Författare: tomastvivlaren

…
Jag var hungrig idag på väg, tomhänt från Hågesta-området.
Jag hade hittat bönbiffar i frysen på ICA, men ALLA förpackningar
var otillslutna, så det fick vara.
Och kände att jag för en gångs
skull kunde unna mig luxuös restaurangmat.
Jag gick in på Orrens restaurang som i princip bara
serverade kött, bortsett från lax för 160 spänn.
Nä fan, det är ju ungefär 8 måltider, om jag placerar
mina pesetas rätt. Så jag hittade en härligt kryddad
laxbit på 130 gram, på Coop och skivade en tomat,
och det blev middagen. För endast 23 svenska kronor, kontant !
Och drog vinstlott vid mjölkdisken sedan.
Vilken lycka, jag hittade fyra stycken
laktosfria Kefir, det facket
brukar oftast vara tomt och slutsålt.

Himlen är rosa nu på sena ljusa sommarkvällen.
Vi närmar oss redan sommarens klimax i Sollefteå, då
det kommer ligga krossat glas, massor av skräp i parken
och på gågatan, kastat av folk som inte lärt sig hur en papperskorg
ser ut, och tror att när man dricker sprit, så är
allt tillåtet. Och de har rätt…INGEN ingriper, för
”de var ju fulla”. Ja det är Nipyran och laxfestivalen jag pratar om,
söndagen efter festivalen. Då det är ödsligt folktomt, och
väldigt likt soptippen på Storgatan.
Bara 2 veckor kvar nu, sen är sommarsäsongen över i
en före detta Turist och militärstad i mellersta Norrland.
Då börjar bärplockningen för min del… om jag orkar.

Just nu är jag trött av allergi, less på människor,
som ser till sitt, och sen är det bra med det.
Jag funderar på att skita i sommardanserna i sommar.
Dansgemenskapen som var, och gjorde mig lycklig är borta
med vinden. Var och en far dit de vill, och sen är det bra
med det. Själv har jag ingen bil, och jag tror jag lägger
ner att fråga… det nappar liksom inte…..
Då hände det ofta att folk VILLE ha mig med, för att
vi alla tyckte det var trevligt.
Det var en härlig tid då på den tiden dansgemenskapen levde,
men jag undrar om den inte är över nu.

Det är fler saker som är på väg att ta slut i den lilla
Ådalska Älvstaden Sollefteå. Föreningslivet har troligtvis
börjat ta sina sista andetag i dammig respirator, där ett par
envisa ideella krafter sliter sina sista gråa hår för att få
verksamheten att överleva. Men till slut går det inte. Inga sponsorer,
inga kontanter och ingen som lägger ett finger i kors utan att få full
pensionsbaserad lön…. bortsett från några idioter som får skylla sig
själva när de blir utnyttjade av resten av föreningen.
Det var en härlig tid då när folk hjälptes åt, och delade på
arbetsbördor för gemenskap och fritidssysselsättningar.
men jag undrar om den inte är över nu.

Imorron är det tvättstuga för en gammal desillusionerad
dansgud. Och det ser jag fram emot. Det är skönt när det
är gjort… vem vet, jag kanske till och med skurar golvet.
Himlen är rosa nu i sensommarnatten, och äntligen blir nätterna
mörkare igen. Förra sommarens skitväder med 30 grader i en månad
uteblev som det verkar, peppar, peppar!
Men nu blir det natt-Kefir för gamla gubben Tomas.

…
Finsk melankolisk pop på Spotify,
och lätt uppgivenhet, trött, less.
Men jag får tänka på lilla Maja 8 år
som kämpade så modigt in i det sista.
Som accepterade sin död, och var rakryggad
och helt fantastisk. Det finns alltid de som har
det värre. Jag har det egentligen bra för stunden,
blir bara less på mänskligheten ibland, både i stort och
i smått.

Kroppen är dock mör och ond för tillfället efter
en del idiotiskt ideellt arbete, som ingen tackar
en för. Samt en chock av gräspollen idag som
knockade mig hela dagen.

Jag tror inte man får vad man förtjänar i livet
faktiskt. Jag tror det handlar om ren och skär tur
om du bemöts med kärlek och respekt. Och ingen
är någon annans ”klippa”, det är bara romantiska
sagor och villfarelser. Det finns för det första sprickor
i alla klippor, och för det andra så kommer alla svika dig
i något motto, åtminstone någon gång,
och jag dem.

”tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig”

Jag är på intet vis religiös, jag är Tomas Tvivlaren. Men
det finns en del tänkvärda citat från bibeln. Och detta är
ett av dem, som Jesus sa till Petrus, klippan, när han sa
att han skulle stå fast vid hans sida.

Själv funderar jag för tillfället på att bara dra …..

…
Mina fönster skulle behöva putsas,
och golvet torkas. Jag har äntligen hunnit leta
åt en tvättid till fredag. …. ja just det, äta riktig mat,
det var nån vecka sedan, om man inte räknar kokta ägg
eller makrill i tomatsås. På hemmafronten är allt jag
lyckats hålla, en ren diskbänk, vilket är ett minimum.

Somrarna har ofta varit smockfulla med förväntningar
på mig, från folk som inte har några förväntningar på
sig. Och jag har varit enligt rådande normer varit dum
och får skylla mig själv att jag blir utnyttjad.
Det berättade en vän till mig om deras jobb, där en kvinna
ständigt hade med sig hembakt till jobbet, och arbetskamraterna
frossade i sig. Två st bestämde sig för att de måste göra nåt
och bjuda tillbaka. Och frågade ytterligare två personer som
varit de som mest ivrigt stoppat i sig kvinnans hembakta
goda bröd, och gärna tagit mer. De ville inte bidra, de sa
uttryckligen att hon fick skylla sig själv, som var så dum
att hon bjöd hela tiden.

Det är ETT exempel på hur man kan välja att leva sitt liv,
ta utav allt och alla det man kan få, utan att ge tillbaka.
Det finns andra exempel också, på vad man gör av
sin tid, sin kärlek, sina pengar, sitt liv. Jag tänker på Maja
som 8 år gammal skrev till Karlavagnen, när Stina Wolter var
programledare. Från det jag hörde på Stinas sommarprat.

Under en paus från den av alla kritiserande ickehjälpande,
krävande människor som förväntade stenplattläggningen,
lyssnade jag på Stina,…och Maja… genom Stinas röst och
ord. Och jag grät och hoppades inga skulle komma och spela
golf just då, med tårar över hela ansiktet.
Just då kom en bekant som …. ja just kritiserade/gnällde på MIG för
att det inte fanns några nya fräscha pennor. De som aldrig visar sig,
klara sig undan kritik. Lite som när i en annan förening det uppenbart
förskingrades pengar, men eftersom det inte fanns några kvitton som följd
av just den ledningens försummelse, så klarade sig de som syndat
, men straffades de som varit arbetsamma och ärliga. Inte juridiskt,
men av konsekvenserna. Ingen gnäller på de som aldrig gör nåt.

Nåja… jag var med Stina och Maja nu, gnällkärringen fick gnälla
bäst hon ville. Det går inte att återberätta om det sommarpratet.
För att förstå essensen av detta inlägg, måste man nog gråta sig
igenom Stinas och Majas sommarprat, av rena kärleks-tårar, och
ett 8-årigt barns fantastiska klarsynthet och mod.
Kort… alldeles för kort sammanfattad, handlade det om att Stina
valde att följa 8-åriga Maja till döden. Det handlade om kärlek,
och om val att göra med sin tid. Men ni måste nog
lyssna…

Jag har för till fället en egen Maja, men min är 93 år,
och har ingen omkring sig att prata med, annat än sköterskor som byts
ut varje dag, och enkom lägger om hans brutna ben.
Det är nog tur det, hade jag pratat med ett 8-årigt barn,
hade jag blivit åtalad för det, jag är ju man, och alla vet ju vad män
är för ena bang-diter. Vi fick veta nu de senaste två åren, och fortgår.
Eftersom jag för tillfället är trött på egoism, trött på gnäll från töcken
dänn ”ska-ha-pärsoner”. Så känner jag lite vagt för att stänga av
mobilen på obestämd framtid, dra bort utan att tala om vart.
Men …. 93-åringen … som behöver nån att prata med,
som jag tycker om att prata med, trots livsleda och dödslängtan,
jag kan inte stänga av telefonen nu. Jag vill inte stänga av den nu.
Och sen blir det så fort tråkigt eftersom det sällan är
nån som märker om man ”går under jorden”.
Ja förlåt … jag ber om ursäkt för manliga känslor,
det blir bara ”kladdigt” va…. jag glömde patentet.

…
I mitt nästa liv, kanske
Om än jag kommer till samma värld.
Så kommer jag bara en sak önska
En sak som gör skillnad på min färd
En sak som kommer bringa grönska.

I mitt nästa liv, kanske
Jag får ett hjärta som är tryggt
Mor och far som alltid ser
Ett hjärta att bära med mig jämt
Och jag önskar mig inget mer

…
Det är den sjätte juli år tjugohundranitton.
Och termometern har klättrat upp till härliga
sjutton plusgrader. Jag har socker-lurat mig
själv på eftermiddagen, likt rökaren som slutar
röka med hjälp av snuset. Jag åt hälsosam Kefir,
med hackad mandel, aningen russin och havregryn.
Och kände mig lite ”hungrig” ändå. Så jag hällde upp ett
glas Oboy, och tuggade i mig två stycken mandelkubb.

Det regnade när jag gick hemifrån, på väg till café Petter
där jag fick en sån enorm snoddas-bakelse att jag fick lov
att dela den, och ge halva till en gube vid namn Börje.
Intrycken är många för ett tidvis sysslolöst socialfall som jag,
när man på olika sätt läser om omvärlden, och integrerar med
den via en maskin som endast pratar ettor och nollor,
och kallas dator. Cynismen, känslokylan och egenkärleken
regerar i Europa, Amerikat och inte minst i Sverige. Och samma
väg går de ”utvecklingsländer”, som slagit in på tillväxtens
näringssugande, ödeläggande stig.

Det känns inte jämlikt att ge en tjuga till en man utanför Coop,
men jag vill ändå ge, till en människa av kött och blod,
istället för de som gör business av andra människors lidande,
stora rika organisationer med miljonlöner för cheferna.
Jag skäms lite över hur bra jag har det, jag som har
bland de sämsta inkomsterna av svenska medborgare.
jag hade turen att födas i ett land som byggts upp av
solidaritet och nu ska demonteras av ”liberal demokrati”
eller som verkligheten kallar det; ”kapitalism”

När jag ser de gråtande afrikanska eller indiska barnen på tv-reklamen,
fäller jag en tår, och äcklas av de som tjänar pengar på dessa
människors lidande, via röda korset, rädda barnen, etc etc…
Jag mår fysiskt illa vid tanken på hur cynisk marknads-”liberalismen”
kan vara, och oftast är. Hade jag haft möjlighet att ge direkt
till behövande i andra världsdelar, utan giriga vita mellanhänder
hade jag offrat hundralappar varje månad.

Hanne Kjöllers ledare i DN om självförskylld ensamhet,
får man käka åksjukepiller för att inte kräkas över.

Men samtidigt lever jag i den värld jag lever i,
och jag har inget annat val än att finna mig
i hur självdestruktiv människan är. Jag kan gå mina
promenader, dansa mina logdanser, ha mina telefonsamtal
med ensamma äldre, äta min Kefir…. sånt som jag kan
glädjas lite åt. Det är mitt liv. Och jämför jag det
med de som åker från Rumänien för att be om smulor
från våra bord av överflöd, så ska jag inte vara missnöjd.
Och är inte missnöjd med min egen situation.

Jag tittade nostalgisk på ett tal av Olof Palme.
Och även om han inte var Jesus, så var han en demokratisk socialist,
och en gudabenådad retoriker.
En av kommentarerna i kommentarsfälten under videon, löd som följer inom citat;

”Sämsta stadsministern genom tiderna. Höjde skatterna så jäkla mycket så
ja betalade 75% i skatt. Han e kommunist, och så fort han blev skjuten
så firade jag och så kunde jag äntligen åka hem. Skäms för dina
felaktiga åsikter. Hellre en jäkla nazist än ännu en till sossejävel”

Och då blir jag bara trött … trött, trött , trött !

Jag kan inte rädda världen. Det går inte att ändra på egoister,
Endast egen misär kan förändra dem, om ens det.
Jag kan bara leva mitt stillsamma liv så gott jag kan
och försöka i mesta möjliga mån leva som jag lär.
93-åringen jag nu dagligen talar med, men mest lyssnar till,
låter mer och mer uppgiven, när han avslutar med
”Du ska ha tack som ringer mig Tomas”,
och jag svarar att jag tycker om att prata med honom.
Jag kan inte heller göra honom frisk, eller yngre.
Men jag är glad att jag får lite av hans tid,
och han lite av min tid.

Mina svenska medmänniskor har enligt pressen andra
problem med tillvaron. Tex att stjärnor inom damfotbollen
inte blir ekonomiskt oberoende av att sparka boll (Nilla Fisher)
Vilka som är rikast i Sverige, och hur det är att bo i Marstrand
bland miljonärer. Eller sexuella ofredanden för 20 år sedan,
som bestått i en i efterhand oönskad smekning.
Eller huruvida semesterfiraren får lov att grilla i sin solstol,
eller rökarens rätt att tvinga på ickerökare deras rök.
Bekymren ser onekligen olika ut utifrån vart man är född,
och var man bor, och då har jag inte sagt för mycket

Jag skissar lite på min afrikanska elefant på skissblocket,
och funderar om jag tagit mig vatten över huvudet. Jag blev
inspirerad av en kompis (J.Bodin) som börjat måla lite.
Men de e bara o kladda på, så blir det som det blir,
Får jag sparken från att vara bidragande socialfall, pga en
för dåligt utförd teckning, så må det vara hänt.

…
Jag har nyligen lyssnat på Erik Nivas sommarprat
i P1. Det är så fascinerande att få ta del av andra människors
hyfsat ocensurerade berättelser. Det är som att hamna
i en annan värld, i ett annat universum. Få ta del av deras
innersta tankar… och vara anonym när du gör det.
För så öppenhjärtiga som en del av P1s sommarpratare är,
är nästan ingen i verkliga livet, livet innanför Facebook,
innanför TV, radio och Avpixlat.

Jag har snuddat vid tanken på att låta ”vanligt ordinärt folk”
sommarprata.Dvs inte bara kändisar. Människor med intressanta tankar, liv,
men som grundplåt har tillräckligt språk för
mediet Radio. Jag har snuddat vid tanken på hur ett eget
sommarprat skulle se ut och byggas upp. Och insåg
ganska omgående att jag ”sommarpratar” nästan varje dag,
här på min blogg. Men att jag har betydligt färre ”lyssnare”,
läsare… ibland inga alls om man får tro kommentarsfältens
tystnad, eller uteblivna uttryckssymboler.

Men…. när jag läser mina inlägg igen, en dag efter,
en vecka, en månad, ett år, tycker jag de är rätt välskrivna,
och jag står fortfarande för det jag skrev en gång.
Jag tror inte uteblivet engagemang från utomstående
har att göra med kvalitet på skribenten.
Jag menar ”Blondin-Bella” med 1,5 miljoner ”unika följare”,
visar väl om inte annat på att kvalitet och antalet
följare inte nödvändigtvis hänger ihop.

Men jag lyssnar gärna på olika människors berättelser, det
gör min värld större och mer exotisk, och framförallt
finns det mycket att lära, även av blondiner med
begränsad hjärnkapacitet… alla egentligen.
Men speciellt mycket njuter jag av att höra gamla människor
berätta om tider som är för evig förpassade till deras
minnen, och sedan är det borta, om ingen lyssnar,
och återberättar. Detta trots att vi nu har större möjligheter
än någonsin att lagra information. Eller kanske paradoxalt
nog på grund av detta, på grund av teknik, datalagring
och datorer.

Jag föredrar helt klart en 93-årig farbror berätta med
hjärtans lust om alla sina upplevelser, alla svårigheter,
nöd och lust, kunskaper, än att köpa nån berättelse på
nån kommersiell ”storytell”… vi västerländska människor
tycks aldrig upphöra att gå över ån efter vatten.

Det är återkommande i så mycket av vårat stressade bakvända,
upp-och-ned-vända sätt att leva.Hudvård, själavård, kroppsvård,
hälsa etc etc. Det som oftast bara behöver mänsklig beröring,
och/eller lyssnande öron, ”behandlar” vi istället med kemikalier
i form av lyckopiller, antidepressiva och inlåsning.
Men när jag lyssnar på 93-årig farbrors uppgivenhet,
sorg, och livsberättelser blir både han och jag rikare.
Men det är inte bra för den ekonomiska tillväxten !
Mänsklighet är inte bra för den ekonomiska tillväxten !

Jag funderar ibland över detta att få människor att le,
att få människor att må bra, skratta osv. Och tänker tillbaka
både på vila tillfällen människor har fått mig att le, ända inifrån
hjärta, eller jag fått nån att göra motsvarande.
Och jag inser att de innerligaste leende och skratten
kommit efter att folk/jag blivit sedda, fått gråta ut,
fått häva ur sig, …och SEN brutit av med humor, lek,
skratt eller dylikt.

…
Nu är den ju här, sommaren,
vi är mitt i den ! IDAG, just idag, är det ju
faktiskt sommar. Den sommar som jag satt och skrev
att jag längtade till. Om bara en liten stund ska jag
gå ut i sommaren …igen. Vare sig det blåser, regnar
eller skulle råka vara lite soligt.

Under 3 månader har jag dessutom avhållit mig
från att sjunga pga en halsåkomma som irriterat stämband.
Och förrgår bröt jag musik-fastan, med Gitarr, sång,
och Åsas fiol, efter kaffe, jordgubbar och chokladkex.
Följt av fotboll mellan USA och England.
Och igår, av bara farten, fortsatte det musikaliska
frossandet hos Rolf Norlén efter 3 månaders musik-karantän,
följt av filmtittning och Nederlag mot ett Nederland i fotboll.

I filmval som jag gjort när Rolf och jag tittat har jag
inte lyckats jättebra på sistone. För nån månad sedan valde
jag en Afrikansk film, (Lionheart) som vi båda nog kom fram till
var den sämsta film vi någonsin sett, alla Kategorier.
Och igår valde jag, utifrån ren nyfikenhet ”Never say never again”
En bondfilm med Sean Connery, som vi var överens om var
den sämsta av alla bondfilmer.

Men två av de bästa filmerna jag sett på sistone, har jag
sett hos Rolf: ”Roma” och ”Lion” .
Vi stängde omedelbart av fotbollen vid slutsignal, och ägnade
oss åt lite musik, istället. Matchen ? Jag kan bara konstatera att
den som gör flest godkända mål, vinner. Och det var Holland
denna gång. Och då kan man inte hålla på och eftersnacka om
vem som var bäst. Däremot att en Kanadensisk domare var
uppenbart sur över kvartsfinalförlusten mot Sverige, blev ganska tydligt efter
14 – 2 i frisparkar till Hollands fördel, en bra bit in i andra halvlek.
Men vem är bitter över sådant ? Det är ju SOMMAR … just nu !
IDAG !

Högt vatten i älven. Skrattande lekande och grinande barn.
Boule i guds fria natur. Jordgubbar och kaffe
Svenska ängsblommor vid dikeskanten, som ännu inte
tvingats börja prata arabiska eller amerikansk engelska.
Som lupinerna gör. Det är sommar ! Just nu, idag !

Och så här, mitt i sommaren, så vilseleder jag en gammal
93-årig man som brutit benet, sitter på nåt hem långt hemifrån,
ensam, utan besök. Det blir allt mer frekventa samtal från
gubben, som känner sig något livstrött och indignerad.
Låg, hes, uppgiven stämma. Då vilseleder jag medvetet
honom. Jag lyssnar på varje uppgivet ord han kommer med,
säger inte emot honom hur han känner sig eller borde
känna sig. Jag säger, jag hör vad du säger H***e !
Och jag kommer inte i det läget med några falska
orimliga positivitets-profetior, om vackert väder och
att allt blir bra, bara han tänker positivt. Nej jag är bra
mycket grymmare än så ! Jag vilseleder honom, EFTER
att jag lyssnat på hans legitima klagan. Jag frågar honom
om saker han kan, saker han jobbat med, saker han upplevt.
Jag ber honom om råd i saker han från sitt innehållsrika
långa liv lärt sig. Jag lurar honom att börja berätta !

Och jag har alltid tyckt om att höra gamla människor berätta,
om saker som glömts bort i ”tillväxtens” tidsera.
Hans röst piggnar till, och orden flödar. Och jag lyssnar, och driver på
hans berättelse uppriktigt intresserad. Och för några minuter
är han levande, viktig för någon (mig). För några sekunder
är det inte mediciner, falska positivitetsprofetior, främmande
nya vårdare för varje omläggning av bandage. För en stund,
är han människa… glöm inte att vara människa hörrni !
Det kostar oss bara några minuter, och inga kronor.
Det har vi väl alla råd med ?

Men det ÄR ju ändå sommar, trots många människors
svårigheter, och båda sidor må få finnas. Så nu är
mina vaga planer för dagen, att gå ut och nysa allerginysningar
av gräspollen, titta på vackra ängsblommor, ståtliga lupiner,
och en alldeles självklar kopp kaffe på stan !

…
Förenklat till ignorans

Av princip är jag emot all förenklad
”älska-dig-själv-psykologi !
Den är fördummande på flera plan,
och förnedrande. Fördummande både för de som
hittar på den, och de som slaviskt följer den.
Och förnedrande mot den som är långt under ytan.
Så som ett tidigt startskott i genren, med just ”Älska dig själv”
av Wayne D Dyer, från 1981. Och helt fördomsfullt,
påstår jag att det är ett typiskt Amerikanskt sätt att se
på Psykologi och människors lidande, vilket inkluderar
att den som skriver dessa böcker eller håller psykologi-shower
likt ”Doctor Phil – say it as it is”
(ja det låter absurt, med en show för psykologi för att det ÄR absurt) …
….det inkluderar att de blir dollarmiljonärer på att sälja skiten.

Hanne Kjöller filosoferar över dumheten i att välja att vara ensam

Anledningen till att jag blev påmind om smörjan, var Hanne Kjöllers
Läs och häpna ”Ledare”, i Dagens Nyheter idag, vilken i korthet går ut
på att människor som är ensamma får skylla sig själva., och liknelsen
och förklaringen till det, är enligt Hanne, att om man äter för mycket
och motionerar för lite så blir man tjock. *Men det är ju revolutionerande kunskaper Kjöller, *
Och sen radar hon upp en empatilös lista på vad de ”dumskallar”
som är ensamma gör fel. En lista som skulle kunna få Ulf Kristersson
eller Annie Lööf att anställa Kjöller som socialminister eller
jämställdhetsminister. För det har onekligen starka högerpolitiska
grundvärderingar det Hanne här bajsar ur sig.

Många beundrar nog hennes tänk, men inga som jag beundrar

Ja tom Trump och Putin skulle nog bli imponerade av känslokylan
Hanne visar upp. Problemet med den förenklade jämförelsen
med överviktiga människor och deras motion och kost, är att
Hanne kort sagt verkar för dum för att förstå att den mesta fetman
orsakas av just psykologiska orsaker, så som dålig självkänsla, mobbning,
osäkerhet etc etc. Om Hannes lösning hade funkat, hade inte en enda
människa varit överviktig, eller ensam. Ja ut över henne själv då
som jag skulle vilja beteckna som en som lägger för stor vikt
vid sin egen viktighet – ”Över-viktig”. Men den fortsätter att fungera för
författarnas plånböcker.

Det enda bra rådet jag fick, visade sig vara mitt ”gå-ut-ur-fängelse-kort”

Min mor köpte den boken en gång. Och under senare delen av
min uppväxt, och mina första år i vuxenlivet, använde hon ogenerat
flera gånger liknande böcker och kopierade och strök under, och
skickade i anklagande citat-brev till mig, vad som gällde från henne
hädanefter. En rad av alla de ”älska-dig-själv-råds-citat” hon skickade
tog jag och tog fasta på. Jag kommer inte ihåg det exakta citatet,
men det handlade om att jag skulle ”klippa navelsträngen”
Och det visade sig va ett riktigt bra råd, jag pratade aldrig med
henne igen. Jag hittade andra, bättre vuxna förebilder, och började
mödosamt ta mig ur det emotionella fängelse jag placerats i
utan egen förskyllan. Jag har hållit på sen dess, och blir mer och
mer framgångsrik i detta. Men inget av denna personliga utveckling
är varken min mors eller Wayne D Dyers förtjänst.
Det är helt och hållet min förtjänst. Är det något i mitt liv
som är helt och hållet min förtjänst, så är det just detta.

Tunn fin gräns som kan överträdas lätt

Men gränsen mellan välmenande råd, och fördömande fingerpekande
kan vara tunn och skör. Men det kan man åtgärda genom att
använda jag-form, på rätt sätt. Dvs säga istället för att använda ”jag”
i meningar som handlar om att förskansa sig och förhäva sig.
Kan man utifrån jag-perspektiv i ett samtal med någon som beskriver
en annorlunda upplevelse än din egen, säga:

Ja ha … du upplever det så ! … så här upplever jag det…
(och sedan beskriva). Det skulle kunna vara ett sätt att undvika
pekpinnen, och överdrivet självförhärligande. Men det är inget råd !
Det är bara en ”dörr” som man kan öppna om man vill.

Et tu Brute

Tyvärr, upplever åtminstone jag, att mycket av den vård som
ska vara den vetenskapliga, trygga vården, förstör människor
ännu mer. Så det är inte bara ”älska-dig-själv-miljonärerna”
som sabbar för människor med själsligt lidande. Den traditionella
vården har med några få lysande undantag hamnat i en återvändsgränd,
med diagnostisering som snarare gör att vissa människor
blir sin diagnos, till slut får sin identitet av en sjukdomsdiagnos.
Och många gånger är det inte ens sjukdom det handlar om enl mig.
För mig är det inte sjukt att vara ledsen till ex. Det är fullt friskt.
Men vår samtid, marknadsliberalismen, landstingen ser det som
en sjukdom att vara ledsen. Jag ser det som det mest naturliga
i världen. Och likt ett möte med en bil i vinternatten, där mötande
glömt slå av helljuset, så riskerar vi titta in i helljuset och svära,
med bibehållen fart, snarare än att sakta in och titta åt det håll
som tar oss förbi hindret. Man tar bort fokus från alla tillgångar
en individ har, proppar dem fulla med antidepressiva läkemedel,
som i första hand är till för att lugna omgivningen,
och inte minst biljardindustrin: Läkemedelsbranschen.

Nio punkter

Sen är det förvisso så, att efter att ha kommit en bit på väg
mot ett mer harmoniskt liv, mer makt över min situation,
så har jag dragit egna slutsatser och hittat verktyg för egen del.
Verktyg som jag mer än gärna delar med mig av, men med stor
säkerhet inte kommer skriva en bok om, och tala om hur lätt det
är att bli glad igen, ta för sig, leva livet, och den förbannade
”fånga dagen”,,. Jag kommer inte göra det Hanne Kjöller.
För det ÄR INTE LÄTT !!!!!!
Och det går inte att sammanfatta med nio punkter (Hannes Ledar-artikel)
hur man tar sig ur ensamhet !!!! Din du….
eh jag menar, ”kära medborgare … eh minus ”med”

Att lära sig av livet … men förhålla sig ödmjuk

Däremot så kan det finnas sätt att lära sig saker
om sig själv i möten med andra människor. Och
därmed i bästa fall ta ett steg till i rätt rikning för välmående,
empatisk förmåga, solidaritet med andra. Både när du samtalar
med andra kan du lära, men även, eller kanske framförallt med
människor man känner avog till och som kanske tom skäller på mig.
I den mån orken tillåter och styrkan växer i mig, kan jag träna
mig själv i dessa situationer.
Men det är JAG, och det är bara en möjlig ”dörr” att öppna,
eller vänta med det. Jag kommer inte skriva en ledare om det
i DN, eller skriva ännu en förbannad ”älska-dig-själv-bok.

Så Älska för helvete inte dig själv !
Men respektera dig själv, och de omkring dig
visa dem respekt, men låt dem inte trampa på dig

…
Sicken dag !
Ingen dag har någonsin varit som den
här dagen. Precis som alla andra dagar !
Jag lever inget högintensivt liv, med resor
pengar och karriär. Men… jag tycker mitt liv som socialfall
är intressant. Pga den inre resa jag gör, i utveckling.
Och pga människor, möten med människor.

De ä toka, de ä alkoholister, de ä båna, de ä
företagara, minigolfskundera, publik’n när ja sjonge,
läsara på blogg’n min.

Ja det är ett intressant liv. Det ät kul att
lära sig möta människor på olika vis,
och få olika respons. Halva dagen var det sol, och
halva dagen regnade det, och fyllde på nolltid alla
regnvattentunnor på bangolfen. Jag är trött i kropp och knopp,
och det är ett tecken på att dagen varit bra, att jag
gjort rätt för mig typ.

Jag hade ett lång trevligt samtal med en pensionerad
kvinna som jobbat på Lillängets skola. Medan hennes
Gubbe, barn och barnbarn, spelade bangolf. Minstingen
surnade till en stund, men hämtade sig.

Mina grannar i lägenheten västerut, tycks alltid bli
osams nån gång efter 23 på kvällen, vilket jag tycker är synd.
Jag hade gärna sett att de blev osams lite tidigare
på kvällarna. För deras stämmor är gälla och kraftfulla.
Så ja … nu är de klara !

Ytterligare en bekant tycks ha gett upp,
och tittar djupt ner i flaskan, och vill inget hellre
än till dess botten. Det är inget roligt,
även om jag valt att inte umgås längre.
Det får bli vår herres sak, eller någon vän som
hen inte hade för vana att skälla ut eller
ignorera. Jag tycker det ät tråkigt, mycket tråkigt,
men som sagt…..

Efter timmar av regn på bangolfen, och cykelturen hem,
var jag dyngblöt, men bytte snart om,
och unnade mig hemstickade raggsockar,
för att få upp värmen fort. Och i horisonten lyste en blå strimma
och skvallrade om regnandets slut. Och nu orkar jag
inte skriva mer för ikväll.
Nu ere John Blund !

Sicken da !

ooops nu gnekar sängen takt hos grannen !
Nu är de sams igen !

…
Ett varmt sommarregn i slutet av Juni år tvåtusennitton.
det strilar svalkande, och jag låter det falla på mig,
utan att söka skydd. Jag känner mig lite lycklig och ler uppriktigt
åt det vackra sommarvädret, i min vackra stad.
Jag sätter mig leende på en uteservering,
inbillar mig att jag ser trygg och harmonisk ut. Och kanske
lurar jag någon…. ibland går jag själv på det iaf.
Ett ungt par sitter och har bara varandra för ögonen.
Ögonen glittrar, det är dom mot världen. Jag sätter mig med
ryggen mot dem. Inbillar mig att jag verkar mer självständig,
harmonisk då. Det är jag inte. Inte just då iaf. Jag går sönder
lite varje gång. Jag håller uppe fasaden. Jag skämtar med
caféägaren, med en kraftfull självsäker röst.
Men jag blir ledsen. Inte för att de är kära
och lyckliga. Utan för att jag INTE är det,
och inte varit det. Deras kärlek slår hål
på min fasad, och blottar min tomhet.
Och jag ser en liten, liten figur i storlek 34, stå bakom sin
mamma i fika-kön, och får några minnesbilder.

Jag gick i från dig, jag hoppades att du skulle
stoppa mig, bli rädd att du skulle förlora mig för
alltid. Men du såg inte ens att jag gick.
Jag tog på mig mina bruna manchesterjeans
och mina gympaskor i storlek 34, och gick ut
i tomheten … tittade bakåt… för att se om du följde efter.
Det gjorde du inte.

Sedan dess har jag gått ifrån… och hoppats på att
bli stoppad… vänt mig om, och tittat.
Nu med storlek 44, och slitna blå jeans med
hål på låren…. tittar jag mig om, när jag går
bortåt horisonten själv, ensam. Och förstår fortfarande
inte att jag hela tiden är den som lämnar.

Du är borta sen ett antal år, men jag går fortfarande
och hoppas på att bli sedd, upphunnen, och
längtad efter, saknad. Under hela tiden jag haft storlek 44,
har jag sökt efter någon som behövt mig. Och jag har alltid
hittat någon. Någon med stora sorgsna ögon som känt sig
misshandlad av livet, sviken, vars behov jag kunde fylla,
för jag såg behoven. Men i de slitna jeansen,
och skorna med storlek 44, bor även han med storlek 34,
och bruna manchesterjeans, som går ifrån dig….
och hoppas på att bli stoppad. Det blir han inte …
nu heller, inte med 44 i skor heller.
Och var gång har jag gått ensam in i tomheten,
in i mörkret, sett mig om, för att se om någon kom,
eller ropade på mig.

En dag ska jag berätta allt som hänt mig,
men för vem ska jag berätta det ?
En dag ska nån förstå … förstå vad ?
Och vem ska tro mig, och vem vill lyssna ?
En dag ska jag berätta allt som hänt mig,
men inte nu.

Caféägaren, bjuder på kaffet, och gör en extra stor
ostsmörgås, bara för mig. Jag skrattar och skämtar oblygt
med två cykelturister, helt orädd för främlingar,
men vansinnigt rädd för närhet. Bakom skämten, bakom
mitt orädda yttre, gömmer jag mig, och inbillar
mig att jag är trygg. Caféägaren är en kille
som alltid ler och är trevlig mot alla, jobbar långt utöver
en 40-timmarsvecka. För snäll för sitt eget bästa.
Ja hoppas att han nån gång får den kvinna han förtjänar,
och att hon inte har stora sorgsna ögon som känt sig
misshandlad av livet, och inte ser honom.
Jag hoppas faktisk fortfarande, barnsligt naivt att jag
en gång träffar en kvinna jag vågar lita på. Att jag inte
går ifrån henne, utan mot henne. Och att hon se mig,
utan att jag ska behöva berätta allt det jag trott mig
måste berätta. Att det inte spelar nån roll. När jag öppnar
munnen och skall förklara mig, och försvara mig, att hon
bara sätter fingret för min mun, och säger: Schhh !
Jag hoppas… jag hoppas.

Jag går i regnet och försöker plåstra om hålet i min själ,
som blottade min tomhet. När mina ögon såg ung naiv kärlek,
mänsklighetens hopp. Lägger mig och vilar på eftermiddagen,
tar nya tag, och lever i min dag….. trots allt !