jag går nästan aldrig dit nu mer. Allt är borta, alla är borta, där jag skulle bli till, bli till en pojke och en man. Men där fanns ingen, alla var borta och jag går nästan aldrig dit numer.
Men när jag går, när jag ser vad som kunde ha varit. När jag ser vad jag kunde fått, rasar fasaden som blivit jag med åren. Och den förtvivlade pojken jag fick lämna, den förtvivlade pojken jag fick överge för att överleva, tittar fram. Och över 50 år av outhärdlig, instängd längtan och saknad, längtan efter tröst efter mening, efter kärlek svämmar över som en brusten fördämning
Jag överlevde, men blev aldrig hel utan den lilla pojke jag övergav i mörkret. Den lilla pojke som mor och far övergav, vuxenvärlden övergav. Jag kan aldrig få det jag behövde, men jag återförenas med den del av mig som blivit gömd och glömd. Jag går inte dit så ofta nu mer, men idag gick jag dit, med vägledning av Saroo, Lion
Men för mig stod ingen mor och välkomnade mig, den förlorade pojken. Ingen familj, inga bröder, inga rötter, ingen kärlek. Den ni träffar varje dag som ler och ger av sig själv, är ett skal, ett tomt skal utan den övergivna pojken som hela sitt liv, sökt kärlek, sökt tillhörighet, sökt ett hem. Och ovanpå det har livet gett mig misshandel, från sjuka människor som misstänkliggjort, begått övergrepp, sociala, mänskliga, själsliga, rättsliga övergrepp. Men jag blev inte tilldelad någon försvarare.
Jag går inte dit så ofta numer, men när det sker brister alla dammar