Stigfinnaren

…
Vandraren har ingenstans att gå, när han kommit fram till slutet?

Nu när jag i någon mån funnit mig själv i det här livet, är jag vilse i världen? Eller är det på grund av att jag funnit mig själv, som jag insett att det är världen som är vilse? Nu när jag gick Nipleden med en vän, 30 km i ganska besvärlig terräng emellanåt. Över bäckar, lägder, vägar, berg, stup, broar, genom skog, där man har att förhålla sig till orangea märkningar för leden, skyltar, som säger nipleden, och sitt eget förnuft samt lokalsinne. I mitt fall även minnet av att ha gått denna led och stig vid ett antal tillfällen tidigare som jag kunde addera till orienteringen.

Jag tar upp detta av flera anledningar, delvis naturupplevelsen och att känna sig som en del av något något verkligt. En del av naturen andas syre i den miljö vi var skapta att leva och verka i. Samt rent orienterings-syfte, använda som metafor till livet där du inte kan lita längre på dina ögon säger dig, vad dina öron hör, du kan inte lita på vad dina medmänniskor säger, du kan inte lita vad någon säger framför allt inte människor med makt. Till slut kan du knappt lita på dina egna tankar? En sådan skylt, på vandringsleden, är väldigt lätt att vrida på så den pekar åt fel håll. Det har hänt några gånger under de år som jag har gått denna vandringsled. Jag har inte gått vilse på grund av sådana tilltag, delvis på grund av lokalsinne, samt vad som verkar rimligt utifrån väderstreck och omgivningar såsom Ångermanälven som denna vandringsled följer. Då och då drar man även om leden, på grund av rasrisk eller andra naturföreteelser, eller vägbyggen. Detta år så har man byggt om vägen på flera ställen, men ännu inte markerat upp nya orangea märkningar.

Min vän som jag vandrade med hade inte gått denna vandringsled förut. Något som utvecklade sig till ett återkommande skämt under vandringen, var att jag vid några tillfällen blev osäker på vart jag skulle gå när det inte var tydligt med märkning. Vid varje tillfälle sa jag att om jag minns rätt så vi….. (också nämnde jag lite olika vägval vid varje tillfälle, och varje gång var det rätt.) Det vill säga; Jag hade plockat ur mitt minne hur jag skulle gå. Mestadels ur minnet. Något lite använder jag också lokalsinnet. Men jag skämtade också med min vandringskamrat om hur tillförlitlig jag var, och mitt minne var tillförlitligt. Men påminde min vän om Björn Afzelius text från tvivlaren.

”Jag litar inte på ledaren, och jag misstror ledarens fru. Jag litar inte på biskopen, för han tror inte ens på Gud Jag litar inte på översten, jag misstror de som har makt För makt berusar, och makt förtjusar Ja, makten är ett fördärv Jag är en tvivlare; För jag ser det jag ser Och jag vet vad jag vet

Jag litar inte på lärarna, som inte lär det de ska Och aldrig på journalisterna som säljer sin själ varje dag…….

….Så jag litar mera på fåglarna, jag litar också på berg. Jag litar alltid på floderna, och jag tror på blommernas färg. Ibland så tror jag på mänskorna, ibland så tror jag på dig. Och plötsligt är det hänt; Jag blir inkonsekvent. Så lita aldrig på mig Du ska va tvivlande För du ser det du ser Och du vet vad du vet”

Det blev liksom som en metafor för att man aldrig ska lita blint på något eller någon. Och det uttryckte jag till min vän, både som metafor och som skämt, vad gällde mitt minne och lokalsinne…. och i livet. Men när man går i naturen så ser du ändå vad du ser, du hör ändå vad du hör och du går där du går.

Livet vi lever idag, de allra flesta av oss, tvingar oss att leva ett förfalskat liv, där vi inte är här och nu, och ingenting makes sence, ingenting är trovärdigt, du kan inte lita på dina ögon och dina öron och knappt på hjärnan och hjärtat som uppfattar din omgivning, och processar information. En kvinna som jobbat inom modeindustrin, har en Youtube-kanal som jag råkade se idag : Faithful, legacy living, där hon några av dessa ämnen. Fastän ur ett religiöst perspektiv, det vill säga, hon har gjort analysen om den sjuka världen som många av oss håller med om, eller upplever. Men den stora delen av hennes svar ligger i religionen och tron på Jesus och Gud. Jag är inte med på båten, om det nu är Noaks ark eller en illusion? jag dissar inte eller kritiserar inte religion i sig, men jag ser det inte som ett svar. Jag är bara inte med på arken. För mig är religion privat, min tro är privat, och den är inte lösningen på alla mina problem. Den stora problemet med religion och tro, är det samma som vetenskapen och forskning, det vill säga att du lägger all tillit till något annat eller någon annan. Det gör dig inte bara ofri, det gör dig också till en potentiell slav. Och slavar, utnyttjas, förbränns, och kastas bort. Och under sådana förhållanden blomstrar tyranners välden.

Jag och min vän, klarade av vandringsleden på 30 km, riktigt bra, både orienteringsmässigt, på en led som inte var utmärkt utmärkt om du förstår ordvitsen.? Vi tog vackra bilder med våra kameror, men hade stängt av kommunikation med omvärlden på mobilen, det vill säga flygplansläge. Eller åtminstone jag. Min vän, ville vara ständigt uppdaterad. Vilket gjorde att medan han lät sig bli uppdaterad, så gick han inte där med mig i naturen. Han var någon annanstans, och denna plats, med den information som han konsumerade, enligt mig ganska okritiskt, kommer från….. just det, kommer från dem som har gjort världen till en plats, där du inte kan lita på dina egna ögon, dina egna öron, och till slut ditt eget hjärta och din egen gärna som tolkar allt det ögonen och öronen får till sig.

Min vän, är fantastiskt duktig, på många vis, intelligent människa, en aktiv glad positiv människa. Inom många områden, kunnig, till exempel film och teknik. Långt mer kunnig än jag är på dessa områden. Och är en av de få, ändå som har gett sig in i samtal med mig, om illusionerna; ”covid” ”postcovid” ”långtidscovid”, ”klimatkris”, ”vaccin”…. För detta ska han ha cred, men i slutändan tycks det ändå som att även han vill bibehålla sin, tro på de människor och institutioner som orsakar kris på kris i mänskligheten, och som är planerade krisen med en agenda. Folk vill så gärna tro att maktens människor är goda och vill oss gott, trots att historien otvetydigt visar på det motsatta.

Men vi var i naturen tillsammans, åtminstone de stunder som han inte lät sig informeras av det officiella narrativet via så kallade nyheter. Då var han nån annanstans, medan jag var i naturen och lite paradoxalt och metaforiskt visade vägen för oss. Vilket ju blir den intressant metafor och jämförelse mellan oss, på denna vandringstur, och utifrån de tekniska val vi avstått från eller engagerat oss via den människo-aktivitets-spårande mobiltelefonen.

Men som sagt var, som jag inledde med så: nu när jag i någon mån funnit mig själv i det här livet, är jag vilse i världen? Eller är det på grund av att jag funnit mig själv, som jag insett att det är världen som är vilse? eller var det för att jag insåg att världen var vilse, som jag fann mig själv? Jag var mest förvirrad av dessa frågor, när jag kände att jag inte passade in i den här världen, i det här livet, vilket medförde, långvariga depressioner, så letade jag efter små små ljusglimtar att följa, likt en ledstjärna ut ur mörkret. Jag letade efter något som har substans, något som kan slå rot, något som kunde ge liv, något som kunde skapa äkta tro, och hopp. Jag fann det i små gester hos människor, i små insikter, som var och en om de kändes rätt för mig, som mitt hjärta sade mig, följde jag genom mörkret. Tills jag insåg att mörkret inte fanns i mig, utan hade omringat mig. Tills jag insåg att det inte var jag som var galen, utan värden vi lever i.

En värld med artificiell intelligens, som sägs ska överträffa den mänskliga. Så är inte fallet. En värld där människor inte bara accepterar att man injicerar ämnen som kvicksilver och aluminium in i kroppen, blandat med genmodifiering, utan till och med slåss för att få den injiceringen in i blodet. En värld där vi människor lever i små celler som vi kallar för lägenheter eller hus. Där vi har gått med på att censurera oss själva, hylla de som vill censurera oss genom lag, och försvara deras tilltag med att de måste göra så., för vårt eget bästa. En värld där vi inte längre kramas i samma utsträckning efter det att man om och om igen inbillar oss att vi blir sjuka av det.

På åttiotalet skapade man illusionen om HIV och aids, vilket skulle hindra oss att ha sex och samlevnad. Vi skulle vara rädda för varandra. Vi skulle vara rädda för ett virus som inte syntes men ändå fanns, fast man inte kunde bevisa att de fanns. åtminstone inte som smittbärare. Men i själva verket blev de flesta av dessa sjuka av medicinen som gavs. Målet var uppnått. Rädslan för att föröka sig och känna kärlek. Målet att minska jordens befolkning samt ha makt över våra sinnen. Samma operation, genomfördes 2020 till 2023. Och folket har fortfarande inte förstått varför vi föder färre barn, både på grund av missfall, främst bland vaccinerade kvinnor, varför män har sämre spermaproduktion, det var det man egentligen forskade om och provade sig fram kring med vaccinerna, inte att förhindra ett påstått virus! En värld där man tänker sig att vi inte längre ska äga någonting, och uttrycker det tydligt, samtidigt som folk accepterar detta. En värld där man inte ska få röra sig längre än 15 minuter ifrån där man bor utan att bli straffad för det. Och uttrycker detta tydligt så att människorna kan läsa och höra om detta, men människorna försvarar dessa åtgärder och kallar oss som kritiserar det för nedsättande epitet som inte är att lita på. En värld där krig är den sista åtgärden för att nollställa ekonomiska system som makthavarna själva har kört i botten och prislappen får folk betala med liv, hem, hälsa och det är folket som står vid fronten och skjuter varandra.

Den världen, förstod inte jag då. Jag förstår den nog fortfarande inte. Men jag förstår att det är världen och makthavarna, de dolda makthavarna och de som påstå makt, som orsakar mörkret jag kände och kallade depression.

Vandraren har ingenstans att gå?

Jag kanske är utöver tvivlaren, Tomas tvivlaren, kanske jag även är stigfinnaren? En av många. Jag fann min väg runt vandringsleden med och utan utmärkt utmärkning, baserat på mina minnen från tidigare vandringar som man kan metaforiskt överföra till livets så som erfarenheter. Jag fann min väg runt vandringsleden, för jag hade stängt av min mobil, jag använde min egen hjärna, mina egna ögon, min erfarenhet. Och jag var påkopplad, men frånkopplad från The Matrix.

Fredag 10 oktober 2025 klockan 15:39

Så? – vad kan jag berätta för dig min vän? – troligtvis ingenting du vill höra? I så fall, kan du sluta läsa nu, och klicka på nån vacker bild jag lagt ut, eller gå och titta på rapport, som sägs ska vara till 99 % sanning? Så kan jag få ventilera mina konspirationsteorier och frågeställningar i lugn och ro? Nä – men visst FÅR ni väl läsa, men varför ska ni? Om ni bestämt er för att inte lyssna, och inte forska vidare på egen hand? I den uppsjö av systemkritik och vetenskapskritisk litteratur och podd ande AV läkare, skrivna AV bannade censurerade läkare, forskare, vetenskapsmän, obetalda, journalister, som riskerar livet och blir av med licenser, sin frihet och ibland sina liv. Dessa som riskerar ALLT verkar få människor vilja lyssna till, ens höra vad de har att säga och visa? Medan de som tjänar miljarder, utan att behöva bevisa sina ”medicinska” teser, utan att behöva bevisa ”safe and effektiv” utan att behöva ta ansvar för dödsfall för till exempel vaccinskador. Dessa litar nästan alla på fortfarande.

Säg mig varför skulle ett bolag som har tillgångar på 197.205.000.000.000 Dollar, behöva ansöka, och FÅ ansvarsfrihet om vaccinerna var säkra? Och varför skulle samma bolag behöva be om hemlighet stämpla sina egna forskningsresultat i 75 år? Och varför förstår inte folk att det är samma människor som går ut med diktat, mandat, och undantagstillstånd via media under något de kallar för pandemi? Varför? Varför förstår man inte detta? Och säg mig varför skulle en industri som är helt beroende av att folk är sjuka, vilja ge bort gratis en spruta eller ändaupp till tio st och ännu fler sprutor för att göra folk friska? – när ska myntet trilla ner hos folket?

Äh jag orkar inte med er längre. Utan er kan vi inte stoppa detta, och ni vill inte. Gå och ta en spruta till vettja – men glöm inte judestjär…. Förlåt, jag menar andningsmask. Det är verkligen att leva inom eller utanför The Matrix! Folk är förtrollade av, drogade av illusionerna, som suger livet ur dem, och redo att försvara dem med sina liv. Redo att ge upp vänskap och familj, för att försvara dem som förgiftar, deras kroppar och sinnen.

”Where was Gondor when Westhold fell? No my lord Aragorn, we are alone”

Ofta, känner jag att det är meningslöst att försöka informera människor, få dem att efterforska själva, få dem att ifrågasätta galenskaperna. Under fem års tid, vet jag inte en enda vän eller bekant som ens försökt ta reda på något, fast jag gett alla massor av uppslag där de kan efterforska själva och jag har bara möts av tystnad och misstänksamhet. Det är tröstlöst. Vad kan en människa göra inför sådant total medveten ignorans jag pallar uppriktigt sagt inte längre? Jag kan inte tvinga någon att rädda sig själv, eller vara bidragande till en värld med fria tankar, fritt leverne. Folk vill vara fångade, folk vill vara styrda, folk verkar vilja vara sjuka. Folk verkar vilja dö och då måste de väl få det? Problemet är att de försvårar för dem som inte vill detta. Och underlättar för sinnessjuka inhumana despoter i både väst och öst.

Nu har man antagligen bestämt sig för vem som ska få Nobels fredspris. Maria Corina Machado, från Venezuela. Och den rättfärdige svensken som är tränad att tro att Donald Trump är orsaken till all världens ondska och galenskap, älskar att upprepa medias direktiv när Trump inte fick priset. Obama fick det en gång. Svensken protesterade inte mot att Obama under sin period, deltog i flest krig av alla amerikanska presidenter i modern tid. Donald Trump förtjänar så klart inte fredspriset. Han är såklart ingen fredsmäklare. Jag menar kan Obama få fredspriset, och mRNA tekniken Nobelpris i medicin? Då är Nobelpriset inte värt någonting. När jag frågar folk hur det kunde komma sig att Obama fick Nobels fredspris så tystnar dom och mal på om den galna Donald Trump. Det är inte ett exempel på att tänka själv.

Så här är det hela tiden, att försöka prata med folk. Nästan kring allt som betyder något för någon. Man hör ingenting som sägs, blundar, håller för ögonen och tystar andra genom att ignorera.m Vill ni att någon kämpar för en bättre värld? Vill ni att era barn och era barnbarn ska få vara fria att säga vad de vill och välja till exempel sin egen medicinering eller avstå från? Eller vill ni inte?

Efter 20:00 fredag 10 oktober 2025

På eftermiddagen skrev jag frustrerad och arg, vet inte om jag överför det från skrivblock till blogg eller ej? Eller om jag bara konstaterar att de flesta är mer än lovligt dum i huvudet? Och att det spelar ingen som helst betydning! som nån Undromsbo brukade uttrycka sig. Kanske är jag dum i huvudet? Som tror att nån jävel ska bry sig om att vi är på väg in i en transhumanistisk, global, totalitär diktatur? Som om jag stod på Titanic och skriker hur dum i huvudet kaptenen och passagerarna är medan skeppet sjunker? Om jag då inte – för att fortsätta på det sjunkande-skeppet-metaforen, har sett till att skaffa mig ett sätt att överleva, så kan jag vara säker på att de som ignorerat farorna, när jag varnat dem, är de första att knuffa mig över bord från en livbåt. Men det är ju svårt att ”paxa” en livbåt? Det skiter ju folk så klaert i om man har gjort. Även om jag skulle byggt den själv. Och även om jag är musikalisk, tror jag väl inte att jag likt orkestern på Titanic spelat medan båten sjunker. Nej det enda jag kan ha förberett mig med,(metaforiskt) är att inte bli inlåst på nedre däck, och se till att ha flytväst. För när ”skeppet sjunker” kommer det bli kallt och jävligt även för mig, som varnat för att skeppet kan sjunka sedan några år. Och inte hjälper det väl då att gå och ”skjuta kaptenen” fortfarande metaforiskt som står där och sjunker med sitt skepp. Nej men jag är inte bitter

Ja, ok då så det är tydligt att jag ÄR lite bitter då! Men det gagnar mig inte. Det finns inget sätt att fly. Det som kommer snart och håller på att ske redan nu, det finns inget sätt att fly helt. Med det kanske finns ett sätt att överleva och leva? Ta nya vägar och stigar här i det livet jag lever nu? Stigfinnaren?

Klockan 03:32, natt till lördag. Sovit några timmar. Behöver så klart fler. Testar film, DVD

Vad jag än ger sken av, vad jag än kommer fram till, vad jag än vet, och vad jag än tror, så finns oro i mig. Eftersom jag är människa, vill jag överleva och leva. Och jag är osäker på hälsan, framför allt när det gäller kisseriet för närvarande. Men även vad som händer med den dystopiska världen som försöker ta över. Vad kan en man göra mot sådan en enorm likgiltighet, och sådan ondska? Svårt att lita på vården. Sköterskor, har troligtvis goda avsikter, men jobbar inom ett totalitärt system och lyder order ovanifrån. Samt ”litar på vetenskapen”., det är ju deras utbildning. Tänk om jag måste åka in akut? Jag är nu helt säker på att man kan från centrala organ som styr över läkare, sköterskor, ville och fortfarande vill decimera befolkningen på jorden med hjälp av ”kriser” och ”vacciner” samt ”mediciner”. Detta är solklart i mina ögon. Med denna vetskap, drar man sig för att söka vård? Men vad gör man om kisset tar stopp? Vad om jag erbjöds kemoterapi som lösning? Det vill säga gifter. Eller som en vän som hela tiden går på mediciner som bryter ner hans fysik? Så kallade könshormoner? Jag vet inte jag. Och jag känner mig inte trygg med röntgen. Tror inte vi är skapta för att strålas. Så vad gör man? Det går ju bra så länge man är frisk? Men om man blir sjuk, och bara blir sjukare av det som ska göra en frisk? Har man då att välja på att vara sjuk eller att vara mer sjuk, och leva med biverkningar och bli sjuk av dem? – Vad kan jag göra själv? Vad vet jag? Inte jättemycket! – Men å andra sidan gäller det för även för dem som säger sig veta

2025.10.12

Lundell har midsommar nu i vardagar 12, Avundsjuk? Jag och nej. Jag tycker om hösten. Den är i alla fall lugnare, mer rofylld än midsommar. Och för mig innebär ju hela våren och sommaren odling, mer odling och ännu mer odling. Kanske också därför jag gillar höst. Jo så är det. Idag är den ”lugnande” musiken på caféet. Inte lika oroande, som den kan vara när man är orolig. Strålande höstsol idag 3 till 4°, frisk blåst som delvis torkar upp det höstvåta gräset. 90 % luftfuktighet ändå, trots blåst. I Lundells vardagar 12 skulle tydligen förhållandet med Ninna Prage ta slut? Än så länge är det små hjärtan kring Lundells beskrivningar av den 33 år yngre flickvännen. Googla, och fuskläser. Det kommer inte ske under 12an Om det blir en 13:e. Vet inte

Men det är obeskrivligt vackert med höstlöven på träden och backen. När den leende solen ger de döende bladen visuellt liv. Blev påmind av ny-dansken om att det är höstmarknad. Tänkte ju vila påkarna till morgondagens tremil.. Vi får se? Under det glada ansiktet jag påtvingats av den leende solen och det skimrande löven, finns det en suckande gubbe. Tar djupa andetag. Syre är lika med liv ändå

Natten till måndag 13 oktober klockan 02:50

Vaknade upp ur en så pass otäckt dröm, upplevelsemässigt att jag vill vakna till igen, lyssna på lite glad musik och skriva innan jag somnar om igen. Så att jag inte somnar in i samma dröm. Jag minns inte detaljerat, men det jag minns petade jag in i mobilen om jag vill återkomma till det. Drömmen blev som en dröm/mardrömsupplevelse av förlängningen av den galna tid och den galna värld jag lever i. Och hur det är att vara en tänkande människa i den världen. Drömmen sitter fortfarande kvar i kroppen och den tanken som dröjer sig kvar eller den är att ”it Takes a Fool to Remain sane” och att jag tänkt en längre in i de banorna, kan det vara så att, på sätt och vis är alla de som tappat det helt, med vår världs, mått, mätt, tappar förståndet, blir psykotiska irrationella. Att de är de som egentligen är de sunda människorna, de enda som reagerar med sjukdom mot en sjuk värld med sjuka värderingar och sjuka människor, man möter dagligen som är fast i ett system, i ett ekorrhjul, en dimension, som de varken tycks kunna eller vilja ta sig ur?

Jag tänker att jag också till viss del kan peta in mig själv och min utvecklingshistoria i den förklaringsmodellen. Mina tunga depressioner kom för att det inte var något fel på mig, utan en reaktion, symtom på en fullständigt galen värld, med större delen, fullständigt galna människor på alla nivåer. Är lika med ensamhet, när man rymmer ur the Matrix Jag, som ändå är något av en mycket vältränad man kring ord och uttrycka sig. Har ändå nästan svårt att beskriva känslan av vanmakt och frustration, över att försöka få till ett vettigt samtal med någon enda människa i min omedelbara omgivning. Att vara ensam är ödet för alla stora tänkare sa Arthur Schopenhauer

Yours truly/Tvivlaren, konspirationsteoretikern till lika stig-finnaren, Kai Tomas Lundin