..,
onsdag 25 februari 2026
Om jag har förstått det rätt så jobbar nu både Almas, och Alma på kaffesmak. Under Adam, många A. Almas en afrikansk kort kvinna med håret i knut, med ett inkluderande leende när hon väl ler. Alma en ung svensk tjej med håret i knut, glasögon och toppiga bröst i en svart bh under en vit genomskinlig blus. Svårt att fokusera på läsning nu på café smak. Delvis på grund av genomskinliga blusar, delvis pga halvtaskigt inre fokus, halvtaskig inre, harmoni och delvis på grund av yttre faktorer som i detta fall är ”kick-boxerskan” som terroriserar caféet. Hon kanske går nu? Kickboxerskan är gammal i ansiktet, ser ut som min mormor gjorde i sjuttioårsåldern, och hon var rejält skrynklig. Svårbestämd ålder. Någonting står inte riktigt rätt till där. Inga gränser utåt, och ingen känsla för vad som är intrång på sällskap. Hon har fått vissa av mina cafétanter att tveka på att gå dit. Nu blev hon utbytt på caféet av ett annat gäng tanter som är av den sorten att de är utan egna åsikter. Men som är överens om vädret och sjukvård, och gärna pratar om diverse krämpor.
Ännu en bläckpenna har kläggat ihop för mig. Jag undrar om det beror på att den ligger i ryggsäcken? Kylan?
Ny tanke, ny teori. Blyväggar ansågs och anses farligt för att barn inte ska äta bly. Jag tänker väl att barnen inte ska äta väggarna. Och misstänker att narrativet om det farliga blyet, handlar om att blyet kan stänga ute strålning. Strålning som globalisterna vill ska penetrera våra kroppar? Nej, jag får nog lätta ankar ifrån kaffesmak, nu åtta skvallertanter. En alldeles för tuff utmaning för mitt stänga-ute-oljud-filter.
12 timmar senare…
Drömmer mardrömmar igen om nätterna. Men det är ändå inte värre än den mardröm som utspelar sig i världen nu, i min närmaste omgivning och ute i vida världen. Min hjärna jobbar för högtryck för att förstå och motverka den dystopi som redan är och den dystopi som planeras för oss. Dessutom behöver jag hinna få med mig min själ. Men att skapa verklig meningsfull debatt kring detta, tycks vara omöjligt uppdrag. Det finns ingen dystopisk framtid eller ens dystopisk nutid, som får gemene man att reagera eller agera. Jag wobblar mellan att och ena sidan propagera för kampen. Och å andra sidan ge upp inför ett omöjligt uppdrag på grund av människors likgiltighet inför det mänskliga. Orken tryter och ensamheten växer. Som min (snart kanske enda vän i detta) nyligen sade: att ”ju mer man lär sig och förstår, desto längre kommer man ifrån att kunna föra ett samtal om det hela med någon enda människa i omgivningen.”
Vart ska jag gå nu? Vad blir min sista strid? Och varför? För vem? Ska jag bara stilla falla in i mörkret som alla andra? Eller ska jag dö som en man som dog för mänskliga värderingar i en värld med människor som accepterat tanken på mänsklighetens undergång och till och med tycks välkomna? Hur ska jag strida? Med ord som ingen hör, som ingen vågar eller vill lyssna på? Ska jag strida genom att överleva och försöka leva mitt liv mitt under den planerade dystopin som redan existerar här och nu? Ska jag metaforiskt bli juden max i boktjuvens källarutrymme, och bara se till att överleva ihop om att komma ut på andra sidan? Men om vi ger upp den här kampen, kommer det då bli någon andra sida?
Vem? Vilka ska jag vända mig till? Vilka är mina medkämpar?
Bekvämlighet, sa min vän är mänsklighetens största problem. Han har inte fel. Jag såg en grannes pojke idag gåendes ned för backen där badhuset förut låg. Han tittade inte upp från sin mobil en enda sekund. Är det han som är vår framtid? Han är inte ensam om detta. Han är normen. När jag sitter på café också, sitter folk omkring mig totalt uppslukade i sina mobiler. Det är skrämmande. Skrämmande är vad det är. Jag äger också en mobil. Jag använder den också. Fast jag aktivt anstränger mig för att stänga den så ofta jag kan. Det som nu du läser, i digital skrift, är nedskrivet med bläck på papper initialt. För att sedan deklameras in på min mobil och överföra till bloggen. Jag äger ingen tv, men om jag inte är försiktig, kan jag plötsligt använda datorn som den tv jag valde bort för att bli av-mumifierad. Fällorna är många. Och man gör allt man kan för att tvinga oss in i deras digitala, trans- humanistiska, trans-sexuella, digitala inhumana inferno. Mänskligheten är illa ute, riktigt illa ute. Och om du fortfarande räknar dig till mänskligheten, är du illa ute. Och jag.