Författare: tomastvivlaren

…

En ensam liten snöflinga seglar i vintermörkret
på små vindpustar, vit och oskuldsfull.
Den kommer med ljus, mot den mörka kalla
isiga, karga marken.

Strax där efter kommer ytterligare några, och innan jag
hinner reflektera över antalet, så täcker
de hela mitt synfält, tusen, och åter tusen.
Den mörka himlen ljusnar, de faller som poesi,
som frusna drömmar mot marken, och bäddar
ett vitt vackert täcke omkring mig.
Och jag ler… och känner hopp !

En ensam liten flicka, sitter en fredag i vintermörkret,
Hon drömmer ljusa tankar med hopp, i en värld
som gett upp hoppet, gett upp framtiden.
Obeveklig, ensam, övertygad. Oskuldsfull
skör men orubblig.

Med en egentillverkad skylt.
Snart kommer några flickor till, och innan jag vet
ordet av det, så fylls hela mitt synfält av tusen och åter tusen
unga flickor och pojkar över hela världen.
Deras röster är som poesi, i en cynisk värld.

Hon, snöflingan låter sig inte köpas eller charmas av politiker
som vill sola sig i hennes nyvunna, ofrivilliga kändisskap.
Hon är omutlig, och hennes blick är fast, bestämd.
Hon snöflingan, smälter inte för vackra lögner.
Det är enkom en framtid hon vill ha … inget annat.

Ja ler… och jag känner hopp !

…
Världen rusar på i ett rasande tempo,
och jag hinner inte med. Men frågan är om
världen verkligen är galnare idag än förut ? Jag tror inte det.
Jag tror bara att förr var man lyckligt ovetande om vad
som skedde i världen. Sverige var inte ett tryggare land då,
när jag var liten, än vad det är nu. Bara det att nu finns internet
och minst 20 TV-kanaler för genomsnittssvensken, som inte skäms
för att hitta på egna sanningar (lögner) och dessutom sprider
den likt propagandablad från skyn.

Och allt är mindre komplicerat när man är liten,
inte lättare, eller bättre för alla, men mindre komplicerat.
Så min upplevelse att det känns som människor bara blir mer och
mer korkade, kanske inte är helt sann. Det kan vara så att jag
bara blir mer och mer medveten om min omvärld, genom engagemang
genom tankar om solidaritet som avskys mer än pesten idag.
Och kanske är det mest de som hörs och syns, dårarna ?

Såg i förbifarten att det nu sänds ytterligare en Amerikansk ”reality show”
hur de nu har mage att kalla det för reality. ”Naked and afraid” tror jag
den heter. Det ska visst simulera nån slags överlevnadstest. Men är i själva verket
samma skit som uppsminkade, hjärndöda Hollywoodfruar som
har verbala catfights om ingenting …. fast nakna. Eller jo … kanske världen
håller på bli galnare än nånsin, när jag tänker efter. Hade detta varit avarten
av det som visas på TV, hade det kanske funnits hopp.
Men det är i absolut majoritet av de TV-program som visas.
Det är bara public service som någorlunda håller
stilen och visar program med nån som helst essens i.

”Det är bara att stänga av TVn då gubbjävel” kanske ni tycker ?
Ja visst är det så. Och visst gör jag det. Men det är inte det som
jag oroar mig för. Jag förstår ju att det måste vara många som tittar
på skiten, och matas in i huvudet på dem dagligen,
och lever sina LIV GENOM SKVALLERSÅPOR. Är det att undra på
att människor röstar på SD idag ? Folk blir hjärntvättade,
och vad värre är, de blir det frivilligt.

Och idag speglar vilken TV-programmen delvis hur
människorna är. Om det är sant, titta på TV-tablån och bli
rädd !

…
En kvinna lägger ansiktet mot mossan,
som är moder jords hud…. en ’terrorist’,
En moder som kramar en moder,
en resa bort, och en resa hem.

En krita färgar papperet, med drömd kärlek,
Färglagda streck som fantiserar om en mamma.
Och teckningen blir vackrare och mer värdefull,
än hela Louvrens konstsamling, och Mona Lisas Leende tillsammans.



Små fingrar, flätade i en ’miljöterrorists’
händer. Ett slut som är en början, två som
hittar hem igen. Och en liten en
som förlorat allt, blir levandes igen.

Och en man i biopubliken gråter vackra tårar.

Den mannen var jag. När jag skrattat mig igenom,
funderat mig igenom, bekymrat mig igenom Isländska
”Woman at war” på Filmstudion i Sollefteå i kväll.
Och avslutade med tårar.
Jag grät, Maria, som satt bredvid, såg oförstående ut
när jag frågade om hon grät.

Den filmen finns på Sollefteå biblioteks Viddla,
att låna hem gratis

…
Du lille vagabond
slutar aldrig vandra
osynligt avstånd
bland alla andra

Kommer aldrig hem
Men det är dit du går
hittar aldrig dem,
dit tiden inte når.

Ögon bruna letar nå’t
Osynlig, glömd, en gåta
ögon som inte förstått
de borde kanske gråta

Du känner ej vad du känner
Ditt hem är inte mer
Även om du hittar henne
Så finns hon inte mer

Små fötter som aldrig slutar gå
Minnet av ansiktet försvinner
Hoppas nog hopplöst ändå
att han henne återfinner.

…
Livets nakna början

Illröda i ansiktet, skrikandes för allt vad lungorna
klarar av, ploppar vi ut världen. Helt utan masker.
Men så kan vi inte överleva resten av livet, för att
klara oss socialt och känslomässigt. I den världen vi skapat
med digitala känsloyttringar, och Ipads att knarka bort vår ångest
genom…. börjar vi maskera oss… för att överleva… mentalt.

Masker som kväver

Men ibland kväver maskerna människor till döds.
Oftast blir vi bemötta efter de masker vi visar upp.
Barnen i en frisk familj som tillåts känsloyttringar, tillåts vara
bristfälliga känsliga, är bättre rustade för vuxenlivet.
Men även de som fått tryggast förutsättningar från barndomen
och uppväxten … ”tvingas” bära masker, ju äldre de blir.

De som aldrig växte upp från 9e klass

Så många masker, Så mycket maskerad.
De ”populära” killarna och tjejerna i 9an tycker så mycket om ruset
det gav dem att vara ”snyggast i klassen” samt mer eller mindre mobba
de som stämplas som fula, tjocka. Många av de ”populära från nian, växer
aldrig upp, varken i sin snedvridna självbild, eller sin föraktfulla
människosyn de skaffade sig i högstadiet, då de hånskrattade åt
killen i manchesterjeans, och hon med stora glasögon,
och Tjocka Gudrun.

Jag träffar dem då och då

Jag möter dem då och då i vuxenlivet, de förvuxna niondeklassarna
som aldrig lämnade klassfesten mentalt. Jag mötte en för 20 år sedan
på en innebandymatch, som förutsatte att jag som hade glasögon,
och inte hade de dyraste senaste svindyra sportkläderna och ett drygt
överlägset sätt, … att jag tillhörde töntarna ”i klassen” och därmed per
automatik var utan bollkänsla, eller kanske inte ens hade rätt att ha
bollkänsla….så om jag hade det kunde han dryga sönder min bollkänsla
genom lite hederliga niondeklass-trakasserier. Han kom in på bandyplanen
och hånflinade kaxigt, med en annan förvuxen niondeklassare, och slog
klubban i gymnastikgolvet för att stressa mig att passa fel.
Jag passade inte fel, jag gjorde målpass, och mål några gånger,
utan att för den skull vara ett bollgeni. Den killen kom inte tillbaks till
vår innebandy efter det. Jag avmaskerade honom.
The end of the masquerade ?!

Gnida kvinnors kön mot sina lår

Osså han, den förvuxne niondeklassaren som aldrig växte upp,
som var så uppblåst och stolt över sin dyra bil,
och sina dyra däck. att han höll på att spricka. Han var
helt säker över att hans penis blebv mycket längre pga det.
Han och Hunk-lunk-Jeppe pratade om hur tjejerna
skulle gnidas upp på deras lår under danserna, och var allmänt
nedlåtande mot bla mig och en till under resan till dans.

Killen med bilen stod efter väggen hela den kvällen och gjorde
vad han kunde för att bibehålla niondeklassarens balla-Allan-mask.
Men ihåligheten i ögonen lyste igenom.
han hade tappat masken, blivit avmaskerad.
The end of the masquerade ?!

Inte skadeglad… bara dansglad

Och jag dansade hela kvällen, varv efter var förbi honom.
Och hade bara jäkligt roligt. Jag som inte var snyggast i 9an,
eller ens har en egen bil.
Han och ”Jeppe” åkte tidigare ”för att de hade lite att göra dan
därpå”. Han har haft nåt att göra sen den dagen,
har jag inte sett honom på dans. Och jag är på intet vis skadeglad
faktiskt, jag tycker synd om dem, jag har alltid tyckt synd om dem.
Jag gick miste om stora delar av min barndom. De går miste om stora
delar av livet, för att de fokuserar på fel saker.

Inte dans men på den punkten funkar fortfarande 9e-klass-masken

En snygg bil och dyra däck köper inte danser.
Däremot finns det gott om tjejer/kvinnor
som sedan följer med dessa niondeklassare hem, och bygger bo,
och gör barn. Några av dessa tjejer/kvinnor är själva förvuxna
9e-klassare.

Kvinnorna jag rakryggat hejar på, nu 35 år senare

Andra kvinnor jag möter idag 35 år senare, som byggde all sin häftighet,
popularitet hur ung och vacker, smal och vältränade de var i 9an.
Sånna som på den tiden det begav sig, kom med tindrande ögon, och frågade
den töntige om de fick ta en tugga av hamburgaren, för de var så hungriga
och hade inga pengar. för att sedan springa iväg och äta upp hela hamburgaren för
den snälle tönten. För så kan man göra om man är snygg i nian.
Flera av dem blev dock aldrig av med smaken för hamburgare
dressing, räksallad och chips. Och nu 110 kilo senare, hukar axlarna
och blicken tittar ner i asfalten när jag möter den, och rakryggat säger ”hej”
Jag, tönten som överlevde 9an. De är sällan på dans heller försesten.
Däremot finns de gott om ”fylliga godhjärtade” kvinnor på dans,
som jag gärna snurrar på några varv.

En som var överviktig, har sagt till mig att hon hade varit en bitch
om hon inte varit så stor i kroppen. Det var ett ganska
intressant erkännande… men även cyniskt.

Tusen masker

Det finns tusen masker för oss väst-människor att tillgå.
Vi kan gömma oss bakom rikedom, bakom könstillhörighet,
bakom yrkestitel, bakom flaggor och folkdräkter.
SDs maskerad kommer också ta slut…. frågan är bara vilken
skada den kommer att göra innan folk ser bakom
maskeraddräkterna. Frågan om maskeraden kostar 6 miljoner själar
som det en gång gjorde.

Maskeraden tar slut någon gång, för alla.
Men den tycks alltid återuppstå igen.
mänskligheten glömmer fort när plånboken sväller.

Min mask

Även jag har masker för att överleva. Den leende masken.
Clownens mask, för att dölja allt trasigt och skevt.
Men jag tar som regel av masken när jag kommer hem.
Och jag är inte maskerad under mina blogginlägg.

…
Det första skolelever på högstadiet (mognadsfråga)
borde få lära sig i skolan, är VARFÖR historia är viktigt.
Varför det är viktigt att lära av historiens misstag.
Varför det är viktigt att tänka själv och att tvivla på all
information som sprids offentligt, eller tjänas pengar på ….
ALL INFORMATION !

Det är också viktigt att med en gång lära sig
att segraren i krig, skriver huvuddelen
av historien, i TV, böcker, och på nätet.
Så även historia ska man granska och ifrågasätta källor
och agendan.
Det är dåligt ställt med dessa grundläggande principer för
demokratins överlevnad, över hela världen,
och nu för tiden är Sverige inget undantag.
Och värre blir det ned nutidens politiska desinformation
som snabbt och ogranskat vinner mark, på exakt samma
föreställnigar som Tyskland på 30-talet. Syndabockar,
lögner, kollektiv bestraffning, segregering etc etc.

För några decennier avslöjades att dåvarande VPKs
medlemmar var åsiktsregistrerade
Det har även förekommit registrering av Romer i polisregister,
i Sverige. Och dessa två exempel är troligt inte de enda.
Sverige blev dömda i Europadomstolen för tilltaget.

I Tv-programmet om Chaplin vs FBI, framkommer tydligt
också hur ett land som vi svenskar ändå räknar till ”the Good guys”
och en demokrati, förföljer alla som kan tänkas vara kritiska
till USA och kapitalism. Charlie Chaplin, är för många
bara en rolig snubbe. Men han engagerade sig
GENOM sina filmer för de svaga i samhället och världen,
och drog sig inte för att kritisera någon via filmkonsten.
Och blev förföljd under större delen av sitt liv av USA FBI-chef
och institutionen FBI, som misstänkt kommunist.
Nu var inte Charlie Chaplin kommunist. Och även om han
hade haft ”radikala vänsteråsikter”, så blir det uppenbart
att i det här fallet genom för mycket makt till polisen
FBI, blir värre än den ”kommunism” de räds. Och då pratar jag
om vänsteråsikter, och inte Sovjetkommunism.

Nu idag kom det till min förfäran, till min kännedom att Polisen i Uppsala
i desperation i kampen mot brottslighet ska införa
övervakning av medborgarna med hjälp av drönare med kameror.
Och här blir det tydligt hur historielöshet återigen
riskerar att, gradvis. så vi inte märker det, närma sig
polisstaten, despotiskt styrelseskick. Övervakningen
av medborgare har ökat radikalt, och de stora partierna
har varit ense om detta. Det som skrämde mig än mer, var
kommentarsfälten nedanför Uppsalapolisens information.
Där man välkomnade övervakningen av medborgare,
i den naiva tron att ökad makt åt polis och SÄPO
inte kommer till ett pris.

Nu får ni f-n skärpa er medborgare – medan tid är !

…
Daniel Craig gör sin sista Bond-rulle,
och det är klokt. Jag tycker han var överlägset bäst
i tolkningen, samtidigt som Judy Dench var fenomenal som
M, i filmerna. Hon är i min åsikt en av de bästa skådespelerskorna
genom tiderna. Älskar henne i allt hon gör, speciellt Mr Hoppys hemlighet
med Dustin Hoffman.

Craigs Bond har alldeles precis tvättat bort lite av den hejdlösa ,
nästan barnsliga biten över vad Bond kan göra, och mindre av den
plågsamma Bondvinjetten genom varje actionscen, och även tonat ned
den fåniga kvinnokarlskarlen, med de såsiga raggningsreplikerna
gentemot sina föregångare. Till och med Qs roll, med hans
bisarra uppfinningar har tonats ned, och det är gott.
Nu ser vi snart alltså Craigs sista Bondfilm,
tyvärr då utan Dench. Och precis när det börjar likna nåt, så pratas det
om att det är dags för en kvinnlig Bond ???????????????????????????????

Ja men va fan är det för fel i huvudet på folk ???
Det finns fantastiska möjligheter att ge kvinnor fantastiska roller, även
agentroller, eller polisroller. Flera bra svenska, med bla Eva Röse.
Man kan göra precis va fan man vill och få till storfilmer med
kvinnliga huvudrollsinnehavare, om det är bara det
som är viktigt. Det går att göra BÄTTRE än Bond,
med kvinnlig agent. OM DE INTE GÖR EN KVINNLIG BOND !
Ja men va fan, till och med Wonderwoman
är ett bättre koncept än e kvinnlig Bond. Och Wonderwoman suger fett.
utan operation !

Det blir lika fånigt som när de gjorde Ghostbusters med kvinnor
och lite oxå Oceans 8 med bara kvinnliga mys-tjuvar.
Om de nödvändigtvis ska apa efter Bond, och ha en kvinnlig agent,
så finns det ett enkelt grepp:
Döp henne till agent 005 eller nåt. Ett helt annat namn än Bond,
och en helt egen karaktär som inte alls bygger på Flemings
James Bond.

Ja menar Det är Skugge igen, ständigt denna Skugge,
Linda Skugge som nämnde det. Även journalisten Oisin Cantwell.
Och nej …. de som gör filmen bryr sig väl inte om Skugge iofs.
Men med tanke på den rakt-av-kopierade-kvinnor-kan-oxå-skit
för Ghostbusters och Oceans 8, så är det inte helt otänkbart.

Och om man ändå rakt av kopierar Bonds karaktär, matchostil,
och kvinnojägarstatus, i feminismens namn. hur i h-vete
ska det rimma med feminism ??? De bara så jävlas dumt tänkt
så hälften vore nog. Och jag hoppas det inte blir av, för respekten
för kvinnligt skådespeleri, för Judi Dench skull.

Om de vill ha en kvinnlig agent ändå, och kanske tom svensk, varför inte
Agent 08 Filippa Bond ? ”I really know how to make people suffer,
and how to spend other peoples money.” Kodnamn: NKS

Jag tycker idén om en kvinnlig Bond
är direkt kvinnoförnedrande !

…
Vad händer på vägen egentligen ?
When will we ever learn ?

Under hur lång tid nu, har vi sagt att barnen
är vår framtid, vårt hopp ? Och hur länge tänker vi pissa
på deras framtid ?

Jag munkräks fortfarande över den uppochnedvända, falska,
lögnaktiga politiska och komersiella värld vi nu lever i.
Där kängor, bomberjackor och skinnskalle bytts ut
mot folkdräkt, slips och snedlugg, och det går hem hos folk.
Där feminismen blivit kidnappad av förvuxna Stureplansbrats
och lättkränkta karriärskvinnor. Där den borgerlighet som i grunden
i mångt och mycket skapat dessa avarter börjar prata om ”medmänsklighet”
och ”öppna sina hjärtan”. Och folk tror på dem. Och dessa blå
politiker och deras väljare låtsas sedan som om det regnar,
när samhällsproblemen radar upp sig, och skriker på fler poliser som
lösningen på det de själva ställt till med. Och folk tror på dem.
Vad är det jag inte förstår ???????

Det är samma svarta gäng

Jag blir tillsagd att inte bry mig.
Många tycker det är ingen mening, att det är samma skit alltihop,
och många väljer då i besvikelsen, än värre alternativ.
Dom ber mig att inte bry mig…
De godhjärtade, de kloka, de som inte hatar,
de som bryr sig om människor, de som vill ha mindre klyftor
ber mig att inte bry mig.

Jag är ledsen…. den dagen upphör jag vara jag.
Även om jag aldrig kommer påverka utgången,
även om de goda förblir tysta, även om det blir storkrig
igen, eller klimatet försämras, maten blir giftigare,
så kan jag inte sluta bry mig.
Jag vill kunna se mig själv i spegeln,
och jag vill dö, vetandes att jag gjorde nå’t
att jag hade rätt intentioner. Det är mer värt för mig
än både pengar, villa och sex.

Varför kan jag inte sluta bry mig ?

Jo för påminnelser som idag.
När jag fick en liten 8-årings hand i min, på en kort promenad,
som ett tecken på att jag var omtyckt, och tillit.
Och när sedan han tar sin lillasysters hans i sin alldeles
framför ögonen på mig och min spelkompis (mamman till barnen)

Det är deras framtid …. och deras skolkamraters vi måste slåss för.


Vad hände sedan ?
Barn förstår de grundläggande kriterierna för
fred på jorden, kärleksfull omtanke, inte smutsa ned naturen.
Vad händer sedan, när de växer upp ?
Var inte Åkesson, Trump, Putin, Kristersson, Lööf,
Cissi Wallin och Arnault en gång
oskyldiga barn, som tog någons hand.,
som förstod vad kärlek var, framför pengar,
framför mans-eller-kvinno-hat, framför rashat,
girighet ?

…
Jag förstår allt vad jag ska slåss för,
när jag får en 8-årings hand i min,
under en kort promenad.
Och det kan ingen eller inget förändra.

…
Öar av kärlek

Jag blir fortfarande rastlös ibland, i livet.
Då jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv.
Men det är okej, jag kommer ur det, jag kanske får
vara där en stund, jag hittar sätt, och sedan bjuder livet
ofta på resten. Dessa öar av kärlek, som live ibland bjuder på
har hittills dykt upp i sämsta fall, innan jag varit på väg att drunkna.
Och i bästa fall, har de berikat mitt liv.

Jag har känt glädjen och sorgen i samma sak

Jag har väl inte – utan att för den skull beklaga mig – kanske fått så
mycket sådan näring med mig varken i uppväxt, eller senare.
….kärlek alltså. Ofta har det känts som en kärleks-öken, bland
vänner med familj, hur än Icke-perfekta de må vara.
Så jag har jag då inombords gråtit och glatts för mig,
och dem på samma gång.

Men det har gjort mig till en ökenblomma

Men det har gjort mig till en ökenblomma,
som lärt mig göra det mesta av den näring jag fått,
när jag fått den. Det är min superkraft, det är min gåva.
Det har inte gjort mig fattig, det har gjort mig rik, ty jag
har förädlat förmågan att uppskatta i kubik,
när helst någon visar mig omtanke, kärlek av någon sort.
Leenden, beröring, att backa upp mig, att uppskatta mig,
satt längta efter mig… att längta efter mig.
De sätter präglar sig fast i mitt hjärta för alltid, lika mycket som
de gånger jag betytt detta för någon annan.

För drömmar kanske överlever bäst, ur en fattig jord.
Och om vi inte har drömmar, vad har vi då att se fram emot ?

Till synes fantastiska människor

Då och då ställs vi inför till synes fantastiska människor,
drivande, urstarka, som genom något som kan verka som mirakel
näst intill, ’själva’ vänt sina liv till något positivt, och inte nog med detta,
utan även påverkat andra människors liv till det positiva.
Jag har själv låtit mig fascineras och beundra ett antal genom
mitt liv, och nästan helgonförklarat dem. Det är lätt hänt faktiskt,
om en människa betytt mycket för en vid något utsatt tillfälle i ens liv.

De varmaste hjärtan, de djupaste svarta hål

Men vad är sanningen kring dessa människor ?
Vad är sanningen kring hur de framställs ?
Och är de bättre människor än andra människor för det ?
Oftast brukar inte dessa helgonförklarade människor
själva hävda att de är så speciella. Vilket säger en del om deras
drivkraft, deras styrkor, som oxå är deras svarta hål många gånger.
Det är iaf min tanke … att de största av hjärtan, har de djupaste
hål. De framgångsrikaste av de framgångsrika, fick sin drivkraft
från att blivit förklarade värdelösa, och blivit mobbade.
Det är en ständig revansch livet ut, utan att någonsin
finna inre ro och harmoni.

Jag gläds hellre än jämför dem med andra

Jag personligen tänker att det finns människor
som är beundransvärda, och att de förtjänar att hyllas,
men blir inte lyckliga av att avgudas. Jag tänker att vi kan glädjas
åt att de finns, och vad de åstadkommer. Men aldrig bör jämföra
människor som inte förmått vara så, med dessa. Inte lägga på
”Kunde-han-som-är-rullstolsbunden-så-kan-väl-du!” på den
som för tillfället är i ett svart hål.

Parasiterna i mitt liv är förvisade till sitt hat

Jag har stött på många som dömt ut mig som människa
under mitt liv, ställt krav utan att ha pratat med mig,
Förtalat utan att brytt sig om att de varit den sista lilla knuffen
ner i det svarta hålet, ut i den karga öknen, utan kärlek,
utan självrespekt. Några har uttryckligen kallat mig för ”offekofta”
när jag beskrivit inget annat än känslor och sanningen om mitt liv.
Då…. sårade det mig…. djupt.
Dessa människor finns fortfarande i omvärlden. Men de är förpassade
ur mitt liv. Vill de hata mig, så får de göra det ensamma, långt bort
ifrån mig. Där det äter upp dem själva inifrån.

Jag är inte så’n – jag är högst ordinär, fläckvis

Nu är det lite annorlunda. Jag är ingen sådan fantastisk
övermänniska, som blivit framgångsrik i yrket, skaffat
mig hus och bil. Fått så mycket pengar att jag kan strö dem både på
behjärtansvärda välgörenhetsprojekt, och sitt eget lyxleverne.
Jag är ingen sån som folk säger:
– ”Om ni ändå kunde vara som Tomas” – ”Se på hur han lyckats”
Men jag ser på mig själv i spegeln, och jag tycker att jag blivit en
bra människa. Och jag vet vad mina superkrafter är, och vad som är
min ”gröna kryptonit” i livet.

Jag hajar till ibland

Ibland hajar jag till här hemma, över att disken alltid
är diskad eller åtminstone avsköljd. att det alltid finns
hembakt bröd, och soppor i min frys. att det finns
hemkokt lingonsylt, hemkokt äppelsylt i mina förråd.

… det känns som om någon tar hand om mig,
och jag blir glad inuti…

Jag lever mitt till synes innehållslösa liv fullt ut

Jag lever mitt till synes innehållslösa liv fullt ut,
utan att finna upp fantastiska uppfinningar, utan att
klara av att göra karriär eller ha ett yrkesliv.
Utan att kunna säga att jag blivit ”headhuntad” till ett
jobb, vilket är något av det finaste en arbetare tydligen kan
stila med idag…..

Ingen sparad förmögenhet… ingenting
Jag lever mitt till synes innehållslösa liv fullt ut.
Och gör det mesta av det jag har, och det jag får,
och jag har kvar mina drömmar… det som de som ”redan har allt”
har förlorat. Det känns som om någon tar hand om mig.
Det är relativt nytt i mitt liv.