Hjärtskärande – men vi kan inte vänta på er som inte vill leva
Talar, men ingen hör
Ropar, skriker, men ingen hör.
Människor går förbi, utan att se någon annan,
människor stoppar proppar i sina öron,
och lever genom sina skärmar.
När de kommer hem till sin cell,
ser man dem från mörkret in i deras hem,
hypnotiseras av ett ljus som fladdrar och flimrar,
och deras blickar är döda, i deras likbleka ansikten.
Likadant i nästan alla hem, i alla celler.
En gång för länge sedan, tvingades en liten pojke att lämna den här världen för att ingen kunde se honom, inte ens hans föräldrar såg honom. Han vände sig om för att se om någon skulle stoppa honom. Men ingen var där. Bakom sig lämnade han känslor, sorg, vrede, förtvivlan, och så klart glädjen, det vill säga hela sig själv, för att leva i exil. Bakom sig lämnade han sin fästning, sin kropp, som sedan blev en cell, en fångcell. I nästan ett helt liv, försökte pojken komma tillbaka till livet. Letade efter varje liten strimma sol, som kunde ge honom kraft att återvända. Efter nästan ett helt liv i exil, närmade han sig igen livet. Starkare än någonsin, klokare än någonsin, modigare än någonsin, hittade han den som hela tiden var den som skulle finna honom. Samma person som lämnade honom, vilket är en och samma person. Pojken hette Tomas, mannen heter Tomas.
Och när pojken som blev man, i slutet av livet, äntligen skulle bli fri, återvände han till en värld där, ingen säger vad de tycker, där, ingen känner något utan tillåtelse. En värld där andra talar om för dem vad de får tänka. Mannen Tomas, återvände till en värld, där sanning är tabu, där vetenskap inte får ifrågasättas, en värld där 2+2 =5, en värld där storebror ser dig, som Orwell varnade oss inför, men som snarare blev en instruktionsbok för våra politiker… instruktionsboken hette 1984, men kom att bli sann 2025
En värld där, inga frågor, besvaras av de omkring dig, av dina närmaste, en värld där inga diskussioner som inte är tillåtna får ske. En värld där människor censurerar sig själva, och litar på människor de aldrig sett. En värld där det är normalt att spruta in gifter i kroppen intravenöst, och inte heller det får ifrågasättas. En värld där män inte längre är män, och kvinnor inte längre är kvinnor, och den som säger något annat hatar. Och i vissa länder riskerar fängelsestraff, för att de tänker att män är män och kvinnor är kvinnor.
Föreställ er att ha levt i exil från sig själv i hela sitt liv, och återvända till den världen. Och fundera över hur man då skall överleva i själ och hjärta? – Hur man ska finna ljuset, hur finna hopp? Upplevelsen är så lik, avsnittet ur boken Watership Down om vildkaninerna, som flyr ett fält som blir upplöjt och förstör deras hem. När de sedan kommer till en koloni av tamkaniner, som accepterat att det då och då i utbyte mot mat, försvinner någon ur kolonin. Alla vet att det är så, men det är förbjudet att tala om det. Här i den här världen, är det likadant. Det finns massor av saker som är livsavgörande för vår framtid, som en absolut majoritet, reagerar likadant som kolonin med tama kaniner, som om ni inte förstod det, var till för att slaktas.
Kriget som pågår mot mänskligheten, har pågått länge, men har intensifierats sedan i mars 2020, och håller fortfarande på att intensifieras. Kriget är ett sorts flerfrontskrig, ett sorts informations-proxykrig, men inte om landyta och resurser, utan snarare ett krig mot våra själar, och våra kroppar. Och just nu förlorar vi kriget, för att de flesta inte vill prata, inte ställa frågor, inte ifrågasätta, trots att mänskligheten sakta dör
Här i min cell, kan jag inte göra annat än att skriva om det, jag kan läsa böcker, jag kan spela och lyssna på musik, men ingenting jag gör tycks nå mina medmänniskor. Man kan väl säga att jag är van att vara ensam, redan från den förra fångenskapen, som kom sig av att jag flydde mig själv, genom det trauma som upprepades om och om igen i tidiga år. Men det är en annan sorts ensamhet, detta som uppstår nu. På något sätt är det lite grann som skillnaden mellan en naturlig ensamhet att bo ute i en stuga i skogen, eller vara ensam bland 2 miljoner människor i Stockholm. Jag väljer skogen om jag kan.
Vi som kallas för diverse olika namn, som är tänkta vara nedlåtande och karaktärsmördande, likt konspirationsteoretiker, likt ”vetenskapsförnekare, klimatförnekare, Putinkramare, Granny-killers, foliehattar…. VI är soldater, utan gevär, utan bomber, och utan stridsvagnar. Vi är soldater, och striden utspelar sig här och nu, i ett universum av falsk information. De som borde ifrågasättas har massornas förtroendet, och de vi borde följa, som riskerar allt de har, inklusive sina liv, förföljs, fängslas, tystas och dödas. Och inte heller det ser massorna, för de har pluggar i öronen, och sitter framför en skärm om kvällarna och tar in ”oberoende fakta” från de som ljuger, mördar, förgiftar, censurerar….
Återigen, trots att jag funnit mig själv, trots att jag funnit den lilla pojken, Tomas, och tagit hand om honom. Trots att den lilla pojken Tomas har funnit den vuxna, och tyr sig till honom, återigen så finner jag mig sökandes efter den lilla solstråle ljus, som kan få mig att känna hopp. Ingen som inte vill, kommer att vakna, innan det är försent. För många är det redan försent, deras själar kommer aldrig vilja återvända till livet. De har blivit bekväma i sin fångenskap. De har kommit att älska sina celler, och sina fångvaktare, de söker bekvämlighet framför frihet. De vill hellre bli styrda, än att välja. De är förlorade, och hur det än smärtar mig som människa, måste vi kanske till sist acceptera deras val, och slåss för dem som vill leva, leva som riktiga människor.
Likt i en naturfilm jag en gång såg, där människor hade lagt ut förgiftat kött för att döda lejon, som man var rädd skulle hota deras boskap. En av lejonungarna åt av köttet, och dog inte men blev förlamad och kunde inte röra sig. Lejoninnan stannade i flera dagar hos ungen. Men sedan för att de andra ungarna skulle överleva blev hon tvungen att lämna den förgiftade ungen att dö, medan den förgiftade ungen såg sin mamma, lämna honom.