Själen

…
För ett antal år sedan visste ni inte ens vart Ukraina låg, nu har ni Ukraina flaggor på era Facebook. Men ni vet ingenting om konflikten, och ni vet ingenting om hur och varför den uppstod. För 20 år sedan, visste ni att det fanns två kön, män och kvinnor, nu har ni glömt det. På sextiotalet och sjuttiotalet slogs ni för frihet, för yttrandefrihet? Idag försvarar ni än vilka fruktansvärda diktat som läggs på er. Vad har hänt?

För ett antal år sedan, ansåg ni att slagordet ”stopp min kropp”, var det självklaraste som fanns. Det vill säga att ingen annan hade rätt att besudla en annan människas kropp. Det har ni glömt, när de kommer jagandes efter oss med sprutor.

Länge var familjen, det viktigaste i människans tillvaro. Och ännu längre tillbaka har den varit själva grunden för människans existens, det har ni glömt, och försvarar transhumanism, transsexualitet, transor som läser sagor för barn, prideflaggan på biblioteken året om, Pridetåg istället för första majtåg, och allt är gömt bakom påstådd kränkthet, är ni stolta nu? Var blev ni av, ni som slogs för mänsklighet, för frihet och mod? Var blev ni av ni som försvarade familjen mot allt annat? Var blev ni av som ansåg att våra barns framtid var viktigare än allt annat? Vilka är ni egentligen? Vilka är vi?

Inför alla dessa frågor och uteblivna svar, vissnar jag dag för dag inifrån. Hoppet faller, och min livsenergi dräneras sakta. Vi kommer att förlora den här striden om mänsklighetens själ, om inte ni står upp. Och ännu har jag inte sett några tecken på mod och folk med ryggrad. Om så fortsätter, är det slut.

Alla era pengar, ni trodde att ni ägde, försvinner. Kontona visar på noll, mathyllorna står tomma, och ni kommer inte att äga er bostad, eller har råd att hyra någon bostad. Allt ni nu förlitar er till kommer att vara borta. Och det är inte värsta av allt. Även om ni fick tillbaka detta, hur ska ni se era barn in i ögonen och förklara att ni gjorde ingenting.? Och det är inte heller det värsta, bakom dessa ögon, lyser inte längre själen.