…
Döden, döden, var något Astrid Lindgren inledde telefonsamtalen
med sina systrar, för att ha ämnet avklarat. Och jag kan tycka det är
passande att citera henne här, i en tid då rika västerlänningar tror sig ha
rätten att leva för evigt, och ha och få allt hela tiden.
Sitter här vid strandkanten, vid svallvågorna efter influensan.
Svallvågorna tycks meterhöga, medan stormen aldrig
riktigt ägde rum.
Än en gång har makten lyckats segregera människor från varandra,
så som så många gånger förr, och stigmatiseringen bara ökar.
Om någon sedan kommer undra varför folk är så arga på varandra,
och varför våld ökar, så kan man ju titta lite på skapad stigmatisering
i olika sammanhang. Så som Influensan från Kina, så som
den massiva hatkampanjen från feminismen,
och så klart den massiva lögn, och smutskastningskampanj
som Jimmy och pojkarna har bedrivit ett längre tag nu.
Och i grunden för det mesta av all stigmatisering, finns nästan
alltid kapitalism och ökade klyftor och häller på bensin på elden.
Kapitalism, och marknadsliberalism frodas och göds nämligen av
ojämlikhet. marginalisering, ökade klyftor. Och för att det ska fortsätta,
så att privilegierade rika ska fortsätta ta för sig mer,
måste lögnerna om människors olika värde fortsätta att prånglas ut.
Förslagsvis då av ett kapitalistiskt ägt media. Jag går gärna så långt
som att påstå att den inte bara frodas och göds av denna stigmatisering
och klassklyftor. Kapitalism kan inte ens existera utan detta.
Ja, jag vet, det är är ju ”extremistiska” funderingar jag sitter
och printar ned. Jag har vant mig vid att vara extremist nu.
Så som att tycka att kvinnor OCH män, är lika mycket värda,
och är lika goda och onda. Helt klart en extremistisk åsikt i vår samtid.
Jag har vant mig vid att vara extremist. Såna som jag som tänker att det finns
andra anledningar än hudfärg, till att det oftare är unga män
inte födda i Sverige som begår vissa typer av brott, …
…andra anledningar till varför man i något högre utsträckning
blir våldsam, eller börjar knarka, knarklanga.
Helt klart en extremistisk åsikt i vår samtid.
Ja jag är nog troligtvis extremistisk, eftersom jag ifrågasätter
auktoriteter som påstår saker utan bevis, eller med förfalskade
eller lätt omvridna påståenden. Jag kan nog vara extremist eftersom
jag undrar hur den samlade samtida auktoriteten, media,
politiker, och övriga hjärntvättade, ska bevisa att det är vaccinen, som har
fått influensan att ebba ut något.
Det är nämligen osolidariskt och egoistiskt av mig att ifrågasätta auktoriteter,
att fundera om viruset självt muterat till ett mer smittsamt, men mindre dödligt virus.
Och att ens fundera kring om naturens sätt att hantera överpopulation över hela jorden,
genom alla tider det ens funnits liv på jorden. nämligen att gamla och sjuka individer
till slut dör. Det är nog väldigt extremistiskt av mig
att ifrågasätta rika, vita människors rätt att leva för alltid.
Att jag bara har mage !?… att ifrågasätta
propaganda och auktoriteter, det ”MÅSTE” ju vara extremistiskt ?
Det måste således vara lite Sovjetiskt att ifrågasätta totalitärt styrda stater som Sovjet,
med samtida logik kring vad som är extremism ?
Låter det konstigt ? Jo men det är ju det jag försöker få er att förstå,
inte så framgångsrikt ändå kan det verka. Jag har ju inte
tillgång till någon propagandamaskin. Och försöker dessutom resonera med logik
och öppenhet, vilket inte alls är lika trovärdigt som totalitär propaganda.
Propaganda och reklam ÄR effektivt ! Oavsett vad budskapet är.
Och det är oftast budskap som inte stämmer överens med sanningen som
måste prånglas in i människors medvetande som en sanning.
Ta t ex Vita Pro, hur många år har de måstat tala om hur bra det är ?
Och fortsätter. Hade det varit så bra, hade det inte behövts talats om varje dag
om och om igen. Men till slut bäddas det in i människors hjärnor, som en sanning.
En bekväm utväg till ”hälsa” utan att behöva leva hälsosamt.
HAVREGRYN t ex säljer sig självt av nån anledning.
Så fungerar den hatiska feminismens propaganda. Så fungerar den cyniska kapitalismens
propaganda. Så fungerar den människoförnedrande rasismens propaganda.
Och så fungerar den substanslösa, segregerande, skuldbeläggande Vaccinkampanjen.
Alla medel är tillåtna, tills budskapet gått fram, och lögnerna
antagits som sanning. Och det finns outtömligt med ekonomiska resurser
för att prångla ut en egen ”sanning”
Författare: tomastvivlaren
Och sån’t gör ju ont
…
Det är inte ofta det har skett i mitt liv,
men jag glömmer det aldrig, jag glömmer dem aldrig.
De gånger någon stått upp för mig. Och då menar jag stått
upp för mig rakryggat, när andra varit taskiga, eller värre.
Och jag glömmer aldrig de gånger jag upplever att folk tagit sig
tid för mig, eller ska vi säga t o m prioriterat mig framför annat,
framför andra. Jag är inte bortskämd med den känslan.
Men jag glömmer aldrig de som gjort det utifrån rent ”tycke-om”
Osjälviska handlingar, av rent tycke-om.
Som när Ulf Palmer lät mig provåka hans nyinköpta Vespa,
utan att jag ens frågade, eller ens kom på tanken att fråga. Eller
när samma person tog sig tid att hjälpa mig med meka i tekniska prylar.
Och verkligen tog sig tid. Och när jag erbjuder mig att betala,
så är det inte bara att han inte vill ha betalt, utan även säger
”Inte av dig Tomas” med eftertryck, och upprepar det vid
nästa försök att få betala.
Eller Patrik Hertzberg som gick emellan när två killar
letade nån att spöa, helt random, och sa ”honom rör ni inte”
Och när killarna ljög och hittade på ursäkter för att få banka på mitt
huvud sa Patrik bara: ”Det spelar ingen roll, honom rör ni inte”
Jag upplever det sällsynt överhuvud taget att folk står upp för någon,
för någonting. Så vida det inte innefattar rätten att hata
grupperingar och traschtalka, förnedra, en folkgrupp eller
könstillhörighet. Det är ovanligt med äkthet, ovanligt att
inte ha baktankar och beräknande i sina handlingar,
vare sig de initialt verkar godhjärtade eller elaka. Så känns det som
det så ofta är något beräknande, någon personlig vinst i det.
Så jag minns det för alltid, när någon står upp för mig,
när någon ger av sin tid för mig. Jag är trots allt
en riktigt godhjärtad man, och människa. Och jag tycker nog t o m att
jag är värd sådant, och att jag är sådan själv. Jag står upp för mina vänner
om nån pratar illa om dem. Jag hjälper mina vänner med det mina vänner
kan tänkas behöva hjälp med, bara för att jag tycker om dem.
Sen händer det förvisso att jag överskattat vänners intentioner och
vänlighet, äkthet. Och sånt gör ju ont.
…och då förändras ju vänskapen
Rapport från utkanten
…
Jag sitter ensam i min, vad städning anbelangar,
något stökiga lägenhet. Orken har inte riktigt räckt till.
Jag har en längre period, prioriterat odling, mat och motion,
i den följden också. Men det är inte i kroppen orken tagit slut, utan i sinne och själ,
även om kroppen stundvis är något sliten likväl.
Ingen kommer någonsin fullt ut ifrån sitt förflutna. Vi kan låtsas,
Det finns med oss hela tiden, även om vi väljer
nya liv, nya vänner, nya yrken, nya levnadssätt, nya sätt att tänka och agera.
Dessa nya sätt, påverkar också, men jag bär alltid med
mig mitt förflutna. Det gör du oxå. Det är bara en fråga om hur mycket det
påverkar. En fråga om hur mycket vi förnekar, och en fråga om hur
nära vi är våra känslor. Vissa av oss är bättre än andra på att låtsas,
och ljuga för sig själva.
Ju mer jag åtar mig, desto mer jag fyller mina dagar med
göromål, tillflykter, förströelser eller förpliktelser, desto snabbare
kommer mitt förflutna ikapp min själ. Ju hälsosammare jag lever,
desto klokare jag blir, desto närmre kommer känslor från det
förflutna fram, som även tillhör nuet. Jag förnekar dem inte när de kommer,
Jag låter dem komma. De är en del av mig, och kommer för alltid vara.
Min känsla över vem jag är, mitt värde, har förändrats
under åren, genom hårt arbete med mig själv,
men bottnar ändå i det övergivna barnet, det för evigt övergivna barnet
inuti mig. Jag kan inte fly, det är meningslöst att försöka.
Mor och far är borta, och har aldrig funnits. Mina bröder är jag luft för,
och de är en påminnelse för mig var dag om att jag är och har alltid
varit utan familj, utan ett hem, utanför mitt hem. Mina bröder har aldrig funnits,
fast de har en adress nånstans söderut, i en annan värld. Jag saknar inte Niklas och Daniel,
som de heter. Men jag saknar mina bröder, som de kunde ha varit.
Alla är borta, Mormor, Morfar, Farmor, Farfar, Far, mor, Moster Maggan,
Morbror Rolf. Här sitter jag i min lägenhet, i utkanten av samhället
i utkanten av livet, , i utkanten av familjen, och har just fångats
in av mitt förflutna, som jag inte kan, vill eller bör
ens försöka fly från. Jag kommer lämna det igen… och fångas igen.
Saknaden av en familj, en grund i livet, ett hem bortom
mina lilla, lilla lägenhet… är ständigt närvarande,
vare sig jag tänker på det eller ej. Jag känner det … i bakgrunden
Även i de stunder jag kallar för lyckliga.
Än finns det o-gråtna tårar, och o-levda dagar.
Trött i luvan
…
Så här års, brukar antiklimax närma sig, med laxfestival,
och Nipyra. Semesterfirare och allehanda överförfriskade Sollefteåbor
kastar glasflaskor i backen för att visa att de är lyckliga tror jag. Det gör
det i en dit-fraktad apbur. Frågan är om det är till för att stänga ute icke betalande
eller stänga inne fyllskallar innanför buren.
Hur som helst, så har det inte varit något dylikt sedan sommaren 2019.
Och jag kan inte alls säga att jag saknar det för egen del. Jag tror dock,
nej jag vet, att vissa småföretagare inte mår så bra ekonomiskt av att det inte
blir av. Men jag antar att de får ställa om sin verksamhet. Det är inte lag på
att folk ska konsumera sprit i en apbur.
Men även så. Vi börjar ändå nå toppen av sommaren, och härifrån,
är det en långsam ingång in mot hösten. Det är skördetider nu. Bär, grönsaker.
Och allt kommer på en gång. Utom lingonen, och grönkålen. De har tid att vänta.
Idag har jag lagat till soppa och biffar av rödbetor.
Kylen är full med grönsaker som behöver antingen ätas upp, eller lagas till o frysas in.
Men jag är samtidigt fortfarande rätt så uppgiven, inför min omvärld. För var dag som går,
blir det bara mer och mer tydligt för mig hur mycket självupptagna idioter,
det finns i detta land. Rasister, kapitalister, feminister, … och annat ister.
Den ena överträffar den andra i dumhet. Den massiva indoktrineringen an
feminismen har blivit nåt ingen höjer på ögonbrynen över ens längre.
Carina Bergfeldt, som tog över efter Skavland, för att hon är kvinna. Det har inte stått
nått annat i tidningarna än hur synd det är om henne. Nu senast gick hon miste
om ett husköp, vilket är väldigt synd om henne för.
Redan innan hon började
som programledare stod det i tidningen om att hon råkat ut för män som var riktiga
rövhuvuden. Hon valde den identiteten, offret. Och som alltid
utmålas män som dåliga människor. Och ingen lyfter ens längre på
ögonbrynen över det som sker. Det är länge sedan det var nån form
av befrielsekamp, eller kamp för rättvisa. Helt ointressant för feminister idag
med rättvisa. … åtminstone ointressant med rättvisa för alla.
Och Corona och vaccineringar orkar jag inte ens gå in på hur
mycket dumheter som sker i masspropagandan FÖR vaccinet, hur människor beter sig
mot folk som väljer att INTE vaccinera sig. Och ovanpå detta, som det inte vore nog,
så har vi kvintetten Ebba, Annie,Nyamko, Ulf och Jimmie, som jag för närvarande
inte finner ord över hur mycket brist på mänsklighet de förkroppsligar.
Nä jag skiter väl i det nu. Jag hade kunnat berätta om snatteriet på kolonilotten
Men ids inte det heller. Och den korkskallen som gjorde det, en vuxen man
i pensionsåldern, som dessutom tyckte han gjorde rätt.
Nu går jag och knoppar
…
Jag är lite lycklig just nu,
och jag är lite ledsen just nu.
Det är ingen motsättning vet vi som varit så
nere att vi inte trott vi skulle överleva.
Jag är lite lycklig för att jag har det så bra med färska
grönsaker, gratis bär, ett litet krypin som jag kan kalla hemma,
och i kroppen relativt kry ändå, Jag är lite ledsen över vissa
människors beteende i min omedelbara närhet. Och jag är lite desillusionerad
över en majoritet människorna i världen, som inte bryr sig om världen,
och människorna, djuren växterna i den. Jag ser inget hopp för människan.
Men jag ser hopp för jorden. Men det kommer dröja länge. långt efter det
att jag dragit gräsmattan över huvet, långt efter det att jag dragit in årerna.
Jag blir mer och mer av en enstöring, som inte vill ha med folk att göra.
Människorna gör mig bara besviken, gång på gång. Jag fjärmar mig
allt mer, ovch litar allt mindre på folk.
Och nu går jag och knoppar
Vi lär oss aldrig
…
Ingenting är längre som förut,
och allt är precis som det alltid har varit,
och skivan hakar upp sig, och vi gör samma
misstag om och om igen – Vi lär oss aldrig.
Ännu är jag kvar här på jorden, och är tacksam över det,
men mycket har förändrats, och många har lämnat
för någonting okänt bortom livet. De har lämnat mig
här på jorden, ofrånkomligt. Min moster Maggan som stod mig
så nära. Min kära, sårbare far, med blödande, gott och handikappat hjärta,
Min senige lugne morfar Ture, som lärde mig så mycket.
Alla är de borta, nånstans dit jag inte når.
Ingenting är längre som förut.
Allt är precis som det alltid har varit.
Brunskjortorna plockas fram ur garderoben, och dammas
av och blir klädda på ”vanligt hederligt folk” och ”the master race”
Vi lär oss aldrig.
Jag känner mig ofta som en främling i den här världen,
i den här tiden. I det här landet, som jag trots allt
kallar hemma, som jag trots allt tycker är det minst dåliga av
alternativa länder att bo i. Möjligtvis med undantag av Island.
Men jag känner mig som en främling här.
Jag saknar att sitta i morfars hembyggda eka,
och meta abborre. Jag längtar efter att höra hemma någonstans,
att höra till, att ha en mening för någon, Att vara viktig för någon.
Jag såg en ung kvinna, spontant krama om sin käresta idag,
utanför porten till gamla Djupökiosken. Och det värmde…
och det gjorde ont.
Det är en kall värld vi lever i, som blir överhettad
av klimatet som vi sabbat, och med gott samvete fortsätter
att sabba – Vi lär oss aldrig.
Ingenting är längre som förut, och kommer aldrig bli.
Och ingenting har förändrats – vi lär oss aldrig
Uppriktigt talat
…
Klockan tippade just precis över 00.00, och det
är fredag mitt i natten, innan det hunnit bli morgon.
Det blåser fortfarande hårt ute, men något lugnare,
och på min Spotify spelas ”Gammal fäbodpsalm” med
Arne Domnérus. En bit jag tycker mycket om. Jag har den
på en av mina många spellistor, just denna lista heter
”lugna och gråtiga”. jag lyssnar på den när jag är ledsen,
eller när jag behöver komma i kontakt med ledsenhet.
Just detta blogginlägg kommer att läsa av färre än de få
som gav till känna att de läste min blogg, innan jag stängde ner min
Facebook, den 22a Juli 2021. Men någon enstaka kanske hittar hit ändå.
Det är mindre viktigt nu, hur många eller vilka som läser det.
Jag skriver för min skull nu. Om jag förstått det rätt kommer
Facebook Messenger fortsatt vara igång, via mobilen,
om jag så önskar. Jag får se i morgon, när jag startar upp mobilen.
Nu ljuder ”The blessing Nigun” med Giora Feidman, ännu ett av mina
favoritstycken av lugna och själsliga melodier. Och den spelas på klarinett.
Nu blir nätterna mörka i alla fall, det har jag inget emot. Och jag
är mitt i skördandet av mina lotter. Jag tog upp 5,5 kg Amandine Potatis idag,
och känner mig lite rik på ett vis.
Jag förstår mig inte på den här världen jag lever i,
eller människorna som lever i den. Jag är ledsen och arg
över hur folk beter sig, och hur dum i huvudet människan är
när det kommer till vård av den planet som vi lever på, lever utav,
och ska lämna över till nästa generation. Det kommer inte finnas nåt att lämna
över till slut, men det skiter väl vi i, bara vi får allt … NU !
på nån annans bekostnad.
Imorgon, eller rättare sagt idag, fredag, ska vinden mojna något lite,
och ännu mer till lördag. Jag ska göra det jag lovat göra på lördag, men sen…
sen får det vara bra faktiskt, sen får det vara nog.
Jag är trött på människor, och på den här galna, egoistiska, materialistiska,
feministiska, rasistiska, hatiska världen. Time out !
Dit pepparn växer
…
Jag blir så trött på den här jävla världen
och människornas i den. Jag blir trött på
alla ord, som ingen menar. Trött på att folk går i 4 st i
bredd på trottoaren, när de möter folk, utan att ens komma
på tanken att visa hänsyn.
Jag är less på den här världen, när kändisar o politiker står
upp och gråter pliktskyldigt över offren på Utöya, men går med raska steg
åt Utöya-förövarens önskesamhälle. Alla dessa falska människor, all denna egoism
och självupptagenhet. Och det är människornas fel, väljarnas fel, lika mycket
som politikernas och de självupptagna kapitalisternas.
Jag är innerligt less på att bli bortprioriterad av folk
vars liv och tid tydligen är mycket viktigare än mitt. Säg som det är,
om ni inte vill ha mig som vän, så ordnar vi det med en gång.
Tilltala mig inte då ! Be mig innerligt dra åt helvete. Jag tar hellre det.
Oberörd ? Nej, men då kan jag gå vidare, till folk som kanske eventuellt
har tid, och kanske vill, och kanske väljer. Eller i annat fall bli ännu bättre
kompis med mig själv.
Jag är innerligt less ända in i benmärgen på att folk inte står upp för sina vänner,
sina medmänniskor, eller för socialt utsatta människor, bara jävla massa prylar och
saker och skit som räknas.
Och jag munkräks på all jävla egoism.
Var det så här drömmen om ett jämlik samhälle skulle bli?
Var det så här vi skulle bemöta vår nästa, var det vänner via hur många jävla
likes man får på Facebook som är vänskap.
Om man inte bryr sig om nån annan än sig själv o sina pengar och prylar
kan man ägna sig åt dem fullt ut.
Ja så kan det ju iofs vara – men jag kan ha fel
…
Jag känner mig lessen.
Jag tycker ändå kanske att jag på nåt vis är en rätt bra människa,
en ganska bra vän, men jag kan ha fel. Jag försöker iaf vara det.
Jag kanske inte är så bra på det som jag tror.
Jag slutar höra av mig till slut, om responsen inte finns.
Jag slutar föreslå saker, om jag är den ende som gör det,
eller den som gör det oproportionerligt mest.
Sen går jag med högt huvud, och ledsna ögon, och låtsas
som att jag är okej.
Är det så här världen är?
Kanske det är konstigt av mig att vilja vara efterlängtad,
att vara nån som man mår så bra att va med så man faktiskt
hör av sig och ser till att det blir av. Just nu är det i princip en
person som gör det … och kanske efter att ha läst min
lipiga, sentimentala, självömkande blogg, och fått dåligt samvete.
Eller är det bara så att folk har varandra liksom,
o inte behöver nå andra, liksom. Jag har hört av vän/bekant att det kan vara så.
När vi pratade om en kompis som jag känt i 35 år, då sa min min vän/bekant.
– ”Nä han kanske inte har nåt behov av att träffa dig”
Varpå jag nämnde att så kan det ju vara, men då är det väl kanske inte längre vänskap,
om man bara ser till egna behov? – tänker jag.
Men jag kan ha fel.
Det är inte det att jag är ensam, jag träffar folk ofta, jag är utåtriktad,
och jag klarar dessutom av rätt bra nu för tiden att vara fysiskt ensam,
jag tycker till och med om det, ofta. Men inte alltid. Och
inte månadsvis, årsvis av icke-kontakt. Det får mig att fundera,
över om jag är en så pass bra vän som jag borde vara, eller om jag kanske valt fel vänner,
o de bara är nöjda och glada med icke-kontakt. De kanske har varandra,
och är rätt nöjda med sin pokerhand i livet – Men vad vet jag.
Egentligen ingenting, när allt kommer omkring.
Men vänskap… höra av sig …. att vilja höra av sig.
Jag har väl nån bokstavskombination då kanske,
eftersom jag känner sådana här konstiga behov som att bli efterlängtad, eller
att vänner ska vilja höra av sig till mig nästan lika mycket som jag vill höra
av mig till dem. Jag kanske har fått det här om bakfoten med vänskap och vänner.
Man kanske inte hör av sig helt enkelt, sköter sitt bara, man kanske inte går
omkring och känner sig sårad över nåt så banalt som känslor.
Man biter väl ihop antar jag, och är vuxen. Man går väl inte omkring och
har förväntningar troligtvis. Man håller väl käften och är en bra vän själv,
eller iaf försöker vara det. Folk har väl inte tid helt enkelt. Det är väl så.
Jag får nog acceptera att det är på det viset.
De e ju så mycket nu på sommarn. Så mycket som ska hinnas med.
O sen kommer ju hösten, då semestern är slut, och då ska ju hela
maskineriet igång igen liksom.. Och Julen !! Sen kommer Julen …
och den börjar som alla vet i oktober, med förberedelser.
Och alla vet ju hur hektisk våren är. Nä men
jag får nog förstå hur det är. Man kan inte gå omkring och vilja
umgås, och bli efterfrågad då faktiskt. Man kan inte gå omkring
och känna och ha känslor. Det är faktiskt inte bra för ekonomin
och livsbygget.
Jag gillar ju att göra saker ihop med vänner,
även om det är arbete, eller tom bara för kuls skull.
Men jag har väl nån slags bokstavskombination kanske
Hursomhelst
Jag känner mig iaf lessen, ifall det är nån som har tid att uppfatta det.
Jag tycker ändå kanske fortfarande, att jag på nåt vis är en rätt bra människa,
en ganska bra vän, men jag kan ha fel.
Jag försöker iaf vara det.
Jag kanske inte är så bra på det som jag tror.
Blodstänk och annat indirekt stänk
…
Visättra, där jag bodde när jag var 3 -12 år. Nu visar de i tidningarna
upp bilder på de röda tegelhus, som jag varje skoldag gick förbi. Gångbron
som jag gick över för att gå till farmor och farfar, och porten där en gång Vivo låg,
och sedermera en bastu med ungdomsgård, där min farbror Kjell
och min far bastade mycket på slutet av deras liv.
Två små barn har blivit skjutna, men överlevt. Målet var
troligtvis inte att träffa dem, men sånt sker allt oftare.
Två fundamentalt viktiga frågor uppstår då, som t o m
är viktigare än att finna gärningsmännen i detta enskilda fall.
eller skuldbelägga folkslag och grupperingar.
De viktiga frågorna är VARFÖR sker dylikt ?
Och vilka ÅTGÄRDER FÖRHINDRAR det från att ske igen,
eller åtminstone minskar antalet incidenter och brott ?
Hårdare straff
Då ställer sig ca 50 % eller mer av den vuxna befolkningen
i Sverige och skriker på hårdare straff, och att ”det skjuts för lite”
Vilket jag iofs kan tycka är lite märkligt eftersom de påstår sig vara
upprörda över att det skjuts för mycket ??
Hatar utan att ta ställning
Ytterligare 40 % ”tänker på offren”, och tycker att ”det är hemskt”,
utan att egentligen ta ställning alls, (Om det inte är anonymt
på sociala medier förståss – FÖR DÅ JÄÄÄVLAR)
Den mest korkade kopplingen
Men den mest korkade ”kopplingen” och idén är nog
att stoppa invandringen, vilket – apropå att skjuta eller
inte skjuta – är att verkligen skjuta sig i foten,
med tanke på hur mycket ekonomiskt som invandrare
bär upp.
”Lås in dem och kasta nyckeln” är ett annat populärt
förslag från pöbeln och gatans parlament. Eller mer
sanningsenligt villaförortens parlament.
Hjälper föga
Hårdare straff hjälper föga mot brottslighet som sådan,
även om det (vilket det inte gör i större utsträckning)
… skulle avskräcka brottslingar, eller helt enkelt ”hålla dem borta
från gatorna, och då kan de inte begå brott”
Anledningen är att incitamentet för brottslighet,
samt sociala orsaker finns kvar, och NYA brottslingar
rekryteras. Och numer allt lägre ner i åldrarna, för att straffskalan är
lägre där eller totalt verkningslös.
Moderaternas lösning på allt – hårdare straff och lägre skatter för de rika
Nu har ju även moderater upptäckt att brottslingar
använder sig av barn för att begå brotten.
Och deras ”briljanta” lösning är att låsa in dessa barn i fängelse,
så att brottslingarna bara kan rekrytera nya barn.
”Vart är vi pååå vääääg?” är också populärt, ofta underförstått
att man kopplar all våldsamhet till invandrare och invandring.
Mer konstruktivt torde det vara att….
En mera konstruktiv fråga är: ”hur har vi hamnat här ? och
hur bra var det EGENTLIGEN förr ?…. i ärlighetens namn.
Alla sådana nyanserade frågeställningar dränks medvetet
i förslag på enkla lösningar som NÅGON ANNAN ska ordna.
Och har gett mandat till politiker som påstår sig vara ”handlingskraftiga”
Så handlingskraftiga att man bortser både från rättssäkerhet och
demokratisk process. Man bör kanske komma ihåg, i frustrationens och ilskans
stund, att det mest handlingskraftig styrelseskicket är faktiskt
diktatur.
* Ja men vart ÄR vi på väg då ?
* Och hur HAR vi hamnat där vi är ?
* Och hur är det EGENTLIGEN ?
* Och hur VAR det ?
Dessa frågor är viktiga, och jag har inte de fullständiga
svaren på dem. MEN jag ställer rätt frågor !
Och jag letar inte enkla svar och lösningar, för de finns inte.
Men ett bra steg vore om större delen
av befolkningen slutade ljuga medvetet för att nära sitt hat.
En annan viktig del vore om fler tvivlade.
Alltså på given information, och sökte alternativ som svar.