Författare: tomastvivlaren

Liten gammal Kai Tomas kommer
hem till relativt städad litet krypin, packar in lite
mejerivaror i sitt kylskåp., och ler förnöjt över väl utförd dag,
utan överraskningar, men med människomöten att minnas.
Möten med vänner, i vardagen.

Allting kan gå itu, och ett pussel kan va i tusen bitar,
igår tillsamman med Rolf Lundin. Idag fick jag meditera själv
över tusen bitar…. nu bara ungefär hundra kvar.
Nyskriven sv text på norsk visa har jag fått till.
Originalvisan var av Ingebjörg Brattland,
och heter ”Stål” Åsa och jag spelade den
och en annan norsk visa ”På trammen”
Plåster och energi för själen. Lax-lasagne och
vitlöksdressing till sallad. Spiderman, hemkomsten
och kaffe med hallon-choklad-bitar. Livstecken och
hopp för stark liten dansälva på andra sidan Ådalen.

Nu är dagen slut, och jag citerar med nöje åter en gång
Åsas lilla troll Valdemar:

”Idag var ingen dum dag”

Det känns som hemma….

…när jag kliver in genom dörren, hemma hos mig,
en doft av mat, sen middan, en ordning, eller o-ordning,
som just jag känner mig hemma i. Den känslan är så stor för mig.
Oftast har det inte känts så i mitt liv, oftast har jag fått mer ”hemma-känsla”
hos mor-och-farföräldrar, hos utvalda vänner… men nu får jag det här hemma,
här känner jag mig trygg, och ….hemma !

Bio eller boule

Jag velade mellan att spela boule ikväll, eller att gå
och se film jag redan betalt terminsavgift för. En film jag nog
förstod lite vad den skulle handla om, hur den skulle sluta,
inga överraskningar åt nåt håll. Det är inte nödvändigtvis någonting
negativt för mig. Jag är ingen större beundrare av överraskningar,
inte i livet, inte på film. Men jag gillar att bli berörd, jag gillar
att få känslosamma upplevelser via film, och att film
kan ge upplevelser och insikter jag inte annars kunde
få via egna upplevelser.

Ganska blek film egentligen

Kvällen film på Sollefteå Filmstudio, gav inte många
känslostormar, få upplevelser, men den gav en insikt, eller
rättare sagt förstärkte en redan befintlig insikt, som någon kanske
skulle kalla för ”åsikt”. Filmen ”En kvinna bland män” gav mig ingen
kampvilja för det den var tänkt att ge kampvilja för. Den var rätt så
dokumentarisk, till och med kärlekshistorien var ganska platt
skildrat. Godkända skådespelarinsatser, men inte briljanta,
bortsett från Kathy Bates biroll, som var strålande gestaltad.

En scen räddade filmen, och sade mig något

Men en scen berörde mig, och sade mig mer, än hela filmen i övrigt
och drar upp en annars slätstruken 2a i betyg till en 3a.
Scenen när huvudrollen Ruth tillrättavisar sin tonårsdotter,
på ett till synes hjärtlöst sätt ang ett skolarbete som hade högsta betyg,
men modern Ruth, tyckte det kunde göras bättre. Dottern, spelad av
Cailee Spaeny, kallade sin mor hjärtlös, gick in på sitt rum och grät. Och när Ruth
gjorde ansats att gå efter henne, gjorde fadern ( Armie” Hammer ) det istället
han lade sin arm om henne, tröstade henne, och förklarade att modern
visade sin kärlek, genom att vilja göra henne stark.

Orsaken är så klart uppenbar

Att den scenen berör mig extra, har självklart att göra
med min egen uppväxt, bristen på naturlig kärleksfull beröring
att ta sig tid att förklara och prata med mig. Men den tar även tag i mig ur
ett större sammanhang, egentligen som motberättelse till vad filmen förmodligen
vill få oss att känna, tänka och värdera…. nämligen ”kvinnans frigörelse”
och entré på arbetsmarknaden, och konsekvenserna av denna ”fantastiska
revolution”.

För mig, i min uppväxt innebar den revolutionen … ska vi kalla det:
”ofrivillig egentid”… eller kanske övergivenhet. Jo jag vet att det inte är
så självförverkligande positivt att ta upp just den här olägenheten som en
faktiskt konsekvens. Men ändå är det, och var det en realitet, när
inga föräldrar var hemma, under större delen av uppväxten.
Men vi lever ju inte heller i en tid då nyansering och problematisering
är modernt.

Ett och Ett = Noll

För mig illustrerar ändå den scenen så starkt, priset för våran materiella rikedom,
i Sverige och västvärlden. Två inkomster = mer pengar = mer materiell frihet
Två inkomster är även lika med: NOLL närvarande föräldrar.
Och det gäller ju att prioritera … pengar måste ju gå före föräldraskap
… eller hur blir det nu ?

Nu när jag är över 50 …. först nu känner jag mig hemma,
i mitt eget hem. Och jag vet att det har ett samband.

Man lär ju så länge man lever !
Läraren sa,; ”man lär så länge man har elever”
Och jag påstår att man lever så länge man lär !
Tänkte bara dela med mig lite saker jag
lärt mig, eller hur jag gör helt enkelt.

Det senaste jag lärt mig, är att hälla kallvatten
på broccolin när man tar av den från plattan,
eftersom annars fortsätter de ju koka inuti,
liksom. Mu mer är min broccoli perfekt.
Tack Åsa !

En annan sak jag lärt med matlagning,
är att bulgur, eller ris, blir väldigt gott,
om man finhackar, lök jättefint, har i lite
matolja, salt och peppar.

Andra råd handlar om compact living,
och att leva sparsamt, och passar mig, men inte alla.
Egentligen är det ganska basic. Att göra sig av med saker
jag inte behöver. Inte köpa saker man inte behöver.
Och ha det man behöver. Jag har tex haft ett köksbord,
en uppsättning stolar, en resårbotten till sängen,
och ett täcke
(det går nämligen att tvätta och återanvända när det blivit smutsigt.)
Jag har minskat hur mycket tandkräm jag hä på tandborsten, med mer än
hälften. Plockar bär, kokar sylt, kokar saft, fryser ner mat, (storkok)
bakar bröd. Och i allt större utsträckning försöker jag ha så lite möbler
med golvkontakt som möjligt. (städning)
Och ger bort det jag inte behöver. Ger bort sånt andra behöver,
mat, pengar (växel till de som har en mugg som försörjning)

Du stannar upp…. Tänker inte ….
Tar ett djupt andetag. Väntar in din själ igen.
Ibland hinner den inte med… ibland får du vänta på den.

Livet rusar iväg, tiden skyndar fram,
Och plötsligt försöker du mer än du behöver,
plötsligt försöker du vara mer än du är,
fast du är alldeles tillräcklig.

Vad vill du … vad vill DU ?
Är det det du gör ? Eller är det nån annans
önskemål…. då kan det vara nån annans liv du lever.
Inte ditt liv… din tid, din vilja. Vad vill du ?

Sucka djupt … sucka in syre i dina lungor.
Försök igen ! Du lever ditt liv för dig, och
det är bara du som kan leva det. Inte
någon annan, inte någon annans vilja.
Lyssna, lyssna…. och lyssna igen.
Pulsen i dina ådror slår nu, och bara nu,
inget annat är viktigt. Lyssna på hjärtats slag
och lyssna på vad det vill, lyssna på vad du vill.
Försök på nytt.

Det går alltid att välja ny väg, som är rätt för dig.
Det är alltid möjligt att byta väg. Fråga inte någon vilken väg
du ska gå… de vet inte ! De vet inte !

Lyssna på tystnaden,
den har något att säga dig.
Lyssna …och försök igen, och igen och …..

Jag har viss förståelse för att människor inte
riktigt orkar sätta sig in i omvärlden, politik.
Men är det inte dessvärre också så, att vi då godtyckligt
godtar en massa saker vi egentligen tycker väldigt illa om.
Eller gör vi det ? Tycker vi på riktigt illa om det som sker nu ?
Eller är det vi som skapar det som nu sker ?

Jag läser Alex Schulman om hur SD plötsligt blivit folkligt
genom Glenn Hyséns Twitter om ”bra med hårdare tag”
För jag funderar på riktigt vad som hänt med oss ?
Vilka har vi blivit med tiden ? Vad HAR vi egentligen för värderingar,
vad tycker vi är viktigt ?

A. Schulman provocerar många människor, med sitt sätt att angripa
politik och händelser med ironi, och humor, precis som, har jag förstått
även en annan Sche-ljuds-efternamns-komiker Henrik Schyffert.
Schyffert pga för höga kvantitet av underbältes-skämt. Och Schulman
på grund av en slags ironi, som inte alltid fångas av läsaren eller lyssnaren.
De fattar inte helt enkelt att han skämtar. Ett exempel är ju när han skrev
”äntligen” på Twitter, ang Notre Dames eldsvåda.

Efter att ha sett ”Min sanning” med Alex som gäst, blev det tydligt.
Och jag håller verkligen, verkligen med honom. Han drev egentligen
med att rika kändisar skyndade till med pengar och ”empati” för den
”gamla damen” (Notre dame), och beskrev sorg, …. SORG !!!??
över en byggnad i ett land där de på sin höjd varit och turistat nå’n gång,
på ett sätt som får ytliga samvetes-lättnads-välgörenhets-galor för världens
barn, att framstå som än mer känslokalla än de i verkligheten är, där de
sitter och applåderar till ANDRA rika artister, och humorister, i 10.000-
kronors-klänningar och kostymer, för världens svältande barn
Det är klart man kräks över det. Detta sker alltså samtidig som vi låter barn
drunkna i Medelhavet, utifrån VÅRA politiska ställningstaganden HÄR i Sverige.
Med stängda gränser, minskat flyktingmottagande.

Vad har hänt ? Vilka ÄR vi egentligen ?

Ett par ”herrar” vaggar självsäkert fram på gågatan i vår stad,
eller ska vi i ärlighetens namn kanske kalla det för ”by”
med tanke på avfolkningen de trycks vara så stolta över.
Fötterna utåt, och slänger extra demonstrativ med armarna,
på ett sätt som bara är överträffat av en drogmissbrukare på
dekis. Blickarna tittar rakt fram eller på varandra, inte på folket
på gatan. En gång, innan ”karriärsteget” som chefer för en döende kommun,
så hälsade de på, och pratade de även med mig. Men nu ser de varken
mig eller övriga medborgare, för näsan är för högt i vädret helt enkelt !
Dag efter dag på väg till lunch betald av skattebetalarna.
En aura av deras inbördes beundran, fräter på min näthinna när
jag ser de jäsa sig fram i tillvaron, och fnysa åt undersåtarna.

Posörer

I tidningen står en likaså en i etablissemanget, på kommunal nivå
upphöjd kvinna och poserar över något projekt, de haft lite
och ingenting att göra med, varken idémässigt eller utförandet av
det samma. Det förekommer även duktigt inom föreningsliv, att visa
upp saker, sig själv kan lätt bli viktigare än själva verksamheten.

Slottsherrar

Om historien nämner man ofta kungar, kardinaler, och dylika
som byggherrar, och även grundare av städer. I bästa fall, kan
man ha sagt att kung X ”lät bygga” det o det slottet. Men i själva verket har
de ingenting med bygget att göra . Så nej, Karl den XII byggde inga slott,
Och herrarna med den svängiga gångstilen, och kvinnan som poserar
i tidningen…. bygger heller inga slott. Möjligtvis luftslott.

Nej ni gillar inte hela inlägget… och jag vet varför

Jag kan tänka mig att inledningen på detta inlägg tilltalade även
feminister och arga Metoo-anhängare. Men sen inkluderar jag
även andra hälften av Sveriges/jordens befolkning i beteendet,
och då kanske det inte är lika kul att läsa längre. Det är ett märkligt
politiskt och journalistiskt landskap som härskar i Sverige 2019,
Anno Domini. Socialister har blivit ”liberaler”, Liberaler har blivit
konservativa, och konservativa har blivit ytterligare socialnationalistiska
Så det borde inte finnas utrymme för det nationalsocialistiska SD längre.
Men de är större än nånsin. 20 % i senaste undersökningen. Vänstern
har blivit Socialister, och feministerna har blivit borgerliga !

SD-sippan och skottpengar på män

I sociala medier, dominerar fortfarande den giftiga SD-sippan,
som inte trivs i dagsljus, och vattnas och göds av påhittade nyheter.
Det är fortfarande fri lejd att skjuta manligheten i sank, i de flesta
”vanliga” större medier. Det har liksom blivit lite ”fint” att trash-talka
män, i synnerhet svenska män, inom journalistiskt etablissemang.
Det kallas alltså jämställdhet när detta görs. EN del av den sk jämställdheten,
ska då vara att kvinnor i större utsträckning fått maktpositioner.
Själva är inte feministerna nöjda med 50 %, eller mer. Inom journalistiken,
så är feminismen och Metoo tabu att kritisera, de få män som fortfarande
finns kvar inom public service och tidningsdrakar, har dresserats att tycka illa
om mäns beteende, dvs sitt eget beteende.

Subtilt trash-talk

De stora fula anklagelserna, och desperata medierättegångarna
mot män har avtagit. Men det subtila marginaliserandet av män
fortlöper med oförtruten kraft, kontinuerligt i program som Malou
där allt och ingenting tas upp som kvinnoförtryck.
Nyligen stötte hon på patrull vilket satte henne i en obehaglig position,
när ett par där kvinnan mådde dåligt på arbetsplatsen slutat jobba,
och mannen stod för hela inkomsten, och kvinnan ägnade sig åt att
minska utgifterna. Mannen satte kontinuerligt in pengar till hennes
pension. Men vinklingen Malou gör, är ändå som alltid
att det är en kvinnofälla.
Mannen påpekade att det aldrig hade varit
ett problem om förhållandet varit det motsatta.
Men hon, Malou, ger sig inte, och ej heller den samlade pressen.
Budskapet fortsätter att pumpas ut.

Gemene man och kvinna

Och man vill ju inte tro att gemene kvinna, inte alls är så extremt
lagda att de ser allt i tillvaron som orättvist mot kvinnor,
och alla män som potentiella våldtäktsmän, med ett kollektivt ansvar
för enskilda brottslingars gärningar. Man vill ju inte tro det.
Men i reflektionen av nationalsocialismens ihärdiga propaganda,
och dess enorma politiska framgångar senaste tiden.
Där de har fått folk att tro att invandrare är sämre och mer
våldsamma människor.
Om man beaktar detta, och jämför med den enorma, och brutalt
ensidigt utformade propaganda som Metoo och Feminismen
idkat och ännu idkar, så står det klart att synen män i allmänhet
tar stryk….ordentligt stryk, och inte är i närheten av att stämma överens
med verkligheten. Precis som kampanjen och propagandan från
högern och extremhögern.

Varför ingen FI-boom ?

Men om SD nu har vuxit till Sveriges näst största parti, som följd
av smutskastningen och förvrängningen av invandrare,
varför har inte FI vuxit sig över 3 % ens då ? Om feminismen med Metoos
genomslagskraft och mediala rättegångar under flera år dominerat pressen
i flera år, och aldrig gett syre åt någon annan uppfattning. De andra uppfattningarna
har fått sparken från sina jobb, tappat sina familjer. Men varför bara 2-3 % på FI,
med den upplevda enorma konsensus kring feminism, och mäns vedervärdighet ?
Vid minsta knyst av kritik mot tillvägagångssättet Metoo och Feminismen använt sig
av, där man öppet proklamerat att det måste få bli ”några oskyldiga offer,” eftersom
det är en revolution, vid minsta knyst, har folk blivit stämplade som ”dinosaurier”
som försvarat förtryck, eller blivit sparkade som Virtanen, Bromè eller Heimersson.
Kära systrar, kära bröder …är det frihet ? är det jämställdhet ?

Unga arga lurade män, och utarbetade lurade kvinnor

Anledningen till att FI inte växt i svallvågorna av Metoo, är helt enkelt att Metoo,
och feminismens revolution, är en Blå revolution, inte en röd, inte en rosa.
En blå revolution, med borgerliga grundvärderingar om makt och
pengar åt de som redan har mer än de både förtjänar och kan göra av med.
Och det är vad den revolutionen vill ha… makt och pengar, inte jämställdhet.
dessvärre har inte de kvinnor som på riktigt är förtryckta,
på riktigt har sämre villkor förstått att dessa arga Blå feminister inte
bryr sig ett skit om dem. Likväl som den större delen av unga arga män,
en blandning av extremhöger
och fd arbetarklass, inte förstått att Åkesson och Jomshof, även dom
bara bryr sig om egen plånbok, men har enat dem med ett obefogat
och överdrivet hat mot andra kulturer och hudfärger.
Därför mina systrar, och bröder, växer varken den sanna jämställdheten,
ej heller solidariska partier som V och FI… thats why !

En o-filmisk struntman

Min kropp protesterar !
Jag är ännu ganska ung med nutidens
förlängda ungdom och medelålder mätt.
Men saker som jag gjorde för tio år sedan, gick mycket
lättare för tio år sedan. Det är naturligt. Jag bara konstaterar !
Men efter Nipleden, och dansmaraton, protesterar kroppen
genom seghet, korta muskler och stundvis molande värk.

Och det är livet… så är det för i princip alla

Titeln, är en travesti på orden film, och stuntman,
och just ”struntman” är ett ny-ord i det Lundinska
ordlexikonet/vokabulären, och syftar till att i större utsträckning
strunta i saker och vad folk tycker om en.
Ja alltså inte i allmänhet. Men de gånger det är befogat.
Jag har kommit fram till att en hissnande majoritet faktiskt struntar i mig
helt och hållet. Endast ett fåtal bryr sig nån gång då och då.
Och det är livet… så är det för i princip alla.

Njä… det finns spår av empati kvar i mig

Nej, jag bryr mig så klart om människor, det kan jag inte radera bort, det är
impregnerat, långt in i min själ, utifrån erfarenheter.
Men jag behöver inte vara Jesus för det. Ibland klarar man
inte alltid av allting, att vara god i varje moment, med varje människa.
Om någon ber mig visa hur ett A-moll ser ut på gitarren, så är det väldigt
lätt för mig att hjälpa med. Om någon ber mig hjälpa dem över gatan, eller hjälpa
upp när de ramlat, så är jag redan där innan de bett mig. Och jag är
för närvarande ganska stark i kropp, så sådant kan jag vid vissa
utvalda tillfällen hjälpa till med, för vissa utvalda människor.

Jag är ju som sagt ingen Jesus

Men jag kan inte vara överallt, jag kan inte lyfta 200 kilo,
jag kan inte fylla i myndighetsblanketter, eller vara barnvakt !
Men jag kan vara väldigt klok, barnvänlig och lekfarbror en kort stund,
utan personligt ansvar.
Jag kan klara tårar, och svårmod, jag ryggar inte för det. Men jag klarar
inte påträngande, krävande, frenetiskt kaos, oberäknelighet, under
nån längre period … från bekanta eller vänner. Så ibland räcker jag inte till,
och då får nån annan ta vid. Jag är ju som sagt ingen Jesus, inte ens i närheten
faktiskt. Men jag är ganska bra !….Faktiskt !

Allt är INTE möjligt

Jag tänker på livet, på framtiden. Vad jag vill, och längtar efter.
Vad som ter sig möjligt, med den kropp och den själ som jag
fått och format. Nej allt är inte möjligt, låt ingen lura i dig det !
Man kan komma långt, man kan komma längre. Men allt är faktiskt
inte möjligt för alla. Det är ljug helt enkelt !
Men det finns en del som ÄR möjligt. Och det går även att finna acceptans
i det som inte är uppnåeligt för just mig. Och med acceptans,
finns större möjlighet för harmoni ….och lycka, faktiskt !

Så att …

Så ja, jag har sagt nej till vissa förfrågningar om min obetalda hjälp,
jag har månat om mig själv och min själ, i några fall,
när någon bildligen skrikit efter min hjälp. För det stod över min
själsliga förmåga då. Eller som metafor till fysiken, det var att be mig lyfta
200 kg….

Det kanske finns nå’n som tycker jag är taskig nu då,
men det struntar jag i, för jag är en struntman !