sett ner på någon homosexuell eller transsexuell över deras val. ALDRIG. Det är helt andra saker som sagt som gjort mig tokarg, förtvivlad, frustrerad, och ledsen å mänsklighetens vägnar. Och dessa har jag har jag i inlägg efter inlägg velat prata om, nämna, få mothugg, medhåll eller undran va fan jag menade… men fått enbart …. tysssstnad.
All denna galenskap till trots, och alla försök att tysta mig genom tystnad och förklädda hot, alla försök att förminska mig genom att ta ifrån mig min frihet genom vaccinpass och dylikt… all denna galenskap till trots, har jag fortsatt stå upp…. fortsatt gå vidare, övertygad om vad som är rätt att göra, och jag har fortsatt att laga mat, tvätta mig, städa, diska, gå på promenader, ensam och med sällskap, även med folk som vägrar prata om hur vår gemensamma värld och frihet kidnappas och att de bara accepterar det….
även dessa måste jag tvinga mig att fortsätta umgås och prata med, fast det bara ter sig som ett spel inför varandra, när vi inte pratar om en världsomvälvande förändring av deras och mitt liv. Den så kallade elefanten i rummet… måste till slut dö.
Jag tittar mindre och mindre på TV nu för tiden, det är inte bara dåliga program, det är programmerande tv-program. Urvalet är programmerande, innehållet, och reklamen emellan, är å klart till för att påverka oss, styra våra tankar, våra liv. Detta är känt för alla, ändå förnekar de flesta att det är på det viset. Antalet Regnbågsrelaterade program, med HBTQ och liknande influenser, samt sammansättning av programledare som ”representerar” den gruppen, har blivit löjeväckande många, och överrepresenterade. Varför? För att gilla olika? Nä du Jävelberg!!!! För det gillas definitivt inte olika nu för tiden. Frågan kvarstår, varför? Och det kan folk ju fundera på, om de fortfarande hade förmågan att fundera och dra slutsatser utifrån egna tankar. Jag får för egen del en allt tydligare bild om vad som är syftet med denna HBTQ-propaganda. Lägg till manshatet som präglade sinnet hos den svenska befolkningen under Metoo… uppmuntrades och accepterades… och tänk till igen. Jag tänker inte tänka åt er. Sanningen kommer aldrig bli hälld i era huvuden, den måste ni ta reda på själva.
Men jag haltar till, vinglar till lite av törnarna från tystnadens folk, jag får ont, jag misströstar ibland, jag gråter, jag skriker, jag känner mig liten, men rätar på bröstkorgen och fortsätter den svåra vägen: