…
Har jag förlorat alla mina forna vänner? – ALLA ?
Nå, svaret på den frågan, är som vanligt beroende på vad man egentligen frågar sig, och hur man definierar ”vänner” …. och i sin tur beroende av den definitionen, om man någonsin har haft några vänner? På samma sätt som man utifrån samma premisser kan fråga sig om demokratin håller på att avvecklas, eller om vi i någon mening ens någonsin haft någon demokrati att tala om?
Om man ser lättvindigt på ordet, så tillvida att de som inte är direkta ovänner, därmed skulle vara vänner, ja då är det fler än jag kan räkna. Är det per definition hur många likes du får på dina Facebook-inlägg (popularitet, som bygger på att hitta linjen för vad majoriteten kan tänka sig att offra en tumme på, utan att överhuvud taget reta nån, eller att behöva stå upp för något eller någon) .. ja då har jag knappt några… färre än 5 … kanske en än lägre färre-gräns. Om vänner definieras utifrån hur många Facebookvänner man har, då har jag för tillfället 88 vänner. Om det är hur många som hjälpte mig att flytta, har jag 2½ vänner ungefär.
Men om jag definierar utifrån hur många som verkligen står upp för mig inför andra när det behövs…. då vet jag inte … för sånt förändras… men inte blir det många.
Är jag en vän då ? … mmm det är frågan, det måste ju gå igenom samma frågeställningar från de som funderar över min vänskapskvalitet. Försöker jag vara en vän? Jag vet inte faktiskt längre. Förut skulle jag påstått detta. Men nu försöker jag väl bara vara schysst utan att göra våld på mina egna grundläggande behov och mänskliga rättigheter. Men nu för tiden vill jag oxå kunna vara uppriktig inför en vän. Och det är näst intill omöjligt idag, för ingen vågar stå för något, ingen vågar bli oense, ingen vågar säga emot vad makten programmerar dem med. Nästan ingen iaf.
Det går alltså inte riktigt att definiera och skriva i sten. Eventuellt kan jag kanske uttrycka egenskaper man önskar sig av en vän? Och vän-klientelet är ju oxå avhängt av vad man gör med sitt liv för närvarande, vilka värderingar man har… och OM man har några värderingar över huvud taget. Men inte utifrån att en vän ska tycka precis som jag. Det skulle jag avsky, det skulle bli ointressant och tråkigt.
Men att inte kunna prata om det väsentliga som sker i världen, och vad man tycker och tänker om det, vilket idag är en realitet för oss som läser otillåten litteratur, otillåtna nyheter, tar del av otillåtna diskussioner på nätet, ifrågasätter eller rent utav, som jag, nu för tiden, sågar vaccineringen, och har mängder med argument för det ställningstagandet… att inte kunna göra detta inför vänner … är som att ha vänner som inte är ens vänner. Och det är bara ett av alla ämnen jag djup-dykt i, som det tystnar när man tar upp det. DET är en realitet för mig idag, och för mängder av människor runtom i världen. Samma skulle så klart gälla inför tanken på kärleken, som jag tänker mig vara en passionerad, heterosexuell, intensiv vänskap med ömsesidig respekt .. och själs-fränder. Om the-love-window” var relativt litet redan innan allt detta, så har det krympt än mer nu. För var skulle man kunna hitta en heterosexuell kvinna med dessa värderingar idag?
I ett försök att känna mig mindre ensam, och att minska förväntningar och riskera att bli besviken hela tiden, så förklarade jag att jag inte har några vänner, bara bekanta, och tillfälliga bekantskaper. Men jag är dålig på att lura mig själv nu för tiden, efter det röda pillret… och jag är än sämre på att lura hjärtat – som gott är.
Men på ett sätt kan man ändå påstå att jag förlorat alla mina forna vänner, och det gjorde jag när jag började stå upp för mänskliga rättigheter paradoxalt nog.
Jag som trodde det var en förutsättning för all mänsklig kontakt, men ingen av mina forna vänner tycks hålla med?