…
Lite små kyligt idag, regn, strilande, lätt, grått regn. Lite trött på mina giftiga, träffsäkra och kanske till och med roliga blogginlägg för tillfället. Lite trött på världens galenskaper, och kan längta efter det blåa pillret i The Matrix. Men jag kan inte, och jag kommer inte ta det . I verkligheten är det omöjligt när man väl tagit det röda pillret.
Ätit grekisk gratäng, och bjudit grannar igen. Börjar tröttna på att bjuda också.
Lite trött på lite av varje nu, och oroar mig ibland över min framtid och till och med över mitt liv. Men jag låter det inte ta över bara …. inte än i alla fall. Livet är osäkert, ingenting är givet, utom döden. Jag blir trött ibland på att strida ensam mot all galenskap – varför? Jag blir trött på mig själv ibland. Sådana stunder längtar jag efter torpet i skogen, efter tystnaden, efter det begripliga, efter det naturliga, efter naturen, efter det begripliga hårda livet.
Nostalgin finns också stundvis, när orken dalar. Men den är bedräglig nostalgin. Den berättar inte hela sanningen, och även det som jag upplevde som sant då, har visat sig vara bedrägligt. Så minnet smakar sött, men verkligheten då, var inte bättre då än nu. Ibland, för egen del till och med långt sämre.
Jag skulle vilja ringa hem, och prata med mina nära och kära, men jag har inga. Så är det bara. Jag skulle vilja ringa och prata med dem som kan förklara, trösta och ge hopp, men de finns inte. Jag skulle vilja ringa och ta farväl av mitt förflutna, men ingen svarar . I slutändan har jag bara mig själv att lita på, att ty mig till. Jag önskar jag hade någon lika klok eller klokare än mig själv. Jag önskar att jag blev förstådd och sedd, jag önskar, jag hoppas, men jag har inte tron
Jag är trött på att odla, på att klippa gräs, på att jaga sniglar, jag är trött.
Jag har förut tytt mig till människor, sett upp till dem och hoppats helt naivt på att de vore klippor. Men de har som klippor, betraktat, vittrat sönder mitt framför mig. Mest för att jag lurat mig själv i det hänseendet. För att jag velat vila i någon annan en liten stund. Jag har satt upp dem på alldeles för höga hästar, något de faktiskt aldrig själva gjort eller lurat mig till. Det var JAG som gjorde, för att jag ville så gärna vila i någon annans ”famn” en stund. För att jag aldrig vilade i någons famn, inte ens i min mors famn och inte i min fars famn, så är livet, så blev det i alla fall för mig. Hittills. Det kan ändras delvis till ett bättre. Och det kan bli mycket mycket värre utifrån vad som sker i världen nu. Kanske, kärleksbristen och trygghetslängtan till trots, kanske är dessa mina bästa dagar. Och kanske jag behöver förstå det till fullo?
Saknar jag någon? Saknar jag något? Saknar jag någon specifik? Ja med allra största säkerhet, så är det, jag känner mig ensam ibland folk
Jag är trött på att strida, innerligt trött på att strida. Men jag har inget val på den punkten. Inte om jag vill leva något sånär fri. Inte om jag vill vara frisk mina återstående dagar. Inte om jag vill äta giftfri mat. Inte om jag själv vill bestämma vad som injiceras i min kropp. Inte om jag vill ha rätten att yppa vilka åsikter jag vill. Inte om jag vill röra mig fritt utan att vara övervakad. Jag vet kära och o-kära medborgare att du inte vet om detta, eller bryr dig om detta. Men för mig är det avgörande.
Jag ÄR trött, trött, trött
Jag kämpar, och jag kämpar väl. Tills jag dör. Då får jag vila, men inte ännu, inte ännu.
Än så länge är den grekiska gratängen för god för att vilja ge upp. Än så länge njuter jag för mycket av att se allt växa och gro, för att ge upp. Än så länge njuter jag för mycket av en dans med en vacker kvinna i min famn för att ge upp. Och än så länge hoppas jag ännu, helt utsiktslöst på kärleken och kärlek.