Författare: tomastvivlaren

…
40 mm regn från mitt på da’n till nu midnatt.
Nu har det avtagit ganska rejält. det skulle kanske
komma en dust till på tidiga morgonen.

Det var visst en galenpanna nere på kolonilotterna
nu i kväll, mitt under det kraftigaste regnet, och på sluttampen.
Han gick liksom omkring och inspekterade och fotade första
vändan, läckande gummistövlar och jeans. sedan kom han bättre rustad,
i militärbyxor, impregnerade kängor, flisjacka med tjock skinnjacka utanpå,
såna som de gjorde förr, som väger lite. sliten, trasig och ful. Men stängde
ute vattnet gjorde den. Regnet kom med hård blåst, och regnet var hårt,
mot vissa växter. speciellt potatisblast som dragit iväg i solen.
Här en lottgrannes…. hoppas de reser sig i morrn.


en annan grannes lott, blev bassäng:


Själv hade jag väl lite flyt… och lite flit, som hjälpte till det bättre .
Men vädret kan man inte styra. Det är bara att acceptera o
göra så gott det går. Jag visste att regn skull komma, och i stora mängder,
så jag hade luckrat jorden grundligt. Det gör jag jämt, men extra mycket nu.
Tex i pär-fåran. vilket tog undan vattnet bra. Vilket i sin tur, kill-gissar jag,
gör att det inte eroderar bort lika mycket gjord från kupningen med jord.
Vilket i sin tur gör att det höga blastarna, inte lika lätt faller platt till marken,
och riskeras brytas av. Så tänkte jag iallafall.
Men HÄR (bilden) hade jag lite tur:



… för när jag för hand grävde upp för det nya landet, blev det brist
på jord. Så jag tog från gången bredvid, när jag grävde bort
buskrötter. Och då hamnade gången lägre än den inramade lotten.
Vilket visade sig, turligt nog, bli bra dränering… FRÅN lotten.
DET var inte planerat.

Den ursprungliga lotten, hade jag oxå lite tur i oturen med.
Den dränerades inte av lika naturligt. Det blev vattensamling
framförallt på ETT ställe. Det turliga var att det blev en pöl, mellan
kålen och piplöken, vilka bägge gillar mycket vatten.


Men de små, små pölarna mellan palsternackor och rödbetor,
var borta när jag gick därifrån, och DET var flit, jord-.luckring,
som gjorde det. Två tre stycken pär-blast hade även för mig vikt sig
för regnet. Men det var därför jag, galen som jag är, gick ut
i regnet, för att stötta upp dem med pinnar. så det gjorde jag mitt i natten,
i ösregnet, natten till den 21a juli, på lotterna vid Djupövägen.
det var lite mysigt med regnet oxå på ett vis. Jag var nära att sätta mig under
trädgårdstältet ett tag. men eftersom jag ”var övervakad” , av lottgranne,
som jag meddelat att jag skulle gå ut, så var jag rädd att de
skulle skicka efter männen med de vita rockarna då.

Inte våt om fötterna, varm i kroppen, skyddad
av riktig skinnjacka, kom jag sedan in och tog en kopp varm choklad,
med kex och ost till. Och ja blev så glad när jag öppnade kylskåpsdörren
och hittade en nystädad kyl, torkad, och kastat utgångna varor.
Och där överst, låg delar av skörd. Ett fräscht STOOORT isbergssalladsblad,
en halv gul lök, och klippt piplök… allt från mitt land.
Imorron blir det syning av regnets följder, i dagsljus.
Och luckra jord så klart… ge den luft.

…
Jag tänker på livet… mitt liv..

Även om jag gärna lever länge än, så förstår
jag människor av ålder som säger att ”det får räcka nu”
Det var en otänkbar tanke förut.

Jag känner mig inte ensam. Jag trivs mer och mer med mig själv.
Men jag saknar något… något som gör mig ledsen och vemodig
ibland. Något som finns inuti mig hela tiden, men som jag låter
kännas vid nån gång då och då. Så som man ska göra.
Jag saknar mindre och mindre den familj jag ville ha som liten,
en mor och en far som fanns för mig.
Och mer och mer en familj som stor, där jag var fadern som fanns
för mina barn. Jag tror det är omöjligt … jag tror jag är för trasig,
jag tror att så fort man finner någon, ska den göra om en för
sina egna syften. Jag litar på många människor i mitt liv med
det mesta… men jag litar inte på någon, med mitt hjärta.

Jag har mycket att vara tacksam för, och är tacksam för mycket.
Jag längtar inte efter rikedom, saker och förmögenhet. Jag hittar ständigt
nya sätt att göra det mesta av det jag har, och faktiskt kan få.
Och det… det är min rikedom.

Min fattigdom, så som jag känner det, är avsaknaden av egna barn,
av en kvinna som var mina barns mor. Att få ägna mina timmar åt
att ösa kärlek, se på dem med kärleksfull blick, och vara stolt när de
cyklar sina första cykeltramp. Att få vara jobbig tjatig förälder, och
tvätta såret på skrubbat knä, och trösta när de små hjärtan
blivit sårade. Det är er rikedom… kära vänner som är föräldrar.
Och om ni för en sekund tar den rikedomen för given, så föreställ
er på riktigt hur det skulle vara utan…

Solen är på väg ned, och en krusig älv-yta skimrar kärleksfullt
och harmoniskt, medan barnen utanför leker och skrattar sent
in på kvällen. Det är lika vackert som fågelsång mellan hägg och syren.
Jag fick se en annan form av mirakel i början av juni, då mina första frön grott
och tittat upp. Och nu växer det och frodas i landet, nästan overkligt.
Husvagnar står tätt på Campingen, en kanot paddlar förbi.
Pizzeria-ägarens lilla docksöta dotter cyklar så stolt förbi, med pappa
och mamma tätt bakom. Och jag skiner upp i ansiktet och säger, vad
duktig du är.. va duktig du är som cyklar. Och flickan blir så stolt att ändan
nästan lättar från cykelsadeln.

Jag har nästan blivit helt bra i höger hand, men vissa rörelser är ännu
omöjliga, så som att vrida på en vattenkran, snyta sig med höger hand.
Eller som jag upptäckte nu idag: sträcka gummiringen runt nyinköpt
liten glasburk.

– Är det din morot ?
Frågade den lilla flickan med afrikanska föräldrar, som jag skrev
om tidigare, som inte kunde förstå konceptet av att jag odlat själv.
Fast det var en rabarber jag bar på…inte en morot.

Jag har luckrat upp jorden på mina lotter, då vi väntar regn, mycket regn,
om man ska tro meteorologerna. Och då vill jag att jorden ska kunna ta
emot regnet, utan att det blir bassäng av mina lotter. Jag är sugen
på att börja ta lite av svartvinbären. Och längtar till blåbärs- och lingonskogen.
Får inte glömma att spana efter hallon heller. Osså börjar ärterna närma
sig skörd. Hmm hur länge innan potatisen blivit stor nog under sina
gröna blastar? När ska första blomkålshuvudena blygt titta fram mellan de
enorma bladen, och broccolin ??

Jag tänker på livet… mitt liv.. och det kunde varit
betydligt mycket sämre. … men…
Tänk om jag haft en sån där liten, som inte visste hur..
…. en morot ser ut !?

…
Invasionen avtar något

Första invasionsvågen av bananflugor över. Bor man i lägenhet,
behöver man inte nödvändigtvis själv ha dragit hem de små
helikopter-hovrande semi-transparanta flygfäna.
De kan komma genom lufttrummor, och frodas i sophusen.
Inga bananer i mitt hem på nån månad framåt nu ! Nu är det nån enstaka
som hovrar för sig själv över diskhon, när jag sprutar på vattnet
i kranen till kaffet. Jag har jagat dem med blomspruta, med papperstussar,
dränk dem med rengöringsvätska i sopkorgen, när de hittat nån mumsig
matrest.

En fantastisk plant-tant

Min odlingsinspiratör och tillika, plant-tant Ewa, för ett verbalt och
tröstlöst krig mot skator och trastar, som river, sparkar och förstör
ärtor och bönor. ”Död åt de fåglarna!!!” utbrast hon när de rivit upp
hennes märgärtssådd. Tanken att dräpa en, och hänga upp som varnande
exempel, hade slagit henne. Men jag misstänker att det varnande exemplet
blir fågelmat ganska snart… och inte så avskräckande då.

Att ampes, är största delen till framgång

Min slutsats är att en stor del i att i någon mån lyckas med
åtminstone nånting i odlingen, har kommit att bli att man ampes,
och bryr sig om plantor, och jord. Vårdar dem helt enkelt. Och de kom
helt naturligt för mig, trots att jag inte hade några förkunskaper,
så kommer man en bra bit på väg bara genom att ampes.

*Ampes = oroa sig, bry sig, vårdande. (Ångermanländska)

Att besjäla växter och djur med humor

Jag besjälar växterna lite, pratar med dem,
lite med glimten i ögat förstås, som när jag gallrade morötter,
och tog bort ogräs nära. Och gav dem röster:

– Är du ett ogräs eller är du morot ?
– JAG ÄR MOROT, JAG ÄR MOROT JAG LOVAR!

Eller när jag pratar getingar till rätta, som förirrat sig
intill mig i lägenheten:

– Men är du här nu igen, jag visade ju dig hur du skulle flyga
ut igår, minns du inte det ??
Men getingen bara surrar ändå så.

Värre än kålmask

Det växer över förväntan bra för mig. Och det leder ju till både ros
och ris, eller åtminstone problem. Om man dukar ett vackert bord,
kommer det ofta objudna gäster, både kålmask, sniglar, larver
och värsta sorten Homo Sapiens//Idiotus Saboterus. En annan mindre
välkommen underart av Homosapiens, som jag också räknar till
skadedjur, är Homo Sapiens/Fjäskus Mysus. En sort som tycks finnas
över lag i alla sammanhang, gärna i föreningar, där man kan komma
och ta rätt på frukterna av andras arbete, utan att göra något själv.
Det kryper ända in i benmärgen när mina sensorer och känselspröt
varnar när de är på inkommande.

Äckel-mys

De bara går omkring och små-myser liksom, ler illmarigt och tar för sig
både med lov och utan lov. Och skäms inte en sekund över sitt beteende.
Det är nästan alltid de som bidrar mer, som tvekar när de blir bjudna,
och inte tigger, och ber, Av två anledningar tror jag. Det ena är att
dessa vet jobbet som är nedlagt och av respekt inte kommer och tar för sig
och roffar åt sig. Det andra är att i vissa fall, kan det vara beräknande
när någon roffare ”bjuder” på något, och de som inte bidragit till det gemensamma
förväntar sig en outsagd mängd gentjänster och/eller natura-betalning,
som oftast då med mil överstiger det de ”bjudit” på.

Jag måste tillstå att jag har oerhört svårt för de ”mysiga”, typerna som
lixom ”myser sig in” i sällskap, och ”myser till sig” grödor, tjänster,
gratis, utan att göra något själva … det kliar svårt i mig !

Uppriktigt uppskattande

Men det finns ju uppriktigt uppskattande människor oxå,
som inte har baktankar om att kunna få ut nåt av andra i varje vaken
stund. Det finns alvar Gullersbo, som stannar och pratar med mig då och
då nere på lotterna. Och han berättar med imponerande minne och precision
från allt han upplevt i arbete och i livet. Det finns det två rullatordamerna,
varav en jobbat på växeln på kommun, som berömmer med massor av rosor
runt pratbubblorna varje gång de går förbi. De fick sallad av mig. Inte mycket
men lite.

Den turkiske laxfiskarens genuina komplimang

Och så finns det han den snälle turkiske fiskaren, vars kvinna Hamrin,
jag är vän med, men jag aldrig lär mig namnet på honom.
Hans svenska är knapp, men han lär sig gärna.
– Mycket vackert… växer
sa han och pekade ut över min grönkål
Och jag på sedvanlig svensk falsk blygsamhet sade.
– Ja det behövs två saker, sol och regn !
– Nej inte två saker… fyra för växa – sa han och sträckte upp fyra fingrar
och fortsatte: Sol, regn, jord…och en Tomas !

Hur grönsaker erhålles ?????

En som inte riktigt hade koll på det var en ung
svensk flicka med invandrarföräldrar från Afrika. När jag kom med
nyupptagna rödbetor med stora blastar. Funderade hon storögt:
– Vem har du fått de där ifrån ?
– Det är mina… jag har fått dem från mig
– Ja men från vem ?
– Jag har odlat dem själv från frön,
och så har de växt och blivit så här stora ”
Hon tittade på mig som om jag vore från planeten Mars, helt oförstående.
Hon tittade på mig som om jag försökt förklara för en Stockholmare att
fiskpinnar inte är en fisksort som simmar omkring i havet innan de
simmar in och panerar sig själva i kartongen.
Och hon avslutade med storögt med:

– Ja men från vem har du fått dom ?

…

Vi knarkare

Vi knarkare är fler än de flesta vill kännas vid.
Vi är nog väldigt många till antalet gissar jag. För vem kan i ärlighetens namn
säga att de aldrig har svackor där vi tar till kemiska preparat, eller beteenden
för att dämpa tristess, stress eller ångest ? Jag kan det inte.

Tycks vara att man gör dem för att fylla nåt tomrum, må bättre,
slutar med att man får betala med att må dubbelt så dåligt.

Det verkar som om det ligger inunder för många av oss,
väntar på en ursäkt för att få falla tillbaka. gemensamt för alla beroenden
tycks vara att man gör dem för att fylla nåt tomrum, må bättre,
slutar med att man får betala med att må dubbelt så dåligt. men på vilket
sätt lurar vi oss själva ? Är detta en del av att vara människa. eller är det
en del av att vara nutidsmänniska ?

Variation

Våra beroenden, mer eller mindre destruktiva beroenden,
varierar kraftigt, vilka de är, i styrka och i baksmälla.
För all ger de baksmälla, på olika vis.

Baksmällan är emotionell

Till slut faller jag till föga för de ursäkter som får mig att äta sockriga saker,
i mängder… MÄNGDER. Tröstäta är ett annat namn för det. Men visst f-n är
det att knarka. Men vilket knark man använder sig av får förvisso
något olika konsekvenser. Vissa är mer destruktiva för kroppen. Men jag
funderar om inte alla är lika destruktiva för själen? Och jag har fler knark än
sockriga saker som småkakor och godis. Det ar vi nog alla tror jag.
Många vet hur en baksmälla känns. Men inte alla tänker på att
den kommer emotionellt och /eller kroppsligt för allt missbruk.

Tomrummet

Hålet inuti, tomrummet som vi alla försöker fylla.
Vad består det i ? Är det saknad av något ? Är det bekräftelse ?
Harmoni ? Meningsfullhet ? Men är det inte rena utopier att tro att någon
enda människa till fullo har allt den behöver i alla tänkbara varianter
under varje vaken timme i livet ?

Eller är det en konsekvens av att vi har det FÖR bra ?

Eller är detta konsekvensen av att ha uppnått en sådan hög materiell
standard, att vi får möjlighet att reflektera över vår tillvaro, på gott och ont.
Jag föreställer mig att inget vilt djur har existentiella funderingar,
utan har fullt upp med att leva och överleva. Är det därför jag ibland
förundrat på TV ser fattiga barn i Afrika, se lyckligare ut än mig, än oss.
, de sura gubbarna och kärringarna i grannskapet och allt vi girigt ”måste ha”
och få igenom ?

Det ”rättfärdiga” och det ”orättfärdiga” folket

Jag tror även att väldigt många förnekar att de har någon form
av beroende, något ”knark” I synnerhet de som har fort till att fördöma
A-lagare, heroinister. I synnerhet de som placerar sig själv
i gruppen ”det rättfärdiga folket”, varav många de facto dricker MER
alkohol än A-lagarna i parken. Sexmissbruket, i form av faktisk
tvåsam sex, fast med ständigt nya partners, eller i form av porr på nätet.
Är ytterligare två varianter. Och väldigt, väldigt vanligt både bland
män och kvinnor.

”Ja ha … sen då’, tänker när man, när ligger där med kladdig äcklig
sperma på magen” sa en fd kompis till mig angående antiklimax efter
onani. ”Det verkade som en bra idé från början men”

Eller den notoriske helgsuparren som är mindre måttlig i intaget
än A-lagarna i parken ”Aldrig mer” … Där aldrig betyder
”Inte förrän nästa helg”

Kemisk eller kemisk knark

För att inte tala om alla mediciner och tabletter vi knaprar i oss,
dag efter dag, månad efter månad. Det är inget annat än knark
mina vänner. Inget annat än knark. Man kan knarka vad som helst
faktisk. En del har kemiska preparat som gör dig beroende. Så som cigaretter,
Bag-in-box-alkoholism, småkakor, värktabletter. Andra triggar
kemin i kroppen och hjärnan, så som spelmissbruk, Matmissbruk,
arbetsnarkomani, porr, sexmissbruk.

Vanliga hobbys och hälsosamma, livsnödvändiga sysselsättningar också

Så även vanliga hälsosamma saker, sysselsättningar, kan förvandlas
till destruktivt Missbruk. Arbete, mat, motion… ja till och med musik,
närhet, dans och hobbys. Och när det sker, när man kliver över tröskeln,
märker man oftast inte… inte förrän efteråt, då baksmällan kommer.

Hade inte tumme med spaden

För några veckor sedan så sa min högra hand ifrån, blev överansträngd,
från allt grävande i jord och i grushögar. Jag finner harmoni i att arbeta
med jord och växtlighet. Det gör jag fortfarande. Men omständigheterna
och min periodvisa oförmåga att sätta gränser för mig själv, gjorde att
det blev överansträngt. Och nu får jag en fysisk baksmälla av det. Vilket i
sin tur förhindrar mig från att göra andra saker som är hälsosamma och jag
mår bra av. Både socialt och på annat vis. å som att spela gitarr, spela boule
mm mm.

Saker man får försöka lära sig leva med, och hantera

Och inunder finns det mer eller mindre, djupare hål och tomrum
som inte går att fylla. Saker som redan skett, och i viss mån präglat en
eller starkt påverkat för livet. Saker som man kan lära sig leva med,
och lära sig hantera olika bra, utifrån tillfällig form och inre och yttre styrka.
Dessa kan också dra en till att ta ett eller tio extra glas vin, eller vad man nu
har för dragning. Det finns bättre och sämre sätt att hantera
själsliga trauman, men alla blir nån slags utfyllnad. I vårt samhälle
är det allmänt accepterat att knarka, om du köper knarket på apoteket,
eller systembolaget, medan det kan leda till fängelse om du inte gör det.

Nä jag jobbar på att hitta balans, för mig själv, och gentemot min
omgivning. Jag lyckas ofta, men inte alltid. Och just det att inte alltid lyckas
med det man företar sig eller vill åstadkomma är i allra högsta grad
mänskligt. alldeles oavsett.

Nu tog jag EN Ipren, varje kväll (fick tips) för att hjälpa hämma inflammationen
i handen. Och gjorde det under 10 dagar. Handen är inte helt återställd än.
Men den tabletten har även hjälpt mig att sova bättre/tyngre.
Vilket gjorde att det igår kväll var frestande att ta en, fast inte för handen:
ja ni er va lätt det är ….

Gustaf och Marie

Men allvarligt… jag menar ”Mandelmans” tex.
Jag hoppas ni inte tror på bilden av den barnslige ständigt positive
Gustaf Mandelman och hans trygga alltid glada fru Marie. Det är TV !!!
Man klipper bort eller avstår från att filma de deppar, eller bråkar
eller när Gustav sitter och drar i ….ja nånting som kan ge tillfredsställelse.
Eller Marie tar för mycket lådvin, lägger under kranen på lådvinskranen
och tar bort spärren, och svär åt Gustaf, mannen som valde att inte
växa upp.

Så när jag nu vaknar upp till grått väder och slät-regn.
så är det inte vädret som orsakar det….. det är helt andra saker, inuti mig,
inuti dig. … kom ihåg det. Men för all del, om det känns lättare att skylla på
regnet, så är ju det en möjlighet. 🙂 Eller ”ett glas” vin.

…
Först kom ”ogräset”

Först var det ”ogräset”. Dvs det som vi människor betecknar
som ogräs för at det växer utan våra tillåtelse. Och i människans värld,
är det hon som bestämmer över allt levande. Så som människan plägar
göra. Men inte ens jag, den ”perfekte” idealisten (Öh ja … det var ironiskt)
…inte ens jag kan ju låta det växa sig så stort att de plantor jag odlar
inte får ljus och näring. För tillfället är ogräs inget stort problem, på mitt
”jordbruk”. Anledningen är att jag vände jorden på våren, och drog upp
merdelen kvickrot, som med sina djupa rötter annars blir svåra att dra
upp med hela roten, utan att de går av, och växer upp på nytt.

Blev ett icke-problem

Och tidigt var det ett problem för mig att ogräset växte snabbare
är sådden. Och därför omöjligt att skilja ogräs från sådd, när de var
pyttesmå. Men näsa fas, när växterna var identifierade, och oönskade
var ryckta med roten. Då blev ogräset ett icke-problem, när man som
jag luckrar jorden RUNT mima växter, i princip varje dag. Då hinner
inte oönskade växter ens slå rot.

Syftet ursprungligen ett helt annat

Det var faktiskt inte orsaken till att jag började luckra jorden varje da.
Nä det gjorde jag för att jag har en ganska lerig jord i grunden, och jag ville
att vattnet, skulle komma ner i jorden lättare, efter jag luckrat den.
Sen kom jag på att det fick den goda bieffekten att jag slipper rensa ogräs…
åtminstone där.

Nästa hot mot plantorna: Pieris brassicae

Nästa ”hot mot plantorna, var kål-mask/kålfjäril. Pieris brassicae,
Jag såg för mig o mitt inre, hur de i princip bara blev stjälkarna kvar,
om jag inte gjorde något åt det. Så mitt första drag var att försöka i
största möjliga mån hålla dem UTANFÖR kål-nätet, jag byggt in dem i.

Det hjälpte nog lite, men räckte inte helt. Och jag vill absolut inte
bespruta, ABSOLUT INTE !. Så jag fick då och då lyfta på nätet och
vända på bladen och handplocka dem. Jag hittade även nå¨n enstaka
gång glupska STORA larver, som var så stora att de kan äta upp en
halvmeters kålplanta på en dag.

Starka plantor en av de bästa motåtgärderna (förebyggande)

Och så växte de på sig o blev stora, plantorna. Och angreppen från
mask blev nästan obefintliga. De gillar vissa kål bättre än andra, synd
bara att jag inte vet vad alla är. Satte ju massa sorter i jord.
Men de blev så stora att de förstördes, bröts av av kål-nätet omkring dem,
så jag hade inget val annat än att släppa dem fria. Så nu är det enda jag gör,
är att handplocka mask. Igår hittade jag två. Sen inbillar jag mi inte att
slaget är över bara för att just i år, just denna vecka, jag har ETT av alla möjliga
angrepp under hyfsad kontroll. Det finns MASSOR, till alla sorters grödor.

Ett annat skadedjur att oroa sig för

Bland annat fanns det ett skadedjur jag oroat mig särskilt för.
Homo Sapiens/Iditotus Saboterus. En underart av den ursprungliga
Homo Sapiens, som en gång levde i samklang med övriga naturen.
Eller Hetro Sapiens, som det heter i homofoba Ryssland.
Rent allmänt, anses det idag i vårt jämställda, feministiska rike,
att hanarna av denna art, Homosapiens oftare om inte näst intill alltid
var de mest destruktiva.

Mörka hanar, tillhör oftast de först misstänkta.

Och har de hanarna dessutom svart man, till kalufs,
mörkare skinn, ja då anses de extra destruktiva, lite hos var svensk idag,
har jag förstått. Att sedan statistik och vetenskap bevisat att en förödande
majoritet av både Homosapiens hanar inte är våldsamma brottslingar,
inte ens de med svart man, och mörkare skinn…. det anses rent allmänt
som ovidkommande information. Jag tror att i vårt rike, kan man liksom inte
som jag oftast gör, komma dragandes med ren fakta, och tro att det räcker.

”Fågelholkar”

Döm om allas förvåning när lottgranne till mig, bevittnade och avstyrde
stöld av grödor och viss vandalisering, när de skyldiga inte var av könet
Hane, av Homo Sapiens, utan hona. Och ännu större gapande munnar blev
det under djungeltrumman, när det fastslogs att de inte ens hade mörk hy,
och svart hårig man. ”Inte ens det” sa en granne förskräckt när jag berättade
att två svenska kvinnor var de som gjort detta, 05.30 på morgonen till Lördag.

Jag ber om ursäkt för denna min brist och abnormitet

Jag är ledsen kära läsare om jaf med dessa vittnesmål, spräcker en massa
illusioner om hur saker ligger till, och hur vissa grupper är, enligt den samtida
gängse gruppindelnings-normen. Men jag har en liten sjukdom förstår ni,
en abnormitet enligt vår tids, vårt fantastiska lands gängse normer, som jag
bara inte kan få bukt med. Ja har oerhört svår att både ljuga och generalisera.
Snälla förlåt mig för det !

Som skadedjur och farsot betraktat så kan ingen värre än människan ha
drabbat moder natur Corona står sig slätt i jämförelse. Och ju rikare, desto
värre förödelse tycks det. Kanske Moder natur har låtit människan hållas
ett tag till, för att hon är så bra på att förgöra sig själv. Men nu inser hon
att priset är för högt. Och om man ser det så, förstår man att Covid 19, inte är den
sista motåtgärden, mot jordens största farsot:

Homo Sapiens/Idiotus Saboterus

…
Trött på anonyma hatare, och att ingen står upp mot dem

Jag blir emellanåt trött på hela skiten, och kan inte göra
annat än sucka över folk. Jag är trött på allt blint hat från
alla håll och kanter. Jag är trött på alla lögner från dessa.
Trött på att så många inte står upp mot dem, gömmer sig
bakom ”positivitet” och anonymitet. Samma anonymitet
som hatarna gömmer sig bakom.

En man som heter Owe

Och fruktansvärt trött på alla bortskämda svenskar. Det kanske
verkar värre än det är, det kan hända att det på det viset.
Att media gärna ger dessa idioter utrymme, framför förnuft
och eftertanke. Det är väl att svära i kyrkan att hävda att folkkäre
Owe Thörnqvist (länk) går i bräschen, och blir ett ansikte
utåt för de bortskämda svenskarna. Och aldrig någonsin tidigare
har vi väl blivit så synade som folk, som under Corona-epidemin,
när någonting krävs av medborgaren. Jag har varit stolt över
att vara svensk, stolt över vårt historiska engagemang för
medmänsklighet, flyktingar, osv….

Stoltheten rinner ut mitt hjärta

Jag får allt svårare att känna den stoltheten, ju längre tiden går.
Sverige och svenskarna har förändrats i grunden, och som jag
misstänker, har med välfärd och fetare plånbok, kommit att bli ett
av världens mest bortskämda folk. När jag ser flaggan, den svenska,
som jag förut varit så stolt över att se vaja i idrottsevenemang,
och på nationaldagen,. när nysvenskar sveper in sig i flaggan i stolthet
över att få blivit medborgare…. när jag nu ser flaggan, är det
nästan alltid i sammanhang av trångsynthet och rasism.
Jag blir så fruktansvärt j-a trött på er ! Era identitetslösa
skogstroll, nättroll, utan tillstymmelse till varken hjärna eller hjärta,
som bara kan trampa ned allt som ni ser har mer hjärta
och intelligens än er själva. Så fruktansvärt små människor,
så ynkliga, rädda, fega.

De som ”värnar Sverige”

Och aldrig någonsin tidigare har vi väl blivit så synade som folk,
som under Corona-epidemin, när studenter pissar å förmaningarna
om försiktighet (länk). Jag skulle kunna räkna upp 50 likadana egocentriska
skeenden, från svenskar i Sverige, ett av världens mest bortskämda folk.
De som blev tårögda över att kryssningarna kommit igång igen,
de som har spott-tävlingar på camping när en droppsmitta dödar
främst äldre, och i tusental bara i Sverige. Nån hade vandaliserat
skyltfönstret ett av stadens caféer, för att de ”tyckte extra mycket om
Sverige” tydligen, sk ”Svärjevänner”. Jag blir så j-a trött.

Fira ner flagg-jäveln

Nä fira ner flagg-jäveln på halv stång, och låt den vara kvar där tills
vi har något att vara stolt över igen, så som medmänsklighet,
rättvisa, empati. För vi har mer att sörja än sträcka på oss över !