Författare: tomastvivlaren

…
Energi och speglar

Jag funderat kring hur vi människor ofta bär med oss en
alldeles egen energi. Men hur vi även är speglar av vår omgivning,
av våra vänner…. hur energier smittar, på gott och ont.
Och beroende på den egna integriteten, harmonin, så varierar det
hur mycket vi påverkas och påverkar andra i speglingen.

Den eftertraktade kurtisören

Har inte ni, liksom jag uppfattat att aldrig är man så uppvaktad
av kvinnor, som när man är nykär, och förälskad, och därmed redan
är med en kvinna ? Just den situationen är delvis pga spegling,
men även lite mindre smickrande, dessvärre även Ha-begär,
vilket har ingenting med kärlek att göra. Men när det tar slut, och man
förmodligen ser ut som man sålt smöret och tappat pengarna,
så är all uppvaktning som bortblåst. Just nu konstaterar jag bara detta
utan någon som helst bitterhet. Det är så för de flesta tror jag.

Ett av de farligaste drogerna, är osjälviskhet

För egen del, kan jag ibland, till slut hamna i energi-dränage, bli helt tom
på osjälvisk kärlek att ge, och alldeles urlakad inuti. Det är inge bra för mig.
Jag måste hitta en balans, med lagom gubbig bitterhet 😉 kvar, till
jämvikt mot min gränslösa givande. Problemet är att gränslös osjälviskhet är ett
mycket farligt knark, då det får en att må bra…. men dränerar hjärtat
till slut, när det, eftersom det är gränslöst, inte bara tilldelas kärleksfulla fina
människor, utan även slösas på parasiter och Jag-vill-ha-människor.

Utslätade ansiktsrynkor

Men vi speglas delvis i andra människor ändå. För visst ä det väl så att
våra ögon glittrar till, och ansiktsrynkorna slätas ut, när vi
överraskande möts av vänligt bemötande och glittriga snälla
ögon med avväpnande leende ? Den här typen av kärlek, som inte
måste vara bunden inom ett parförhållande, är dessutom
oerhört smittsam, och kan i värsta fall skapa en epidemi
av osjälviskhet och vänlighet. se upp surgubbar o surkärringar !

Fräls mig ifrån godo

Så klart är själar som är in i benmärgen, evigt svultna på
kärlek från barndom, känsligare för underbara människor.
Såna som bara helt fräckt, tycks gå omkring och är underbara,
utan att förstå det själva, eller ens anstränga sig för det…
bara går omkring och är underbara. ”OFÖRSKÄMT, och fräls mig ifrån godo!! ”
säger surgubben i mig…. Men naturligtvis smälter det svultna
barn-hjärtat inombords. Det är inte lätt att ha ett svultet barn-hjärta
och en sur gubbhjärna ska jag säga er! 🙂

Samla ihop dig människa !!!!

Jag har nyligt stött på en sån där oförskämt, underbar människa.
Hon jobbar på affär, och har en alldeles smittsam harmonisk
glittrande, kärleksfull energi. Jag har betraktat henne lite, även hur
hon bemöter andra kunder än mig, och mitt hjärta har svårt att värja sig,
och min hjärna är imponerad. Aleeert, Aleeeert FARA, VAAAARNING!!!!
”Samla ihop dig människa” säger jag till mig själv. 🙂

Orättvist för alla inblandade

Här får jag se upp för mitt nedärvda, svart-eller-vitt-tänkande, som
i kombination med utsvultenhet på barndomskärlek, sätter människor
på piedestal, när de går omkring och är oförskämt underbara.
Givetvis är ingen så änglalika…. i sin helhet. Och det är inte bara orättvist
mot dessa underbara människor, att kunna leva upp till det.
Det är orättvist mot mig själv också. Eftersom det per automatik
placerar mig låååångt under denna, iom att jag placerar henne långt
över mig. Så surgubben i mig kliver in och räddar mig.
Men lite underbar är hon ändå 😉 Och lite oförskämt är det 🙂
Framåt surgubbar och surkärringar!!!!!

Jag ämnade, i detta inlägg, skriva om en alldeles galen
värld oxå …. men det blev energidränage …
och det här var tillräckligt galet skulle jag tro

…
N’Bängt ,-Erik föndär kring Dånald Trumf å’n här mefinismen
älle va de het fölla.

Gåsse dä än’t lätt å hä’nge mä nu för ti’n, tänkte N-Bengt-Erik.
Han sâtt bänken ve torge o surre vä’ en Gyran (Göran).
– Mä Gåsse – Nesje sin håle va’n löög N’dänn Trumf (B-E)
– Schjjjup (G)
(Tystnad uppstår, och varar en längre stund)
– Haru hörrt att N’Norlanner ä dö ?
– Schjjjup (G)
(Tystnad uppstår, igen)

– Du Gyyyyran !
– va ä nä ?
– Käringa unners om dä vårte firnt nä ho hadd klöfft sä
å färge håre sitt
– happ !
– Ja mä va ska man svare ? Jag sa att de va firrnt !
– Nej förrr helvete Beng-Erik !!! Nu har u gått i fällan ordäntlit
– Ja men va’nte bra att jag berömde na då ?
– Nä nu har du ju indirekt sagt att hårfärgen ho ha eljest inte dög å¨t na
– Ja mä va i klåån ska ja säge då ?
– -Säg du är ållti vackker hjärtat mitt! då kom hon te å bli irritert
på att de inte gå o fråga dä om nånting … men tro mig
de e de bäste du kan göra

…
Här sitter jag helt O-perfekt, och är, med nutida nyliberala normer
mätt, en ganska lagom ”misslyckad” man i sina senare år i livet,
och är relativt nöjd. Ibland ganska uttråkad.
Då och då, känner jag mig oälskad och oönskad. Och nån gång ibland
drabbar mig stunder av lyckokänslor, och det händer att jag känner
mig värdefull för andra, och till och med värdefull i mig själv.
Helt perfekt, o-perfekt.

Jag tappar ibland helt o-perfekt, linjen jag försöker hålla
för själslig och kroppslig hälsa. Det är helt perfekt för mig.
Jag gör fel då och då, kan jag nu sensationellt avslöja för den läsare
som trodde annorlunda. … men säg inge till nån !!!
Men jag gör en hel del rätt också, och rätt och fel är dessutom ingen
exakt vetenskap, med exakta mallar. Det verkar vara aningen subjektivt,
bortsett från att jag troligen egentligen vet bäst,
i likhet med de flesta andra.

Jag menar, många kommer tycka illa om mig, baktala mig eller
hata mig ändå… även om jag vore perfekt, kanske ännu mer då.
Det spelar ingen roll egentligen om några tycker illa om mig/dig,
det är ofrånkomligt, och nästan ett kvitto på att du står upp
för nånting, för någon. Och om jag har tur, och följer mitt hjärta,
mina värderingar, så kan det hända att det dyker upp några,
periodvis i livet, som tycker om mig, och till och med helt perfekt,
o-perfekt respekterar mig.

…
När mitt leende falnar,
när den gnistrande blicken slocknar,
när jag inser… att jag övergivit mina drömmar.
När jag förstår att mitt hjärta vill mer.
När regnet faller mot mitt fönster.

När kärleken dansar …
Men dansar med någon annan..
…än mig.

Drömmar om att känna mig älskad,
om att känna att jag kommit hem,
Någon som hör mitt hjärtas dova längtan.
Att inte längre vara så rädd, att komma hem..
… komma hem till … kärleken

När jag stängt alla dörrar, och lagt nyckeln utanför
för rätt kvinna …att finna…
… är vad jag gjort. Men kärleken hittar den inte
under höstlöv som faller röda och gula, utbrända
till marken, och gömmer nyckeln…
… nyckeln till mitt rädda, ynkliga, brinnande,
… storartade hjärta.

….ett hus, dörren öppnas och ut springer
en flicka och en pojke med armarna i vädret och ropar
– ”Pappaaaaaa! – I hallen skymtar jag silhuetten av
kvinnan…. kvinnan som hittade nyckeln under löven,
Men hösten är förbi, och vintern har slagit mitt hjärta i bojor.
Jag försöker hitta min naiva dröm, under en meter snö.
Jag försöker drömma… jag försöker våga längta..

Huset, barnen, och silhuetten av kvinnan….
försvinner bort när drömstoftet tagit slut,
när tvivlet tar över, och kärleken
dansar bort igen… med någon annan… än mig.

Jag kan inte öppna mitt hjärta på vid gavel igen,
och riskera att det blir gisslan i andra avsikter än
kärleksdans….
Jag kan inte dö och återuppstå en gång till.
Jag skyddar mitt hjärta, med alla medel, plockar på
mig mitt leende igen, och väntar in våren….
För om mitt hjärta dör, så dör jag …
men om mitt hjärta inte lever, lever inte jag

…
Jag tycker ändå på nåt vis, att jag är
älskvärd… värd att älskas … men …

…

Centrala frågeställningar ?

Är det gränslösa egot en mänsklig konstruktion eller en
mänsklig egenskap ?
Är empati och godhet medfödd, eller sprungen
ur svåra erfarenheter ?

Ego från olika perspektiv och grundförutsättningar

Ordet ego, har kommit att användas i praktiken
som ett skällsord, utifrån att en egoist BARA tänker på sig själv,
i alla lägen. Så långt är detta väl med sanningen överensstämmande?
Men ego har egentligen sitt ursprung i jaget, och är centralt för
en människas hälsa. Och för en av födsel och ohejdad vana självutplånande
människa kan livhanken hänga på att stärka jaget, egot.

Det gränslösa egot

Medan för en person som av olika anledningar kommit att bli okänslig för
sin omgivning i jakten på ekonomiska, relations- och sociala fördelar och status
och rikedom, är jaget FÖR centralt kan tyckas ?
Det håller troligt inte en självupptagen person med om.
För egen del, skiljer jag gärna på ego/jaget… och det gränslösa egot,
och funderar kring människan, världen, min omedelbara omgivning,
och mitt eget liv… mitt ego.

Grunden

Jag brukar ofta komma tillbaka till ursprunget, hur människan kom
till och då tänker vi inte Adam och Eva, och en orm, utan evolution.
Hur är människan byggd, fysiskt och själsligt ? Och vad skiljer människan
från djur ? Och jag funderar varför just människan blivit det mest
gränslösa destruktiva ”djuret” i världen?

För att vi kan

En del i mig undrar om det beror på att hon KAN. Om man ser till djurriket
och växtligheten i övrigt, så strävar alla arter efter överlevnad och expansion,
även de. Det ligger nedärvt i deras DNA.
Och har inget medvetet uppsåt i att överleva och föröka sig.
De bara Är…..

Balansen är rubbad

Men det har alltid funnits en balans, som inte varit en regel
att förhålla sig till för arterna, men en förutsättning.
Ett system som utvecklats sedan liv kom till på jorden. ….
ända tills människan började bli människa.
Ända tills människa fjärmade sig från naturen. Ända tills vi KAN ta mer än
vi behöver.

Andra egoister i djurriket ?

Lejon som dödar, slutar döda sen de blivit mätta, de har ingen
vinning döda mer, och ingen ork. Tom virus, det virus som nu många ser som
ren ondska som DRABBAR människan, som om det vore ”otur” eller ondska”
som ”godhjärtad” vetenskap och teknologiska lösningar ska räta till…
Tom virus som Covid 19 vars spridning med största sannolikhet är människans
egen förskyllan, tom virus har en tendens att mutera, bli snällare, för att de
inte tjänar på att döda sina värdar, eftersom det innebär att de själva inte kan
överleva. Det finns bara en art på jorden som inte
förstått detta… och det är den mest intelligenta arten om hon själv får gradera,
”skapelsens krona”

En tidsfråga och definitionsfråga

Sedan vi blivit människor har vi gjort det, tagit mer än vi behöver, för att vi
kan. Och det finns de som menar att det kommer bli vår undergång.
Jag är ense med dessa. Det är en tidsfråga. Och en definitionsfråga vad vi
menar med ”undergång”.

Jag tänker att när människan gjort slut på alla sina resurser för mat och vatten,
och gjort jorden mer eller mindre obeboelig för människor … ja då närmar vi
väl oss ändå undergång?

Balansen vi struntar i

Balansen naturen hade som förutsättning, som människan satt sig över,
gick ut på att om rovdjur blev för många så räcker inte födan till, då de
minskat bytesdjuren. Och om bytesdjuren blir för många, så ökar
förutsättningarna för rovdjurens expansion. De kunde inte bli för många…
…innan människan och ”mänsklighet”

Att se, men inte nedslås – inte helt lätt

Jag försöker att inte låta mig nedslås, av människans självuppfyllande
profetia om sin egen undergång. Likt hypnotiserade Zombies vandrar vi
rätt mot stupet, med skygglapp/mobiltelefon i blickfånget.
Troende kapitalister… Ja asså de tror inte på Gud, utan på ”Jag vill ha”
dvs girighet och tillväxt… troende kapitalister styr den här världen, och
deras makt är total, för att vi gillar att ”få mer”, än till vilket pris
det kommer …. tom till priset av vår egen undergång, eller än mer fjärran,
våra barns eller barnbarns undergång. Man räknar på att det snart är mer
plast i haven än fisk, och att fisken är borta ur haven 2050.

Jag som fläckvis föräldralös och helt utan egna barn

Jag som inte är förälder ”hajar till” och både skäms, och vidtar åtgärder på hemmaplan.
Men om man är förälder och har barn som föds nu, då kommer de vara unga
vuxna när maten i haven tar slut. Tycker de föräldrarna som troligtvis
statistiskt och opinionsmässigt sett är kapitalister… tycker de fortfarande
att tillväxt är bra ? tycker de fortfarande att ”jag vill ha – nu” är viktigare än
sina barns framtid ? – Jag förstår inte !!? Och jag är ändå ganska smart.

Östersjön är död – men än värre är att det inte blir grillväder

Nyhetsuppläsningarna, från vilka vi skall grunda vår världsbild, och Sverigebild,
har blivit en freak-show i helfigur, där nyhetsuppläsarna ska få posera i
jättestor studio, och göra PR för sitt ”varumärke” dvs sitt namn.
Uppsminkade båd herre och fru, nyhetsuppläsare, kan de rapportera om hur
Östersjön dör ut, dvs havet närmast oss, och göra en snygg övergång till
vädret eller nån förberedd j-a matlagning på morgonsidan, med vinprovning.

Hale-fucking_luja EBT!!!

Och sedan gå hem o köpa aktier i oljebolag, gnälla över lönen som bara är
10:e bäst i världen, rösta på Ebba, Jimmie eller Ulf, vars politiska gärning
häller bensin på elden som bränner bränner Amazonas och Kalifornien,
som dödar vår jord. Hale-fucking_luja EBT!!! Jesus skulle va tok-stolt över din
syn på flyktingar och ditt överklassliv.

Jag vill leva medan jag lever

Jag inser att vi aldrig kommer förändra oss !
Det ser ut som vi blir än värre ! Det finns inget hopp för människan.
Om man inte ens sätter sina barns och barnbarns framtid
för ha-begäret – då är vi dömda. Det hindrar mig inte från att vilja göra min
droppe i havet, utan hopp om förändring. Jag vill leva !
Och jag vill leva här och nu. Och jag behöver inte mycket för att känna
lycka då och då, faktiskt så känner jag oftare lycka,
ju mindre jag har, desto mer jag ger, och ju närmare naturen jag är,
ju närmare livet… less is more.

Gråa kvinnohår och onda män

När jag läser i DN, en myyyycket vanlig typ av artikel, om en kvinna som är
arg över att behöva färga sitt gråa hår. Och hennes väninnas man, som till sist
erkänt att han inte tyckte det var fint med grått hår, dvs efter mycket tjat
från hustrun, efter undvikande av frågan. Kontentan av hela artikeln och
kommentarsfälten var att det är mäns fel att kvinnor känner sig tvungna
att färga sitt gråa hår… när jag läser det i DN så inser jag att människan
inte kommer förändra sig.

Utlänningar (danskar) som inte gillar utlänningar – det är nog rätt kört för oss människor

När jag läser om danskar som anser att de har rätt att åka till Rinkeby i Sverige
och bränna koranen, inför ögonen på tusentals invandrade muslimer,
och kallar det för ”yttrandefrihet” … då inser jag, att människan
är dömd. När världens mäktigaste man ljuger oftare än en diagnostiserad
mytoman,och inte bara kommer undan med det, utan vinner på det, då inser jag
att det är kört för Homo Sapiens – ”skapelsens krona”

Annars vore jag inge bättre själv

Men va f-n… jag kommer ändå sortera mina sopor, och leva som om det
gjorde skillnad. Jag kommer fortfarande avstå från rött kött
fläsk och kyckling, och äta fisk en gång i vecka eller varannan vecka.
Jag kommer lägga energi på att återvinna saker, äta giftfritt,
som om världen inte vore så galen som den är, och människorna i
densamma, inte vore cyniska parasiter. För sådana är många av oss
dödsmördarkommunister För om jag ´inte gjorde allt detta,
så vore jag inte bättre själv.

Och jag vill inte vara nån liten lort !

’ Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska.” ”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.” /Astrid Lindgren 1907 – 2002

…

…
Ibland gör mig livet gla-gråtmild-melankolisk.
Augusti och september hjälper ofta till med den känslan.
Det är tid för att reflektera och hägde sä….
Den hyperintensiva sommaren saktar in och försvinner
i väster i en sista varm solnedgång.

Det är kanske så vi gör, kanske så vi är vi svenskar,
och mer så ju längre norrut vi kommer. Kanske är vi
programmerade att ta vara på varje solstråle och värmande
bris….. varje somrig lättklädd stund, var minut och var sekund,
för att uthärda de mörka månaderna, och kylan ?

Jag är egentligen lite lycklig understundom för närvarande,
men det är oxå då saknad och sorger som aldrig fick plats kommer
och gör sig påmind. Det är endast då det finns plats och ork för det.
Då i de mörkaste stunder, de blir undanstoppat.

Ikväll vid halv-tiotiden på kvällen när jag gick ut med
pappersåtervinningen, träffade jag en ung man som hälften
så gammal som jag. Han har jobbat varje jobb han fått.
Vänlig mot alla människor han träffar. Han har hustru och barn..
… som han nu inte kommer återse. Han tvingas nu möta Talibaner,
och Daesh … eller som ni känner dem; ISIS, IS. … tillbaka till ett land

”But Sauron was destroyed Gandalf wasn’t he?”

Nej, ISIS är inte besegrade, inte heller talibanerna. Det finns
gott om stater som har vinning i deras terror. Dit ska min vän som
jag mötte vid pappersåtervinningen. … om några veckor, tillbaka till Afghanistan
där terror och förtryck frodas i laglösheten.
Han började gråta där ute… och bytte snabbt samtalsämne
och berättade stolt att han fiskat o fått 9 rödingar,
och en lax…. bortanför vid bilen stod hans hustru, hon log
mot mig. Hon kan nästan ingen svenska alls. Han som kan lite …utvisas
alldeles strax…. alldeles strax….

Jag förstår inte .. …
Jag har sett andra som fått stanna i Sverige,
som inte på något vid tar rätt på den möjligheten.
Jag undrar hur det går till där de tar besluten.

Jag brister nästan ut i gråt där jag står utomhus och pratar med honom.
En känsla av total maktlöshet, över att inte kunna göra något för honom.
Mina sympatier för honom, är inte värda mycket.
Jag är en liten människa, där och då….
Sen går jag hem till min lilla etta, diskar undan,
och glömmer min egen sorgsenhet över utebliven kärlek för en stund.
Skäms nästan över min tur… att vara född i Sverige.
För det mina vänner .. är inget annat än TUR

…
Allt eftersom åren går, litar jag mer och mer på mig själv.
Har större och större självkänsla…. Självförtroendet
har varit ganska bra, ganska länge, men självkänslan
har växt allt eftersom. Och allt eftersom åren
går, tappar jag mer och mer tillit till människorna,
till mänskligheten.

Har världen och människorna blivit galnare, och världen grymmare
och mer destruktiv? Eller det mitt uppvaknande, mitt växande ”jag”,
min ökande känsla för egenvärde, som gör att det är först nu jag ser
hur galen världen och ”normala” människor kan vara” ?
Jag menar perspektivet torde ju ändras, utifrån var man står ….
…i livet. Om jag växer som människa, uppfattar jag omvärlden annorlunda.
Precis som med fenomenet uppväxtplats och storlek på omgivningar.
Kioskbacken i Visättra upplevde jag som näst intill oändlig.
Men när jag återvände som vuxen, va den givetvis inte lika stor.

Är det månne samma med perceptionen av omvärlden och människor,
att när man är liten inuti, verkar världen stor, och alla andra bättre.
Men när man förstår sitt värde, så krymper alla idioter, egoister,
och ”lyckade” människor, till små lortar ? Att vara människa idag,
i västvärlden är lättare än någonsin, ut fysiologisk överlevnad.
Men svårare än någonsin i att vara människa?

Jag lämnas givetvis inte helt oberörd av att vänner försvinner,
eller att jag väljer bort dem. Jag blir väl nånstans ledsen av
att förlora vänner eller bekanta som jag tyckt om. Men jag accepterar
det… blir ledsen, accepterar det, och lever vidare. Det finns ju som sagt
var vänner eller bekanta som jag i min tur har upphört stånga huvudet
i väggen för deras gillande. Det finns vänner som sällan eller aldrig hörde
av sig, där jag till slut gjorde lika dant. Och det finns fd vänner eller bekanta
som inte alls respekterar min tid och min person, och då har de ingen
plats i mitt liv. Och jag lever vidare.

Människans girighet och hennes ego, är nog varken större eller mindre
än på medeltiden, antiken, eller 1900-talet. Men människans rovdrift,
har större kapacitet, och förödelsen blir större av samma girighet
och maktlystnad. Så klart att Moder natur vill bli kvitt det viruset
kallat Homo Sapiens genom att skicka ett botemedel… covid 19.
Alltså ur moder naturs perspektiv. Ur människornas perspektiv,
tycks det mesta i världen fortfarande vara Anders Tegnells fel.
Apropå……

…
Kanske är det i vårt medvetande..
…..kanske vet vi alltför väl, vad som kommer, och vad som varit.
Det ligger i luften, trots att det är 20 grader varmt klockan 22,
att sommaren ger i från sig sin sista suck. Desperat vattnar jag gurkor
och tomat på friland, för att värmen och vattnet ska ge dem en sista skjuts
till full mognad.

En slags bitterljuv melankoli gästar oftast min själ så här års.
Mitt upp i årets mest fantastiska period, sensommaren med skörd av bär
och frukt, och grönsaker och den underbara hösten, med kyliga, soliga
dagar och färgsprakande löv. Men ändå nån slags antiklimax, över den
intensiva korta svenska sommaren. Underbart men kort, underbart är kort,
alldeles för kort.

Kanske vi dör lite grann så här års, låter våra själar gå i ide,
att leva på sparlåga och betraktelse under mörkrets och kylans
årliga återerövrande av våra liv. För att likt blomster och bin, återuppstå
till våren, och på nytt blomma ut. Även i morgon skulle det vara varmt, men sedan
reser jag och några boule-entusiaster till hösten bokstavligt talat,
då vi ska tävla i Östersund, där det ska vara 14-15 grader dagtid.
Långkalsonger och skoterhandskar ?

Inget är som det varit, och allt förblir som förut.
Campingen i Sollefteå till försäljning, och Bangolfen tvingas andas via respirator.
Min tid där är förbi. Aldrig mer ett styrelseuppdrag. Aldrig mer
låta Mig utnyttjas. Priset för ”frihet” är högt. Priset för integritet likaså.
Stå på dig, värna ditt jag och dina rättigheter, och ett digert
antal i din omgivning vänder sig från dig. Men priset för att
inte göra det, är betydligt högre … att vända sig bort från sig själv,
sitt sanna väsen, sina värderingar…. och förlora sig själv.

Kanske är livet så…. kanske kan du inte för alltid lita på någon
annan än dig själv ? Bara tillfälligt glädjas åt andras lojalitet.
Lojaliteter förändras med egenintressen, med jakt på status,
med klättrande på sociala stegen till den sterila känslokalla
societets-himlen. Och allt fler söker sig dit, på bekostnad av sitt hjärta.
Jag känner att mitt Sverige har förändrats i grunden. Mitt Sverige har blivit
kallt, även mitt under de hetaste av sommardagar. Jag vet inte hur sant det
är. Om det är min upplevelse, eller om det även är en realitet.

Jag litar inte på den politiska frihet di blå pratar om, jag vet
att den bara gäller dem. Jag litar inte på den jämställdhet de
nya feministerna predikar om, för den gäller bra dem själva,
både Metoo-feminismen och Ebba-Bush-societets-feminism. Bägge äro de
exkluderande. Jag litar inte på rödfärgen i Socialdemokratins ros,
den har frusit i samhällsklimatet och antagit en blåfärg,
mycket nära de konservativa ökade-klyftor-förespråkarna i
Samlingspartiet … det nya … som blivit det gamla .. eller hur det nu var.

Jag litar inte på flinet från Lööfs mediatränade överklassnuna,
och jag litar inte på Folkdräktsbeklädda rasisters stackars-mig-retorik.

Jag litar inte på människor …. längre

Jag hör hur natten suckar fram den sista kvällsvärmen, som
ska svepa över rosa lingon, och göra dem röda. Jag får ta cykeln och
se hur mycket jag får ihop… om nån vecka eller så.

Och min beundran för Anders Tegnell kvarstår.
Hur pallar karln ?

Nu ere gonatt dock