…
Döden kommer till oss alla – varför då vara rädd för den?
Tror vi att det är naturligt att vara rädd för döden? Eller är det helt och hållet en programmerad rädsla, för att kunna kontrollera stora mängder människor? Eller förväxlar vi rädslan att dö, med den biologiska instinkten att vilja leva? – Hur har jag det med vänner idag? Nära vänner? Och hur känns det?
Den jag är innerst inne, och egentligen alltid har varit ät Tomas tvivlaren, men utan punkt se. Och min nyfikenhet, mitt analyserande av mig själv och min omvärld, är det som gjort att jag överlevt både biologiskt, själsligt och identitetsmässigt. Den enda som har varit mig behjälplig, gett mig några verktyg samt bekräftat mig, som haft det som yrke , K.S… var förundrad över hur jag gjort det… överlevt på alla dessa plan, hur speciellt det är.
Vänner? – Nej det är dåligt med det faktiskt – priset för att opponera sig mot invanda mönster, protestera mot att de tar ifrån oss vår rätt till vår egen kropp, och protestera mot censur…. protesterat mot vacciner mm mm… allt detta har distanserat folk från mig, eller mig från folk. Jag har EN som är på samma höga nivå som mig när det gäller kunskap och förståelse över det mörka hotet som nu öppet har visat sin fula nuna … men ÄNDÅ inte detekterats av folk. Utan den kontakten, ömsesidigt hade det varit tuffare…
Men vi träffas sällan pga geografi. Så här i stan, är jag utifrån det helt ensam.
Ensamhet…inre ensamhet är inget nytt för mig, eftersom flera stora trauman, tvingade mig att stoppa undan nästan alla känslor, dvs nästan hela min identitet, som litet litet barn. Men jag har hittat tillbaka till mig själv, och vårdar mitt traumatiska förflutna i resten av mitt liv, och därmed har jag nu en mycket stark identitet, om vem jag är, vad jag står upp för, och vad jag bekämpar, vilket jag tror är näst intill unikt idag. Jag har inte läkt helt från traumat, och kommer aldrig att göra… men jag vårdar mig… tar hand om mig … hela mig. Gömmer inte det traumatiserade förflutna.
Men det är kanske även det som gör, att jag under inga omständigheter kan gå med på det de flesta bara paralyserat, likgiltigt går med på när allt tas ifrån dem, utan att de förstår det, eller ännu värre, förstår men vägrar kämpa… För att som jag blev tvungen att göra för att överleva, stänga av större delen av mig själ, gömma undan min identitet … så är känslan, upplevelsen av att vara levande död, allt för nära, och alltför verklig. Och därmed reagerar hela mitt väsen nu på den transhumanistiska agendan, som bildligen, och nästan bokstavligen suger ut själarna på folk likt dementors i Harry Potter. Därför jag ”varit levande död” och dit går jag inte igen. – Men dit följer nu de flesta människor, utan att ens uppleva det … tills det är för sent.
Sådan är världen nu.
Och i den världen, utan vänner som förstår det, och därför inte kan prata om det, och därför inte kan delta i kampen mot det omänskliga, ondskefulla i agenda 2030, transhumanismen, teknokratin, klimatbluffen, Metoo, vaccinismen, fråntagandet av mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och rätten till medicinska beslut över ens egen kropp…. .. i den världen lever jag nu… och om jag nu ändå vill leva medan jag lever, utan att ha dom som backar upp mig i den kampen – hur gör man det?
Morfar sa att han ville dö medan han lever – ett legendariskt uttalande, och en from önskan
Jag önskar utöver det, att jag hade vakna vänner – nära. En from önskan, men inte legendarisk kanske?