…
Vad vet jag?
Vad tänker jag?
Vad tror jag?
Vad känner jag?
Ibland får jag känslan att ”de” på något sätt kommer att lyckas att hitta sätt att förkorta mitt och miljoner andra människors liv. Jag vet för mycket, och jag vet ingenting. Jag känner mig vilse, frustrerad, överväldigad, lurad och ensam. Svårt att finna någon mening med kämpa vidare med mitt kall, till vilken nytta? Jag vill av egoistiska skäl leva så länge som möjligt. Men, jag skulle vilja leva ett annat liv. Ett liv som var mera begripligt och jordnära. Jag skulle velat vara älskad och jag skulle velat älska. Och om inte detta vore möjligt hade jag velat ha ett litet torp med några grisar, ett gäng höns och några kor, klarat mig själv, odlat min mat och lagt mig och sovit trött och nöjd. Och hållit på och så tills jag av hög ålder lagt igen mina ögon
Jag vet inte hur jag ska uppfatta den här världen längre, dessa människor som är omkring mig, men ändå inte riktigt är här? Jag tycker mig vara för ung för att dö, men jag tror inte att döden bryr sig om sådant, han tar dem han får, han tar dem han vill?
Jag känner mig sorgsen och desillusionerad på många vis. Jag försöker överleva, och leva väl, men har svårt att hitta hur? Jag har gråt i mitt bröst, som ännu så länge har fastnat där. Det är för få människor att prata med som klarar av att tänka en enda egen tanke. Mina föräldrar är borta sedan länge, mina morföräldrar och farföräldrar ännu längre sedan. Mina bröder finns fortfarande men finns inte ändå. Vänner har kommit och gått, mestadels gått. Har knappt någon kvar fast jag känner så många. Och alla försök till kärlek har kraschlandat så hårt att det tagit åratal att bli någorlunda hoplappad igen. Och ändå måste jag tro på livet, på kärlek, på frihet och integritet. Det går inte helt lätt. Jag säger till bekanta att jag mår bra, det är både sant och falskt.
Om ”snart” tillåts vara relativt, så är jag väl snart borta inom en tidsperiod någonstans från nu till 50 år framåt? Vad händer sen, efter döden? Jag vet inte. Händer ingenting? Vandrar själen vidare? Återföds den i en annan kropp? Jag vet inte. Jag älskar livet, mitt liv och jag är trygg i vem jag är trots att jag är ett emotionellt lapptäcke. Men jag kanske hade velat leva en annan typ av liv: Ett torp, några grisar, katt, hund, några höns och att få bruka jorden samt äga lite skog. Långt borta från resten av världen, och robotiserade männsko-hubbotar. Katten skulle hetta Miss-tag och tilltalas Misse, och hunden skulle heta Lopp-högen, men tilltalas loppis.
Ändå, finns chansen att jag, trots allt vaknar upp igen imorgon i samma säng, går iväg på byn och fikar, försöker rädda världen och människorna som inte vill bli räddade, stretar på med odling, mig själv och mitt liv in the Matrix jag vet för mycket, och jag vet ingenting