…
Det är mitten av oktober.
Året är 2024, och ännu är jag inte död… inte än.
Höll på att bli lätt knäckt nu på tidiga kvällen, då jag upptäckte att en av frysarna, hade inte dörren gått igen helt pga att bottenlådan var för full. Fullt med frost, och is vid dörren. En låda med tomatsoppa, som troligtvis stoppades in vid tillfället då frysdörren inte gick igen, hade aldrig blivit riktigt fryst. Men resten verkade hålla frysningen, tack vare att frysen var smockfull, så att de höll varandra frysta, likt frysklossar. Fick lite Ågren, tänk om allt jag slitit för var förstört? eller åtminstone hälften? Fattade mod och värmde upp soppan som inte fryst, men var lite frostig. Jag tänkte att om jag inte blir dålig av den, och den inte smakar dåligt, då är resten som är mer fryst oxå okej. Och inget kött i frysen, sånt kan ju kanske va kinkigare med. Men det har gått bra hittills, nån timme sen jag åt, smakade gott, och inget bubbel i magen.
Den här tiden kan va lite av ett antiklimax, förut var det i augusti för mig, när vi hade bangolfen. men nu är det när alla vedermödor med odlandet upphör för säsongen. Ja det plus tidigare mörka kvällar så klart. Melankoli, är vanligt på hösten för mig. När jag stannar upp, och färre ”måsten” driver mig vidare, till hypertrötthet. Promenader, läsning, kontemplerande över tillvaron i blogginlägg som nästan ingen läser, eller åtminstone inte kommenterar. Finns nog många möjliga orsaker till det. Jag hade så klart haft fler läsare och kommentarer om jag skrivit om meningslösa saker, undvikit att leta sanningar, och undvikit att ifrågasätta information. Men en annan trolig orsak är att folk rent allmänt skiter i mig, som folk rent allmänt skiter i allt och alla som inte gynnar eller glädjer dem för stunden.
Tillbaka till Ulfs Vardagar, nu nr 9, och han är i Stockholm och förbereder för avskedsturné, och velar hit och dit med låtlistan, kärleken, och det mesta faktiskt. Min resa till Nordkorea, var givande, gastkramande, skrämmande, underbar, tyrannisk, fruktansvärd och upplysande. Den är skriven 2018, innan PLANdemin tydliggjorde för några av oss, att västvärlden är på väg att bli en form av globalt Nordkorea, mitt framför ögonen på hårt blundande, nostalgiska människorobotar. Så det jag kan sakna från Nordkorearesan, är att de som en gång levt i diktatur, en diktatur så fruktansvärd som Nordkoreas, borde vara de första att känna igen tecken på när det går åt det hållet… men kanske är friheten alldeles för färsk, för att vilja kritisera den nya världen som inneburit en kolossal förbättring. Bland de som levt i forna Östblocket, Warszawa-pakten, hittar man däremot vittnen, som tydligt märker av när diktaturen börjar flirtas med här i väst. Men de är äldre än min vän Lee.
Nu är det tid för värmeljus och blockljus, tid för eftertanke. Och eftertankar blir det. Lite melankoli, lite tårögdhet, lite mörka tankar, lite ensamma promenader, lite ensamma cafébesök, och så småningom pussel. Jag måste hitta min egen väg i livet. Det har jag börjat med faktiskt, och gjort så ett tag, hittat min egen väg, ledd av mitt förnuft, mina drömmar, min vilja, och vem jag är och vill vara. När det gäller vägvalen i liven, kan man faktiskt inte gå andras vägar, om man vill vara sig själv. Och man kan inte byta väg vid ett vägskäl, bara för att ”vänner” eller bekanta, inte vill att man ska gå den vägen, för att det inte passar deras behov, eller bubblor.
Egna vägval, leder ill en form av ensamhet. Men det gör att du är vän med dig själv, och trivs bättre i ensamheten. När du följer andra, eller lyssnar till vilka vägval DE vill du ska ta, kanske du har folk omkring dig. men då har du inte längre dig själv, och de omkring dig kommer troligast att överge dig när du behöver dem som bäst, för att du inte har dig själv längre.
Ska eventuellt, försöka göra lite isolering runt en grönkålsplanta på lotterna, och täcka den med jute-säck, o se om den överlever vintern, så jag kan ta frön nästa år. Grönkål är tvåårig. Har inga stora förhoppningar, men det går ju att prova.
Har gett bort ännu mera grönkål, till både vänner, bekanta och nästan-främlingar. Jag gillar att glädja folk med det. Ingefäran jag satte ner i maj, lever än, men tveksam till hur mycket ny ingefärarot som kommer inunder. Den får ingen extra näring eller ljus. Jag känner mig nöjd för året med att ha växthus inne.