Måndag 6 oktober 10:26
Blev glad, i alla fall lite glad av att solen tittade fram genom den grå molnmassan och sade hej! Jag trodde att fåglarna skulle ta senor/hinnor från högrevs-avfallet, efter det att jag gjort gryta igår. Som för övrigt blev fantastiskt god. Jag är på ingående i en eftertänksamhets-fas. Höst-fasen. Landa, reflektera, ofta förknippat med någon form av melankoli, och uppmärksamhets-pockande sorg, som inte fått plats av tids och orkes-skäl under sommaren. Det har blivit så, kanske inte alls konstigt i en mellansvensk, ganska nordlig plats, att sommaren blir späckad? Allt ska göras och hinnas på sommaren och den tidiga hösten.
Kanske många kvinnor drömmer om kärleken? Men det är inte mig de drömmer om. Jag håller inte måttet, misstänker jag. Och för den delen har jag nog ingen aning om vad som förväntas, bara att jag och de flesta män inte har det längre. Jag misstänker att inte heller de kvinnor som förgäves, drömmer om kärleken, riktigt vet vad det kräver av sina tilltänkta? Som när en kvinna bad till Gud:
– Gode gud, ge mig en snäll och omtänksam man
Gud svarar:
– Jag gjorde ju det, men du tyckte att han var för ful och för fattig
Ähh – vad jiddrar jag om egentligen? Jag är så van att vara ensam, att allt annat ter sig mer skrämmande än alla hinder och problem jag hittills upplevt. Jag är nog rätt så omöjlig? Så på det viset, van att vara fri i alla mina val varje dag. Så vad jiddrar jag om egentligen? Men, tänka sig, solen hälsade på en stund idag. Trevligt! Nip-leden tre mil, närmar sig? Med R.N? Den 13:e eller 14 oktober?
Jag skulle förresten bli så överväldigad av kärleken att jag bara skulle falla ihop som ett korthus, samt ha alla tentakler ute, för rädsla att bli utnyttjad och styrd. Nej det får nog bli solen och jag som hänger med varann – idag i alla fall.
Tror, Almas systerdotter är här och äter glass på caféet. Söt som en liten punsch-pralin….. nej inte syster, jag frågade Almas nu …En granne till Almas Men fortfarande pralin-söt med afrikanska flätor.
Men förresten, kvinnan, som kanske skulle passa mig, tänk om hon finns? Och jag inte skulle bli överväldigad? Och till och med tjäna tillit? – Näpp, jag och solen! Glade snickaren här idag. Citronen på plastblomman tycks aldrig mogna? Är väl kanske samma sort som de plastblommor folk kastar på komposten? De tycks aldrig förmultna? Märkligt på min ära!
Världen då? – Äh jag orkar inte just nu. Kanske om 10 minuter?
Fast i den nära, lilla världen, i Lo tre mil härifrån, läser jag nu lokal historia, kopplat till familj. Från mitten av 1800 tal. Och jag inser hur fruktansvärt svårt det skulle vara att överleva utan vår civilisation. Armod, svält, sjukdomar, näringsbrist. Intressant och tankeväckande. Väckande av min naivitet, hur och om man skulle klara sig. Och ändå är jag kanske allra minst naiv i min omgivning kring detta av de människor som jag lever omkring idag?
Har läst Lundell nu på caféet. Två stycken Quinn-timmer sitter två bord bort, och tuggar obegripligt jidder, i en värld som jag inte förstår, inte känner dragning till, men gärna skulle vilja analysera. Jag har inte lyssnat tillräckligt för att förstå vad de jobbar med. För de pratar om jobb. Tror jag. Men det känns som business, affärsvärlden, med möten och snack utan produktion, utan substans i mina öron. Mycket av:
– Aaa ….aaaa… okej
En konversation där man håller med varandra och förstår hela tiden. Uppriktigt sagt inte bara obegripligt utan även vämjeligt!
– …. Fundera med henne, hur ska vi lägga upp det här?
– man kan välja vilka avsnitt man släpper
– aaa ……aaaa, … nä nä just det
– //…kurser på… att man kan ha en kurs
– aaa….. aaaaa ….aaa, det är också en variant… aaa men man får inte fundera för länge
– på ett sätt kanske….- vet inte om det går att göra så, jag tänker att…. bla bla bla
– aaa….aaaa…aaaa precis, precis, ja men precis
Under detta obegripliga kacklande, gick jag ut och vände på Gatu-prataren där pilen skylten pekade till andra sidan och Kappahl. Solen gör oss sällskap ännu! Tänker på jiddret från ”affärsdamerna” (unga, latte-mamma-stuk) gentemot det grovhuggna språk man ofta stöter på i min vardag. Som till exempel han med Downs syndrom som sa när han blev tillfrågad, vad han skulle göra idag:
– hem och runka pottan full!
Med ett tonfall som det vore det självklaraste i världen.
latte-mamma-affärskvinnorna fortsätter sin meningsfulla konversation:
– det vi prata om senast blev ju ett bra snack
– ja, ja absolut…..Ja men exakt
– Jo det är ju lite så här, det är aktuellt…. vi ska köra på den
– jag kan ha mina egna föreläsningar
– aaa….aaaa mmmm… nej….. aaa …. Absolut.
Det verkar som de faktiskt kommunicerar, och det låter nästan som att de tror att du faktiskt gör nytta och på något vis är det viktiga?
– Han har sån fingertoppskänsla att jag skulle våga lämna över
– aaaa … aaaaa …aaa, ja men visst
– ja men det är verkligen viktigt att fundera hur vi ska göra med det där, såååå många timmar per dag, sen börjar det om! Jag hinner inte, det blir såååå tydlig bild av att det är HÄÄR jag ska vara
– aaaa…..aaaaa….aaaa, precis
Ähh, jag går tillbaks till Lundell, den sura och vilseledda gråsossen. Med upp och nedvända värld, analyser, och fantastiska vardagsbeskrivningar. Iväg på tippen med Jonas. Trevligt som alltid. Trots några få kvinnliga inslag emellanåt på tippen, är det i huvudsak en manlig domän. Den och camping-kön till bajstömning! Här får vi vara MÄN!
Grö… nej, svartkål, purjolök, potatis, en soppa från egna grödor, makalöst god.