Författare: tomastvivlaren

…
20.35

Det är kall luft som möter mitt ansikte,
och andas in i mina lungor. Spår av frost på asfalt
och i gräs. Lövfällningen är i princip färdig. Lövträden
har gått i ide, och den svenska befolkningen har mentalt
gått i viloläge, och är inte samma människor nu
som på sommaren. Ett helt annat folk.

Jag tar ett djupt friskt andetag, och tittar upp på den
nattsvarta himlen, och finner frid i en stjärnklar himmel.
Jag har alltid känt mig lycklig de sekunder jag tittar upp mot stjärnorna,
när inga moln skymmer dem. en lycka jag inte kan förklara
fullt ut. Men det har med nån slags helhet, evighet att göra.
I dess anblick, så verkar alla krig, all politik, all skövling,
all jakt på vinst borta för en stund.

20.41

Jag har provianterat på Konsum, lite kaffe, kamomillte,
mandelkubb, alkoholfri öl, julmust, mjölk, kefir,
och änglamarks raklödder bl.a.. …
Den här gången ko jag ihåg både plånbok, och hade av
en slump hela tre st bärkassar med mig, och kunde spara
miljön lite.

En ganska händelselös dag idag. Och jag kan tycka om sådana dagar,
om inte alla dagar är sådana dagar. Lax från Ångermanälven till middag,
serverat med svenskt matvete, riven morot och burkmajs.
Vissa laster jag ådragit mig, har jag med bravur haft långt uppehåll från,
och andra har jag minskat radikalt. Men man blir aldrig fri laster
och beroenden … man kan hålla dem i schack i bästa fall.

20.48

Jag är ensam, men känner mig inte jätte-ensam.
Det är ganska okej faktiskt. Jag låter vissa vänskapsrelationer
hänga i luften liksom. Avsäger mig inte vänskap, men ger andra chansen
att även de höra av sig om intresse för någon form av umgänge finnes.
Och finns det inte, ja då får man helt enkel acceptera det.
Och det gör jag. Det är många, många som kontakten på så vis i
princip har upphört om inte jag tar all eller den mesta av kontakten.
Både bland släkt, vänner och bekanta. Att inte förvänta mig
något av någon, gör mig fri, fri som vandrande majestätisk varg,
på den tyska tundran. … halvvegetarisk varg …

20.54

Gläds för närvarande över ett handfat som ej
längre har sprickor och hål i sig, samt att fått
det tätar så att ingen unken lukt sipprar upp ur avloppet.
Jag har fått sentråd av en vän, och skärnål, och har för avsikt att
sy ihop min 33 år gamla skinnjacka med oerhört tjockt skinn,
och bra kvalitet. Men sömmar har lossnat lite överallt, och
den behöver mycket kärlek för att överleva 10 år till.
Jag har aldrig gjort något dylikt, men
det kostar inget att försöka, och ge det tid. att lämna in till skräddare
har jag hört mig för, kostar ca 4000 kronor.
Jag vill bara att den ska hålla ihop, och värma mig. Inte
klara sig genom modevisning i Paris. Och skräddaren vill tjäna pengar,
… så ingen affär den gången.

21.00

Jag har via medier, och i verkliga livet under dagen ignorerat,
4-5 mansfientliga uttalanden i artiklar, lika många rasistiska och
främlingsfientliga, samt ett tiotal naiva liberala och konservativa
uttalanden som strider mot långsiktighet och överlevnad för människan.

Jag kommer dra mitt svärd igen, och strida mot dumheter,
och pennan, är bildligen, mitt svärd, i form av ett tangentbord nu då.
Men ikväll tittar jag på stjärnorna och äter mandelkubb,
och dricker kamomillte !

…
Jag letar efter orden …
Orden som bor i mitt hjärta ikväll,
De ska resa genom mitt huvud, förbi tangenterna,
ut i cyberrymden… men de måste börja i hjärtat,
om de ska betyda någonting.

Ni som valde pengarna

Jag är besviken på många av de som växte upp med mig,
i ett solidaritets Sverige, med drömmar om jämställdhet,
drömmar om gemensamma tillgångar, drömmar om att bry sig
om varandra och skapa någonting gemensamt.
Jag tänker mer än någonsin på Tage Danielssons: ”Var blev ni av”
Den är mer aktuell nu till och med, än när den skrevs.

Vi splittrades

Vi splittrades, och egoismen tog över allt vi byggt upp,
sålde ut allt, som byggts i decennier. Det finns ingen stark
solidarisk rörelse idag. Det finns nästan inga frihetskämpar kvar
bland feministerna. Det finns ingen gemenskap, ingen värme, ingen
generell empati eller medmänsklighet. Och Ulf Lundell funderar
mycket riktigt om ”är vi lyckliga nu”. Vi splittrades, socialdemokratin,
feminismen, och vänsterpartiets anhängare. Hur gick det till?
Det hade inte varit möjligt enkom från borgerliga partierna,
inte om vi höll ihop. Men S valde C och L, Och FI metoo, valde sig själva
och borgerligheten, samt utsåg alla vita män till sin huvudfiende.
Och glömde varifrån de kom, hur generaliseringar och förtryck
länge tryckt tillbaka kvinnors rättigheter… allt det är glömt.
Är vi lyckliga nu ?

Hur ska jag ställa mig till ?

Hur ska jag ställa mig till alla vänner som inte respekterar mig som
människa, som man, som långtidssjukskriven ? Ska jag bara tyst tiga
och tyna bort, under en hög av era okvädningsord ? Ska jag acceptera skuld ni
lägger på mig, enkom för att jag är man ? Ska jag bära er skit ?
Ska jag respektera de som tycker att man får skylla sig själv om man är sjuk?
Skylla sig själv om man inte passar in i det här slit-och-slängsamhället,
som inte värderar människoliv före tillväxt ?

Ska min röst tiga still ?

Ska jag bara tyst tiga still när mina medmänniskor har byggt osynliga murar,
som gör det omöjligt för krigsdrabbade familjer att få hjälp här.
Ska jag som har vänner som kom som flyktingar hit, och nu både arbetar hårt,
men även bär på traumatiska minnen… ska jag vända dem ryggen
genom att hålla tyst när Sverigedemokrater blir största partiet,
byggt på lögner ?
Är jag respekterad av er som låter er luras av den propaganda som
framställer invandrare som sämre människor ? Är jag respekterad av er
som tycker att män är sämre människor än kvinnor ?
Är jag respekterad av er som ifrågasätter min rätt till sjukersättning ?
Svaret blir väl nej egentligen va ?
Ska jag hålla tyst om det ? Då är jag ingenting,
då är jag redan död, då är min själ tom,
då är jag ingen.

Rak i ryggen

Jag står rak som en fura i allt det där.
Och det gör mig inte populär. Ingen vill stå för sina åsikter.
Det finns nästan två miljoner sverigedemokrater,
men jag känner ingen som officiellt vågar stå för att de röstar
på dem… varför ??
Jag är en av de få som kritiserat att metoo medvetet anklagade
oskyldiga, överdrev både antalet incidenter, samt
allvarlighetsgraden av påstådda övergrepp, blandade medvetet ihop begrepp,
för att måla upp en värre bild än verkligheten. Det hade inte behövts.
Verkligheten var allvarlig nog. Och nu tappade ni väldigt många
bundsförvanter i kampen, genom att göra oss till fiender .. varför ?
Ingen vågar säga det alla ser… att Metoo våldför sig på människor,
begår rättsliga övergrepp medvetet, och försvarar beteendet.
Blinda i sitt eget hat, blinda för sitt eget beteende.

Inte uppnått nåt

Det fortsätter, och fortsätter. Ni har inte uppnått nånting !
Inte som har med jämställdhet att göra. Inget som
går under människovärdigt agerande, inget som förenar och
bygger upp. Ni är medskyldiga till SDs framgångar,
till ökade klyftor.

Ja ni får gärna hata mig för att jag säger detta,
som de flesta inte vågar yppa. Men jag är van att bli
illa omtyckt för att jag står upp för drabbade människor.
andra har glömt hur man gjorde.

Jill o Jerka

Jag tänker på Jill Jonsson i ”Så mycket bättre” när hon ikväll ville
att metoo skulle fortsätta, att det inte skulle dö ut. Och att hon
ville säga detta med Orups låttext. Jag såg de tre kvinnorna i gruppen
tåras och berätta om hur de själva hade varit med om att bli tafsade på
ofredade sexuellt. Men minns oxå hur oförstående hon, Jill var inför Jerry
Williams uttalande om socialism och kapitalism. När Jerry sa
”Den som kan se sambandet där och inte är socialist, den är fan dum i huvudet”
angående vinster i välfärden. Hon var HELT oförstående där.
När gäller solidaritet Jill ? När gäller empati ?

Och till er andra undrar jag … hade Jerry fel ?

Nyp som nyp ?

Själv blev jag nypen i häcken i torsdags, och tagen på rumpan på dans,
och det är ofta det sker… jo just det, det var inte män, och jag kände mig
inte speciellt kränkt ? varför ?
hur ska vi ha det nu då ?
Ska vi leva tillsammans ? Eller ska vi skilja kvinnor från män i offentliga rum ?
Ska vi olika regler för ofredanden på män, mot för kvinnor ?
Ska vi låta känslor avgöra om folk är skyldiga, eller ska vi
fortsätta med bevis som en gång var fallet ? Ska vi skilja på tölpaktig omoraliskt beteende
och faktiska lagbrott ?

Micke Persbrandt fyller arena och drar sexistiska skämt ?

Föreställ er Mikael Persbrant fylla en arena med 97 % män och dra samma typ
av skämt och dylikt som Mia Skäringer gör, fast om kvinnor, mot kvinnor ?
Föreställer er gentlemens night på globen, med lättklädda sexsymboler på scenen,
inför ett fullsatt globen ?
Är det jämställdhet borgerliga feminister vill ha… eller är
det rätt och slätt makt eller hämnd ?

Är vi lyckliga nu ?

…
Människorna voro dock av differentierande slag,
i denna affärsdjungel. Fast med 10 gemensamma
nämnare: ”köpa. köpa, köpa. köpa, köpa. köpa, köpa. köpa,
köpa. köpa”. Men det är inte dem det är fel på, det är mig !
Jag som programmerar in i hjärnan att INTE köpa.
Om alla hade samma inställning som jag, så kraschade
tillväxt, miljardärs-drömmar, moderata samlingspartiet,
samt julreor med icke nedsatta priser. Och vad skulle vi då
göra med våra liv ??? umgås eller nåt kanske ? nääää
det är mig det är fel på !

Då och då, undrade jag om en svensk populär sci-fi-serie
hade blivit verklighet, när mina av intryck trötta,
och förvirrade ögon, fick syn på unga tjejer, kvinnor …
eller var det ”hubotar” jag såg. Deras ansikten voro uttryckslösa,
med nå’n slags konstruerat överlägsen min, framkallad
av ”skönhetsprodukter”, hårfärgning för tusentals kronor i månaden.
Det var på riktigt en mask de bar… på riktigt. Lagren var så tjocka
att man kunnat tagit tag i en flik, och rivit av masken.

Man fick intrycket att de var lika sminkade, nedanför ansiktet,
men som tur var, så exploaterades inte huden där lika mycket,
i höstblåst, + 5 grader och regn. Nej dessa delar av kropparna var
täckta med Spandexbyxor, eller andra typer av ”mummelbyxor”,
där varje kontur avslöjades. Konturer som formats på gym, och med
fettsugning eventuellt, samt i värsta fall lite plastic pudding.
Och de små fossingarna var täckta av svarta stövlar med mycket
höga klackar. Men ögonen voro helt uttryckslösa, utan liv.

Men det fanns äkta människor mitt i vimlet oxå. Om än tillfälligt
hypnotiserade av köpfrossa. Av alla sorter. stereotypen
av den svenske mannen, med stor fet prilla, hängiga jeans,
uttryckslöst ansikte (det är manligt). Det fanns gamla gubbar som var äldre än mig
som inte egentligen heller tillhörde den här världen, men hade ett osynligt
koppel med halsband runt nacken, och en köp-stinn tant släpande
på honom och ryckandes i kopplet då och då,

– ”kom nu Sture, vi måste in på Kappahl !!!... tycker du den här blå blusen är
fin Sture ?
– Ja den är fin !
– Finare än den vita Sture ?
– Den vita är oxå fin !
– Ja men vilken är finast ?
– Den blå är finast !
– Ja .. men ..nä jag tar den vita !
– Okej !
Sture trodde att Sture lärt sig till nästa affär.
– Stuuure … du måste komma o vara smakråd nu Sture !
– Jahapp.. jag kommer !
Tycker du den röda eller rosa kjolen är finast Sture ?
– allt du väljerär fint gumman !
– ähh dig går det ju inte att fråga om smakråd !!!¤#&%)/=


Ibland hade damorna bundit fast dem med det osynliga kopplet vid
en bänk utanför butikerna, tills de var klara. Ja…lite som människor
gör med hundar där hundar icke är tillåtna.
På tal om hundar ja…. Medan jag var ute och var fördomsfull
över människorna i en för mig obegriplig värld, jobbade min vän Åsa häcken
av sig uppe vid djuraffären, och tog kort på hundar
som hoppade omkring och inte ville sitta still.
Till husse-och-matte-kommandon som: ”Sitt, sitt bredvid, sitt bredvid Viggo,
Sitt, sitt bredvid, sitt bredvid Viggo” ”Gå inte iväg, Hugo, stanna där, Hugo
…Hugoo… FYYYY… Huuuugoooo !! Och duuuktig Karo, duktig ååå naaaaaw
va fin ”

Jo Åsa hade det hon gjorde, jag slank in med lite vatten
och annan proviant, och sedan ut i djungeln igen. Ville ju inte
distrahera de stackars jyckarna mer än de redan var, genom min
närvaro. Och dessutom höll jag på att utforska djungel och dess varelser.

Jag skulle dessutom kunna grotta ner mig i en massa produkter och ifrågasätta ungefär
90 % av dem, och deras nödvändighet. Men det får bli ett projekt för en tråkig dag.
Nu skiner solen och jag ska ut på den underbart ”döda” staden, utan köphysteri, och tomt gapande skyltfönster.

…
2 mil till i mina skor

Jag tror banne mig jag gick nästan 2 mil idag.
Det måste jag ha gjort, för jag gick i 6 timmar på Birsta

Mitt i djungeln

Ensam vandrade jag ut i affärsdjungeln, bland avgaser och tät
trafik, och hösten blåste kall med regnet. Jag kände mig lite som
en Alien i en främmande värld här. Inte för att jag aldrig sett
tät trafik förr, jag menar jag är uppväxt i Stockholm. Men jag har
ju länge levt på lite och ingenting, och världen
där utanför, med verkligt köp, slit och släng, och allt mer hänsynslösa
försäljningsknep, allt sämre kvalitet, allt mindre förpackningar
och allt mer onödigt lyx… den världen … är inte min värld.
Och människorna i den, känns lite som Jetsons fast den tecknade serien
var gjord långt tillbaka.

Avgaspromenad

Jag ser mig fascinerat omkring, på människor och varor,
när jag påbörjar min 6-timmarspromenad bland människor
o rullande celler som spyr ut avgaser. En sån cell, på 4 hjul som jag faktiskt
fraktades till den där världen, den här dagen. De lever sina liv i bilen,
i mobilen, framför datorn.

Va ??? borstar du tänderna med vanlig tandborste ???

Och på elektronikaffärerna radas upp varor
som får den moderna människan att framstå som totalt hjälplös,
och faktiskt lite dum i huvudet. Vad sägs om el-tandborstar ?
I hela mitt liv har jag borstat tänderna med en vanlig tandborste.
Men så kom någon på idén att om folk blir intalade det tillräckligt ofta
tillräckligt länge., så kommer de förstå att det inte är så bra att borsta
tänderna med vanlig handkraft längre, utan det måste till en maskin för det.
Och … hörrni… den maskinen kan man sälja dyrt. Och då blir det tillväxt,
osså hittar vi på nya produkter vi inte visste att vi måste ha.

Det fanns så mycket folk behövde, som de inte behövde

Jag har aldrig någonsin sett så mycket fantaaaastiska saker,
som ingen egentligen behöver. Och då hann jag inte med 1/10
av Birsta city. Jag gick ju som sagt var till fots, jag och tiggarna.
Nä nu är jag dum. Alla gick ju till fots, till, bilen, och från bilen,
till, nästa affär, till, bilen, och från bilen, till nästa affär, till, bilen,
och från bilen till nästa affär.

Min naiva tro att undvika att bli lurad.

Jag hade egentligen ingenting speciellt jag behövde köpa.
Så jag strosade runt till och i butiker jag skulle kunna tänka mig
hitta saker av intresse. Elgiganten, Jula, Ikea, Biltema, Media Markt,
Systemb… nä just det, inte dit nä. Och när jag hittade nåt jag blev sugen
på fotade jag det med mobilen, och gick vidare. Och tänkte att då kan jag
fundera, och köpa det jag tycker mig behöva … behöva på riktigt !
Och på så sätt inte bli lurad av försäljare. Om ni inte visste det så är
de faktiskt där för att sälja varor, inte för att hjälpa er få information om
varan eller få¨rätt vara för dig. De har inget större intresse av att din vara
ska hålla ett tag. Och tro det eller ej, det har börjat gå så långt att det
oftare och oftare inte spelar nån roll om kunden är nöjd eller ej.
För folk köper ändå… mer och mer och mer.

Det tog faktiskt 5 timmar att gå till och från dessa affärer, och igenom dem.
Och huvudet blev allt tröttare och tröttare. Till slut även benen,
som dessutom hade dansat i 3 timmar kvällen innan.
Men det funkade. jag var så less på hela skiten,
så att jag inte köpte nånting
nästan. Endast en minipoligrip, som jag faktiskt
letat efter i flera år, och två cykelslangar,
som jag faktiskt behöver. MEN slangarna kan jag mycket väl
ha blivit lurad på en gång till. Man måste tydligen kunna läsa
hieroglyfer för att få rätt dimension på den.

Men det mest surrealistiska med hela resan, var hemkomsten,
för där stod i badrummet ett nytt tvätthandfat, färdigmonterat,
som inte var där när jag for. Det hände alltså till slut, att
även en som inte kontinuerligt gnäller på
hyresvärden får tillbörligt underhåll nån enstaka gång.
Nu ere jul igen … SKÅL !

…
Ja den här dagen blev inte alls som jag trott faktiskt.
Jag började med att blogga, kom bara halvvägs,
och lämnades halvfärdigt. Vissa inlägg kräver research
och att man väger orden på våg. Det kräver mer tid
och tankeverksamhet. Sen bjöd jag Rolf på lite hembakt
tunnbröd, och fick kaffe. Och så snackade vi lite skit
om några grannkärringar. Det var oväntat.

Sen blev det att spela gitarr och sjunga till Åsas fiol, mitt på dan.
Det var planerat, men oväntat att hon var så nöjd med
mitt gitarrkomp till polskor (hennes favorit-folkmusik)
Som jag normalt finner svårkompade. Sen blev det Café Petter
på eftermiddagen istället för förmiddagen, det var oväntat.
Och jag höll nästan på att somna på caféet, det var ovanligt

Och det var inte slut för det, för nu sprang jag in på Bokhandeln
och okynnesköpte en till fin burk till överpris. För jag blev
kär i de burkarna. Och på väg ut därifrån såg
jag att han reade ut 1000-bitars pussel för
50 kr styck. DET är oemotståndligt för mig. Det blev 4 st.

Egentligen var jag för trött för nåt mer vid det här laget.
Jag hade ju inte ens sovit middag, som den här 53-åriga
gubben brukar göra varje dag. Men i all hast, efter en Skagen-omelett
och Julmust bar det av på mitt livs första motionsdans, som började så
tidigt som 18.30. och kom hem så tidigt som 23.00. Jag hade inte åkt om
det inte var för att det var ett etablerat dansband, Martinez.
Definitivt hade jag nobbat Ola och jag eller Barrabas, Erik Lims och liknande.

Och nu blev det en hel hög jämnåriga som for.
Jag och Patrik och 7 stycken Sollefteådamer. En av dessa var min spelkompis Åsa,
som jag tror var på sin livs första dans. det mesta var nytt, och hon såg
till och från förvirrad ut. Men var tuff som ett tufftuff-lok. men dansade som
hon inte gjort annat. Däremot fanns det de herrar som dessutom dansade
som lok. Plöjde rakt fram efter uttänkt spår, och var det nån i vägen
så var det otur för dem. Men jag slank ju givet emellan dessa
enkelspåriga herrar, som hade stirrande blick, när de dansade in i andra
danspar.

Dessutom hann jag med att få nyp i baken, och en kvinnlig holländsk hand
på min vänstra skinka, två danser i rad. I bland har man tur !
Men nu gå yga mine i kors, gonatt , gonatt !

…
Det är inte med någon större entusiasms jag
plitar ner mina tankar om Filmstudiofilmen ”Cold War”
Den började ganska bra kan jag tycka, man blev nyfiken
och lite fascinerad av den svartvita polska efterkrigstiden.
Lite traditionell folkdans, och folksång, och en spirande kärlek
i sin ungdomliga gryning.

Jag får väl erkänna att jag först funderade på om jag ville gå och se
filmen överhuvud taget, och att jag efter att sett trailern, ändå blev
lite sugen. för att till slut efter filmen insett att trailern hade räckt,
den var bättre än filmen. Direkt när eftertexterna börjar rulla gav jag den
en 3a, för att nu börja fundera om jag var onödigt generös.
Slutscenen kändes som ett dansbandsslut på en lång och tråkig
70-talsdansbandslåt med staplade floskler om att aldrig lämna varann.
Som om regissören plötsligt fått nog av filmen och i tron av att åstadkommit
ett klassiskt tragi-romantiskt slut, i själva verket bara åstadkommit en
tragisk nödutgång ur ett riktigt sömnpiller.

Och ändå var mitt första intryck en 3a ?
Jo… det var en stundvis vacker film, med några vackra scener.
Men jag hade hoppats på mer på alla plan utom just vackert
filmat. Dock hoppades jag inte på Amerikansk kärleks-floskel-film,
a la Julia Roberts… men nånting som grep tag i mig,
hade jag kanske hoppats på. Närmast var just
en sångscen där den kvinnliga huvudrollsinnehavaren sjunger
blues på polska. Men den var som sagt var med i trailern.

Vid ett tillfälle i slutet av filmen säger han åt henne att
inte vänta på honom, utan att istället hitta en man som står ut
med henne, och hon svarade att den mannen ännu inte
var född. Det var väl det man kommer ihåg av filmen.
Av samma anledning som jag inte tycker om Ingemar Bergmans
filmer eller Lars Noréns filmer, så gillar jag inte denna så mycket.
Inte nödvändigt för att det var speciellt likt i sättet att
regissera, men för att jag inte är så förtjust i filmer som
är pretentiöst fixerade vid olycklig kärlek, och tragik,
för den olyckliga kärlekens och tragikens skull. Där
det skiner igenom att man ska gilla filmen för att den
är svår. Likt obegriplig konst som alla tycker är ful,
men kritikerna hyllar för att konstnären är känd.