Författare: tomastvivlaren

…
Tänker på vädret.
Solen kan gassa utan ett moln på himlen,
och det kan va uppåt 30 grader. Men till slut
kommer vita moln, och mörka moln och regnet,
åskväder och blixtar. Sen tar sommaren slut,
allt som varit grönt, går i träda eller dör.
För att vila över vintern eller för eviga tider.

Sedan kommer våren, en liten, liten grön grodd
tittar fram ur jorden, och snart är det
så prunkande grönt att man nästan drunknar
i grönska.

Livet är sådant. Orosmoln kommer till slut,
det kan inte bara vara gassande sol och 30 grader varmt,
det måste få regna ibland, man måste få gråta ibland.
Men det är ju inge kul när orosmoln utifrån kommer
och stör ens harmoni. Men jag tror att det kommer
alltid vara så för alla i någon mån.

Jag hade nyligen lättat hjärta över
problem som tyngde mig. Problem som iaf initialt ligger
utanför min påverkan, men som ändå påverkar mig.
Acceptans är en svår sak ibland. Och nu har de orosmolnen
krupit närmre igen. Livet är sådant.

…
Luften i min lägenhet kyls sakta ned till
till något behagligare temperatur. Det är tyst
ute, bortsett från nån mås som gapar lite ibland.

Och jag funderar….. vad jag gör med mitt liv.
Jag funderar över vänner, och världen, i stort
och i smått. Så mycket egoism i den här världen,
att kärleken bara stundvis tittar fram, likt solen under
en svensk midsommarafton.

Vänner…. jag fattar inte den biten heller. Jag har väl
haft, och delvis har kvar en förmåga att ha höga tankar
om vissa. Kanske för höga tankar, vilket till slut resulterar
i att jag får se att de inte var perfekta, och kanske inte brydde sig så
mycket om mig som jag velat tro. Kanske har jag varit orättvis mot dem,
genom att tro så gott om dem ? kanske är det en omöjlighet att vara
så bra, och kanske är det samma omöjligt goda människa jag försöker vara.
Och ingen orkar det, jag går in i väggen, jag går ner mig,
och perfekta vänner, visar sig vara högst mänskliga, och egoistiska
då och då, eller kanske till och med ofta.

Jag är trött kära läsare…trött
Och varför håller jag på med det här att försöka vara
en god medmänniska då? Det är som om jag inte kan hjälpa
det. Jag hamnar i den skiten om och om igen. Och jag tror
kanske att det ska generera godhet tillbaka?
jag är trött….

Kanske vore det bättre att bara ha bekanta och ökända
som man säger ”hej”, ”hur mår du” och meningslösa fraser till
och går vidare. Näe … det funkar ju inte heller.
När man mår hyfsat kanske det går…. ett tag. Men helt utan
vänner klarar inte jag mig så bra iaf…

Jag försöker att inte ha några förväntningar.
men det funkar inge bra tillsammans med mitt ”godhetsknarkande” sätt
att vara rättvis mot alla, trevlig, icke fördömande, hjälpsam.
Varför håller jag på, på det viset ? Då skapar jag nämligen
förväntningar, även om jag inte tror det.
Är det kanske mänskligt att ha förväntningar på sina vänner ändå då ?
Är det bra att vara mänsklig? Det tycks ju bara betyda, att man gör illa
varann, att man glömmer sina vänner, att man oftare sätter sig själv före
andras behov, även om behoven är större hos den andre?

Ibland önskar jag att jag bara kunde bli en del av det svenska samhället,
se bara till mitt eget, inte engagera mig i rättvisefrågor. Att jag likt så
många bara kunde leva i lögn, i syftet att få mer pengar, att få hata
blint folk som inte har min hudfärg, samma kön som jag.

..men nä… jag kan inte va som dem. Jag klarar det inte.
Jag är en j-a ”godhetsknarkare”, alldeles oavsett om
motiven till det är så egoistiska, att jag hoppas på att få
kärlek tillbaka. Jag kan förändra mycket med mig själv, men inte det.
Och frågan är om jag ens borde försöka ändra den
sidan hos mig? Äh jag vet inte.
Jag vet ingenting. Imorgon ska jag i alla fall återigen
göra något jag tycker om, … jag ska ta hand om mina lotter.
Det är något som ”makes sence” för mig iaf.
Och lite stolt är jag ändå… Men hade varit
lika nöjd med det
om ingen hade sett det jag åstadkom faktiskt.
Det är en tillfredsställelse att bruka jord, och
skörda grödor.

Och förresten… nu, när Coops
kassasystem kraschat, har även ”experter” kommit på att vi
gjort oss sårbara med våra datasystem, och digitala pengar.
Jävla nötter !
Kontantfritt samhälle ? Jo jävlar ja!

…
Kokande huvud och misslyckad positivism
Det kokar i magen och huvudet,
funkar dåligt att få bort det med förströelser
och att göra nyttiga göromål…
.. f-n jag testade till och med något dramatiskt
och tänkte positivt, som vissa bekanta hävdar ska va bra !

Jag blev bara ännu mer förbannad av det, och fick
än mer ont i magen. Det gör jag inte om igen.

När vänner ljuger
Vad gör man när vänner ljugit för en i frågor
som i allra högsta grad involverar en själv, och man
tagit sig samman och låtit det gå, efter att ha markerat med ord.
Bara för att senare inse att lögnen varit större än det
som sagts, och att det varit fler lögner.
Vad gör man då ? Går vidare ? Skaffar nya vänner ?
Och sätter sin tillit till dem ?

Att upprepa misstag – galenskap ?
Är inte själva definitionen av galenskap är att göra samma sak igen
och igen och förvänta sig annat resultat ? Ska vi då lita
på folk på nytt ? Är vi då inte mer än måttligt galna ?
Mmm, fast o andra sidan hävdade geniet Einstein, som påstod detta,
att det var tågstationen som lämnade tåget, och inte tvärtom !!

En av många möjliga slutsatser
En av många möjliga slutsatser är att där det ges tillit,
kommer det med stor sannolikhet frodas svek. Så tänker iaf jag.
Och så känner iaf jag…nu.

Den av borgerligheten så älskade; äta-eller bli-uppäten-teorin
Alternativet, är dessvärre total isolering från människor.
Som att välja på pest och kolera. Jag har förstått att det kan förekomma
svek inom djurvärden oxå, så tillvida att man inte backar upp varann
när det behövs. Borgerlighetens älskade; starkast-överlever-värderingen.
Ja ute i naturen har djuren, och växterna olika strategier att överleva.
Det handlar ofta om samarbeten. Inom flocken men mellan olika arter.
Men djur och växter ljuger väl inte ?
Om man inte räknar kamouflage för att undvika bli uppäten
som en sorts lögn , ett slags bedrägeri. Fast alternativet att bli uppäten
är ju inte heller så lockande skulle jag tro.

Jag har längtat i hela mitt liv
Jag har längtat i hela mitt liv, att känna tilltro, velat känna
den. Kände den aldrig som barn. Vilket så klart påverkar
sitt beteende och mina förväntningar som vuxen, än hur mycket
jag bearbetar mina trauman, och lär mig om mina och andras gränser,
in mot sin egen själ, och gentemot andras integritet.
Det är bara på det viset, att vi som blivit konsekvent, och kontinuerligt
svikna under större delen av vår barndom, ser annorlunda på
tillit och svek, än de som växt upp i familjär trygghet. Sen får dekal-positivister
och ”fånga-dagen-entusiaster” säga vad de vill om detta.
De vet eg ingenting om saken. För de äro intensivt aktiverade puckon.

Men vad är svek då egentligen ?
Är det alldeles självklart och entydigt vad det innebär, och vem som sviker
och vem som blir sviken ? Och varför sviker man vänner , om man nu gör det?
Finns det någon försvarlig orsak till svek, så som egen svaghet, hämnd,
eller bara vanlig hederlig borgerlig och socialdemokratisk egoism ?

…
Natten blir till morgon
En natt med lite bökiga drömmar,
och lite offside när jag vaknar. Men jag tänkte
att jag kliver väl upp ändå då, och gör min disk
bäddar min säng. kokar min gröt och mitt kaffe och SEN
kan jag väl deppa ihop en stund, om så bliver.
…Observera … deppa ihop EN STUND.

Så blev inte !
Kanske delvis för att jag att jag klev upp ändå då, och gjorde
min disk bäddade min säng. kokade min gröt och mitt kaffe.
Och gav mig ut i blåsten?! Nä det är INTE att definiera som
aggressiv, skuldbeläggande plakat-positivism a la
”Fånga dagen” och ”Ha en bra dag – men du väljer själv”

Mänskligt och sunt
Jag menar fortfarande att det inte bara är mänskligt,
utan rent utav sunt, att liksom landa i känslor, låta dem
få finnas en stund, även om de inte är tok-positiva alla gånger.
Och det var de inte i morse, och är faktiskt inte nu heller.
Och jag är okej med det för nu….

Skillnaden
Skillnaden mellan dessa är hårfin, men ändå grundläggande,
har jag kommit fram till under mitt liv fullt med
vämjelig klokhet och rättskaffenhet.
Nummer ett är att avstå från att uppmana andra att ”vara positiva”,
nummer två är då för egen del, att inte förneka jobbiga känslor, eller saker
som är i obalans i ens tillvaro. Men samtidigt, inte ge det jobbiga mer
näring än det behöver. Inte slå in på den självuppfyllande
profetians stig, och söka bekräftelser över hur dåligt det är,
och hur ”orättvist behandlad jag är”. Dvs avstå från självutnämnt martyrskap,
som med all säkerhet håller en kvar längre nere i dyn, än annars.
Men det är JAG som äger den rätten över MITT liv,
INTE aggressivt skuldbeläggande plakat-positivister.

Men bara vara i den känslan … en stund i alla fall.
Fast med kaffe och gröt i magen, och med ren diskbänk.
Då känns steget till tillfällig lycka lättare att ta,
när man är färdig med det som behöver tas om hand….
… för tillfället.

Gränsen hårfin men viktig
Men gränsen mellan självutnämnt martyrskap och
sund ’vara-i-känslan-för-en-stund’, kan vara hårfin,
och lätt att glida iväg i destruktivitet. Men som jag uppfattar det,
handlar skillnaden om förväntningar, och det provisoriska
besökandet i känslostadium. Det handlar som jag tänker om att
äga känslan, även om känslan kanske ibland till stor del kommer
från människors beteenden, bortom min egen påverkan.

Likt förbannat….
”Världen är full av idioter, det går inte att ta hänsyn till dem”
Men likt förbannat, så påverkas man ibland av deras beteende.
Då experimenterar jag med att äga min känsla, lägga ansvaret
för deras beteende hos dem, men att JAG tar hand om mina känslor,
och inte går omkring och hoppas på att DE ska förändra sig.
Det är nämligen inte alls troligt, nästan icke existerande att så sker.

Gott om den sorten
Det finns nämligen gott om människor, vars hela existens bygger
på att trycka ner andra. Vars hela existens bygger på att utnyttja andras
vänlighet. Vars hela existens bygger på att projicera över sina
problem på andra… oftast då göra det mot ”vänliga” människor, som aldrig
opponerar sig eller säger ifrån. Parasiter kommer du aldrig nånsin ifrån,
och de hittas ofta i det sociala och ekonomiska ”toppskiktet” i samhället,
men lika ofta i små-påve-positioner, på arbetsplatser,. i föreningar
och inte minst inom familjer. Man kan inte förändra dem,
de har utifrån sin position för mycket att förlora på att förändra sig.
Så de vill inte förändra sig. Där för, är det kanske sunt att inte förvänta
sig detta.

Spanders-böxern
Jag har förövrigt haft spanders-böxern på mig i några månader nu
och låt oss kalla det för: ”investerat” i vettiga saker. Så sent
som igår spenderade jag mitt erhållna, relativt begränsade kapital
på herr-ekipering, av magrande gubbe, pga av något så
hemskt som hälsosamt leverne, vilket jag skulle vilja
återkomma till.

Jearns-böxern o Te-skjörta
Men först till investeringen av ett par SLIM jeans
för 599 kr, med midjemåttet 32, ist för som tidigare 34. Samt tre st
enfärgade T-shirts, a 129 kr, där den tredje ”dras” av på priset,
vid inköp av 3 st. Vilket är tänkt ska få kunden, dvs jag, att känna att jag faktiskt
TJÄNAT, pengar, på att spendera dem. Så är det ju inte så klart.
Det är ju den lismande förtäljaren och hans butikskedja som tjänat pengar,
inte jag ! Men inköp blev det hur som helst. Och böxern som jag hade innan,
med midjestorlek 34, får passeras ner till källarutrymmet,
tills jag blir en *BMI-tjockis igen.

* Dvs en överviktig enligt BMI, fast kroppen inte är speciellt överviktig
(Här finns pengar att tjäna på att folk ska definieras som tjocka)

Behöver inte skärpa mig längre
Men nu kan jag alltså ha byxor på mig, utan skärp,
en udda upplevelse. Jag har dessutom planerat att införskaffa
2 st möbler, och har reserverat den ena av dem. Den skulle tydligen
vara på rea från och med söndag, dvs måndag i en ort som Sollefteå,
som tillhör en av Stockholms råvare- och arbetskrafts-kolonier
för exploatering och egen profit.

…och något vackra ….
Och här sker då något märkligt, som får en inifrån själen naturligt
tvivlande människa att fundera över. Den trevliga, och något vackra
kvinnliga expediten, med hälften så många år som jag, erbjuder mig
att vänta tills en ännu icke utannonserad rea på varan trätt i kraft.

Ett slöseri-aktigt sparande
Min omedelbara reaktion blir positiv, och jag tänker att jag då ”sparar”
299 kronor om jag väntar. Jag får känslan att expediten är trevlig
och månar om mig som kund, och kanske troligtvis
kommer återvända för fler inköp. Och det funkar !
Jag går på alltihopa, trots att jag vet att det bara är
försäljningsknep, och att de faktiskt går med vinst, bara tagit tak
för de nedsatta priserna, som troligtvis inte är nedsatta,
utan bara tidigare har ett för högt pris. Men det funkar på mig,
trots att jag fattar detta, till och med medan jag står där
och gör beställningen. Det funkar, för dagen efter ser jag en möbel för,
läs och häpna: 299 kr, som kompletterar den första möbeln.
Dvs i min tankevärld blir den gratis. Lurad !.. medveten lurad !

Lätt illamående och halvnöjd
Lite som de tre tröjorna för 129 kr st, som hux flux blev 86
kr st. Och jag har ”fått en tröja gratis” av den överdrivet trevlige
kompis-aktige, personlige ynglingen till försäljare
med pony-tail. Som dessutom bara dryper av försäljarfloskler och
tjenare-jag-är-din-kpmpis-som-bara-vill-dig-väl-floskler,
och påklistrat försäljarleende.
Lätt illamående över detta, går jag ändå ut ur butiken halvnöjd
och halv-lurad. Med kläder som i bästa fall håller i 2 år.

Har jag verkligen råd med ”gratis” ?
Så nu när jag både har planerat för möbler, OCH ekiperat mig
för 859 kr, undrar jag om jag verkligen har råd med extramöbeln
som är gratis !?

Ja just det… mitt hemska hälsosamma leverne
Men tillbaka till det hemska hälsosamma levernet, som jag halvt
om halvt lovade att återkomma till. Jag har ju som sagt de senaste åren
förändrat mitt födo-intag, mina sömnvanor och mitt motionerande,
till något som åtminstone jag upplevt att just jag mår bättre utav.
Hösten 2015 slutade jag med kött. November 2020 slutade jag med
tillsatt vitt socker och produkter som bygger på detta. Men jag äter fisk, ägg
och vegetariskt, och har ökat motionsgraden betänkligt.

Målet var hälsa och slippa diabetes
Målet var att uppnå större hälsa och välmående.
En bieffekt av detta, blev att jag gått ned i vikt, ganska mycket.
Från 89-90 kg, till 75,5 – 77 kg för närvarande. På kuppen , om jag får tro min
ironiske kusin från ekvatorn, så har detta påverkat honom att göra något
åt sin hälsosituation till det bättre. Men han ljuger/ironiserar ganska ofta,
så det är inte lätt att veta ! Han vet inte ens själv alla gånger.

Reaktioner
Det har kommit en hel del reaktioner så klart, bland vänner och bekanta,
och ovänner och obekanta. Övervägande reaktion är faktiskt en kritisk hållning
till mina val av kost och motion. Några har dock bara rätt och slätt gratulerat.
Törs jag säga att de flesta av de kritiska, har övervikt, sjukdomar,
äter onyttigt, sitter still ?.. inte ? nä då säger jag inte det!

Ett jäkla bjudande
Aldrig tidigare har jag dock blivit erbjuden så mycket sockerbaserade
produkter som nu, av någon outgrundlig anledning. Och är ”rädslan
att Tomas ska försvinna” egentligen rädslan över något annat
i jämförelse med sig själva?

Kusinens sanningar
Min ironiske kusin, lyckas i ibland i ett hav av ironiska, ryggradslösa
avståndstaganden, pricka in kärnfulla sanningar
och erkännanden, med mycket större kraft och dignitet
än sk tyckare, åsiktsmaskiner och ”sanningssägare”.

När jag först, lät meddela att min viktnedgång kring nyåret
var ca 10 kg (vilket var en överraskning för mig, då jag vid det
till fället inte ägde en personvåg, och aldrig har ägt en personvåg)
… yppade ironi-kusinen:

– Jag blir orolig TL (Tomas Lundin)
….
– Ja för att du ska bli smalare än mig alltså !

…
I min lilla etta är det alltid nåt i vägen.
Det som flyttats på för att ge mera plats,
är i vägen någon annanstans. Ständiga projekt
som ska göra det mer praktiskt, och hemtrevligt.

I min lilla etta, finns det damm i varje hörn, och till
och med gruskorn, och små rester av jord.
Det är växter överallt. Gröna krukväxter, tomatplantor,
mynta och diverse olika sådd. I min lilla etta kommer
städningen tvåa, och livet etta.

Min lilla etta ser ut som ingen annan. Här finns spår av
musik överallt och konstig konst som inte är nån konst.
Här finns saker som bara jag behöver, och bara jag vill ha.
I min lilla etta bor faktiskt jag.
I min lilla etta, har allt ändå sin lilla plats. Här finns
förvaringsutrymmen lite överallt.

I min lilla etta löses det korsord, och klinkas på gitarr,
här knappas det på tangentbord, och här vattnas det
växter. Här gråts det en och annan tår, här skrattas det
ett och annat skratt, och svärs lite diskret i lönndom.

I min lilla etta dricks det hem-malet kaffe, och kokas
kornmjölsgröt. Här tittas det på tv, och är lyfts det
en och annan hantel. Här skrivs det många ord.
Och här lutas det på spikmatta till meditativt tillstånd.
I min lilla etta – i mitt lilla hem.

…
Inte helt harmoniskt.
Världen är faktiskt full av idioter,
likväl som bra människor. Och blir man drabbad
av för många idioter för intensivt, så påverkas de flesta.
Iaf jag. Trötthet spelar oxå in, i hur mycket som går in.
Men man kommer inte helt undan människor,
och därför kommer man inte heller helt undan idioter.
Det kommer alltid finnas de som försöker trampa på dig,
åka snålskjuts på dig, hata, bråka. Det verkar vara en väsentlig
bit av den mänskliga naturen.

Jag börjar mer och mer tycka att det är rätt okej att vara för mig
själv större delen av tiden, jag är rätt okej faktiskt.

Men ibland behöver man någon form av mänsklig kontakt
som bekräftar en till någon liten del, som berör en på någon
punkt, som vidrör en någon enstaka gång. Och framförallt behöver
vi nog alla få en dos barn då och då. Och i synnerhet en dos V
och E. Så underbara barn.

De är mellan 7-10 år. Och V har en diagnos med lätt autism,
vilket gör att han ibland tänker väldigt logiskt egentligen, men inte tänker
som den stora pöbeln. Ni vet det konstiga uttrycket normalitet.
Jag fullkomligt älskar V dock. Syster E, är en fantastisk liten
människa, som är väldigt tajt med sin bror. Ofta förstår hon bättre
än någon vuxen vad V tänker, hur han tänker och vad han vill.
Deras fantastiska fina mor har gett mig grönt ljus att skriva om detta.

Och ibland räcker en förälders tålamod inte hela vägen fram,
berättade hon. När V som har lite tufft med läsning och dylikt,
kom stolt och visade sin mor en lång harang med random skrivna
bokstäver. Mamman sa väl att det var bra, men att han kunde väl skriva
något riktigt ord istället. Och lätt irritation uppstod, efter upprepande
av mammans önskemål.

Varpå lillasyster E, 7 år kliver in i handlingarna, och ser
V:s random-bokstäver och utbrister:

– Woooow va fint !!… men vad är det ?
Valle svarar att det är koder till hans robotar (så klart 😉 )
Varpå E, tittar på V och frågar:
– Men vilken färg har den här roboten då ?
– Svart ! Svarar V tvärsäkert
– Ja men då kan du väl skriva det efter där då ?
Varpå V skriver ordet ”svart” felfritt
– Och vilken färg har den roboten då ?
– Röd !
Och V skrev ”Röd” efter den bilden.

Smälter ens hjärta, eller smälter ens hjärta ?
De bryr sig om varandra så mycket,
och hjälper varandra. Och det finns ingen stigmatisering
alls i agerandet, de älskar varandra som syskon.
Och denna berättelse bjuder mamma generöst och stolt på,
till mig.

På samma ställe fick jag en brutaaaalt god vegetarisk middag
efter att ha hjälp dem med lite fysiskt arbete några timmar,
innan jag utpumpad slocknade i hammocken.
E:s och V:s far är en mycket tålmodig man, som gärna tar sig tid
med sina barn då och då. Och deras mor är den ofrivillige mästerkocken
och fantastisk människa. I just love this family.

Och det är tur såna finns, bland alla idioter världen över !

…

…
Visst älskar jag dofterna från en gammal vedbod,
eller snickarbod. Terpentin från furu, trädoft,
bensin från nån dunk till en utombordare. Ja
till och med doften av nån säck ko-gödsel som
blivit över och inte blivit tillsluten.

Gamla ting och verktyg från en hantverkartid,
en helt annan tid, då det fanns tid till att ha tid.
Lätt rostig spik, som dragits ut och rätats till
med hammaren mot något hårt som är plant, för återanvändning.
Knivar som slipats så många gånger att bara halva bladbredden
finns kvar, men vassare än en nyköpt på Byggmax.

Nån gammal lie, som de flesta av oss inte längre
varken har tekniken att slå med, eller slipa så att den
skär av gräset lätt och fint. Och minst ett tiotal verktyg som man inte har
en aning om vad de är till för, men som man är mycket nyfiken
på. Spindelväv hänger lite här och där, och kan få fortsätta
hänga både där och här, Jo jag tycker om gamla snickarbodar,
som är som ett vittne från förr, där tiden stått still, i dess
allra bästa tänkbara bemärkelse.

Visst tycker jag om när duggregnet faller medan jag är ute
i trädgårdslandet, jag har ju torrt om fötterna, och jag blir
inte nerkyld så länge jag gör något. Och visst blir jag glad när
jag hittar daggmask i landet jag vänder jorden. Då tar jag ett spadtag
i jorden bredvid, och gräver ner den i sin rätta miljö, som ursäkt över
att ha stört den i sitt arbete. arbetet med att skapa näringsrik jord
och mylla, av det avfall hösten lämnat efter sig i blast och vissnande
grödor.

Och visst tycker jag om nässlorna i dikets kant, fast de kan brännas
så styggt, så livskraftiga, så nyttiga både som gödsling och som
människoföda. Och inte har jag alls något emot den utskällda
skarven, ej heller getingar, myggor, flugor, spindlar, vargar, eller
ens kålmasken, som jag brottas med var sommar i kål-landet.
De finns där, de har alla en del i en balans i naturen, som människan
förstår, men väljer att inte förstå. Visst kommer jag för hand, ta kål på några
kålmaskar i sommar oxå, då de annars tar hela min skörd.
Men jag kommer inte fuska, jag kommer inte bespruta,
och förstöra allt annat liv, och i slutändan mitt eget.

Kampen, balansen, konkurrensen ska fortgå, men på lika villkor,
och balansen måste uppnås. Det har vi människor
i de flesta fall sedan länge glömt hur man gör, uppnå balans,
leva i samklang med naturen. Vi har sedan länge glömt
hur en gammal snickarbod luktar och vad dess verktyg
har för funktion. Vi vet inte längre hur man bygger en eka själv,
Och vi förstår inte att ta rätt på det naturen ger oss.
Så jag har inget emot skarven faktiskt.

Visst tycker jag om när min musik-kompis Åsas dotter Evelina
kommer med en teckning hon gjort, full av hjärtan, och ett:
”Från Evelina till Tomas”, och visst blir jag glad när hon berättar
om sina troll (Stubbar, och barns fantasi)
uppe vid nipkanten, som ger henne små uppdrag.



Och visst älskar jag när Åsa pojke Valle vill att jag ska se
när han gör en framåt-volt på studsmattan, och lyser
som en sol när jag berömmer honom. Då för en stund, tänker jag
att det kanske finns en framtid ändå, om barnen får tid att
ha tid med att ha tid för saker som gamla snickarbodar,
och respekt för levande ting.

Visst älskar jag när jag går jättelånga promenader och cykelturer
som varar i flera timmar, och jag får se himlen visa upp sig
som en ständigt skiftande konstverk, för vackert för att
fånga på bild, för vackert för att beskriva, men
inte för vackert för att uppleva. När jag går genom orörd skog, dit
nästan inga människor kommer och förändrar, breder ut sig
gör ”civiliserade” …visst älskar jag det.

….så visst älskar jag