…
Oj, trött!
Fick något skit i kroppen igår. Nös, snuva, trötthet. Drack te, ingefära, vatten. ” duschade av mig sjukdom”. Gick och fikade efter att ha burit/ kärrat ner lite brädor till verktygsboden på kolonilotterna. Tillfällig förvaring. Och då kände jag mig lite piggare. Men bara andra dagen efter utbrott så kanske jag behöver tänka mig för och sakta ner lite. Gör vad jag kan för att vårda kropp och själ. Kanske var oro, en stor faktor till utbrottet. Kanske avgiftning. Kanske allergi. Och kanske det mystiska begreppet ” förkylning ”? Jag vet inte. Jag vet bara vad som är bäst för min kropp och min själ, och det är väl det som betyder något.
Klockan är 19.11 mörkt ute, för trött för att göra nåt mer åt flytten, som det känns nu i alla fall. Skulle velat luta mig i kull i sängen, men sängen är nedmonterad. En liten släng av Melankoli, och känsla, märkligt, nog en sorts separationsångest, kom över mig för någon sekund, när jag stängde ner ett avsnitt av ”, ett enklare liv ”. När Ben från England rest till italienskt födda Anna Lisa, som varit självvald, hemlös och gatumusikant tidigare och nu levde ensam med sin lilla son i skogen i Södermanland i Sverige vid kusten. när jag var yngre kunde jag känna jättemycket separationsångest, bara någon vän som hälsat på åkte hem. Så är det inte längre. Nu hälsar ju i och för sig ingen vän på längre så, ingen separation uppstår 😉
Men samtidigt så gör jag vissa val nu, som är, eller som skulle varit svåra att föreställa sig då. Som förändrad, kost, som att i större utsträckning acceptera och välja ensamhet, allt oftare. Det är inte alltid jag är bekväm med ensamhet, men vem är det?
Jag funderar på att välja bort tv helt, eller åtminstone linje tv. Jag har faktiskt redan gjort det i kanske två månader. Utan att det varit någon uppoffring. Men just nu är det oerhört stökigt hemma. Flytt stökigt. Allt är i en röra, och närmaste två månaderna är mer ovissa än det varit för mig på länge. Ekonomiskt och ny miljö. Men det kommer att ordna sig , det vet jag. Även om det finns ett och annat extra hjärtslag oro. jag kan inte helt bort se ifrån att jag kommer från något som varit mer än bara oro och att jag är en tvivlare. På grund av uppväxten och följderna av den långt upp i vuxen ålder, så har jag väl så klart klamrat mig fast vid den trygghet jag kunnat få. Och mina första 30 år som vuxen, en extern trygghet. Och det externa är ju ytterst ovisst. Folk kommer och går i ens liv, och folk har sina egna liv. Och sen har jag dessutom upptäckt att jag underskattat mig själv och överskattat dem jag valt ut som trygga punkter. Den visheten blev väldigt tydligt under det som kallades för pandemi.
En slags acceptans att livet är osäkert, och att man kan förlora allt, redan nästa dag. Eller en insikt om att det är det egentliga livet. Och att mitt trygghetssökande är en illusion som faktiskt på några vis begränsar mig och min frihet. Men jag klandrar mig inte själv för det. På många vis jag kanske uppnått storverk med mig själv och mitt liv. Jag har blivit en god man med många kloka tankar och ett stort hjärta. Det är faktiskt sant, även om det säkert inte är så uppskattat alla gånger att inse och nämna det om en själv i Sverige. jag är 58 år och jag är inte säker på vad mer jag önskar av livet, som är uppnåeligt i min föreställningsvärld. Kanske är det min föreställningsvärld som är för begränsad? Men det finns en dröm om ett torp, en egen liten täppa mark att odla på . Och djupt, djupt, djupt inom mig finns så klart längtan om kärlek. Men den dörren till mitt hjärta, håller jag dolt för omvärlden. Nyckeln finns kvar. Den är kanske inte ens låst dörren, men det hänger en osynlig skylt på den med ”no trespassing”
Just nu, när kroppen håller på att hela sig efter nysningar och snuva som började igår, så känns det lite väl mycket kvar att göra innan flytt. Och jag vill inte pressa kroppen och det fysiska hjärtat. Och som sagt var det lite o-Kul att bo i stöket är det. Framför allt att inte ha en säng att sova i bara en madrass på golvet. och ovanpå allt detta, så inte bara känns det som världen där ute håller på att rasa samman utan det är ett faktum att den gör det i någon form. Så man kan känna att det är lite väl mycket nu.
Och så klart att det finns en otrygghet om hur allt ska bli, om man kommer att överleva, om allt kraschar och siffrorna i bankomaten plötsligt visar noll. Känns som att det inte är en trygghetssökande människors värld. Men och andra sidan har jag överlevt, mentalt och kommit ut på andra sidan som en klok, intelligent, varm man, som inte många i min situation har klarat av, utan bara avslutat alltihop. Så vem vet vad jag klarar av i framtiden? Och jag kan omöjligt sia om vilken typ av krasch som framtiden har. Och vad det skulle innebära för mig? Så det är inte helt lätt utan pengar att förbereda sig, när man inte heller vet om man ska förbereda sig för. Anna-Lisa i ett enklare liv, dryga 20 år, hade nästan hela tiden under program ett vackert oskuldsfullt leende på läpparna, men något sårbart i hela sin utstrålning. Och jag uppfattade inte att hon hade landat där hon ville i sitt liv. Men vem fan har det? I mitt sinne, och i min värld skulle jag gärna levt sida vid sida med en kvinna utanför samhället i en slags självförsörjning. Med hårt arbete jordbruk och djurskötsel. Åtminstone i min föreställningsvärld.