Författare: tomastvivlaren

…
Så där ja, nu är det bara lite sump kvar
i botten av min tjockväggade Monteriva-
kaffekopp… och diskbänken är ren.

Dammtussar på golvet , lite smulor vid datorplatsen,
och ett digert antal gruskorn i hallen, är ingen
katastrof dock, Tids nog ska jag jaga dem oxå.
Men en god start på dagen iaf.

Jag slår på morfar-vis upp eländet från den stora
vida galna världen, det första jag gör när jag läppjar
mina första kaffedroppar. Morfar hade inget internet,
utan han lyssnade på nyheterna på radio varje timme,
det gick att ställa klockan efter honom.

Det är inte så svårt att hitta någonting som
upprör i nyhetsflödet. Det är tydligen journalisters jobb,
inte att beskriva en så objektiv sanning som möjligt.
Denna morgon fascineras jag återigen av hur lättpåverkade
den genomsnittlige medborgaren tycks vara kring
manipulation av det vi ibland slarvigt kallar fakta
och sanningar. Samt den blinda tron på olika källor,
vare sig de är flummiga SD-organ, eller stora ”tidningsdrakar”
som DN, Expressen, Aftonbladet etc etc. Nu sprids nyheten
att den till trovärdighet, redan tillintetgjorde Julian Assange
skall ha manipulerat det Amerikanska valet, där Trump vann.
Det räcker således inte att tillintetgöra hans trovärdighet,
man måste pulverisera den. Och vilka på detta jordklot, frågar
jag mig har störst intresse av det.

…
Få saker gör mig så lycklig och harmonisk
som ett sommarregn. Helst ett som varar minst
en halv dag. Det blir än bättre om regnet slår
mot nån slags plåt. Fönsterbleck eller ännu bättre
ett plåttak. Just nu är en sådan stund, det regnar
på mitt fönsterbleck. Och jag har stängt av alla konstgjorda,
digitaliserade ljudkällor och öppnat fönstret.

Dropparna på fönsterrutan, bildar en jättestor genomskinlig
pärlplatta, ett tillfälligt konstverk som snart är borta igen.
Det är magi…. trolleri, så vackert är ljud och bild under ett
sommarregn. Laxen slår mot vattenytan på älven.

En del tror nog, utifrån vad jag skrivit av mig om,
att min barndom var svår och mörk. Det fanns så klart
mörka tillfällen och perioder. Men det är nog snarare så att
mitt vuxenliv, har blivit delvis svår och mörk pga följderna av
dåligt med verktyg att hantera livet, för lite närhet,
och inget exempel på hur man lever kärleksfullt ihop.
jag har fått lista ut livets grunder på egen hand.
Och det gör mig väl lite annorlunda, men knappast unik.

Jag minns regnet mot plåttaket i sommarstugan i Stordegersjön,
med panoramavy över sjön, och nån form av morfar-trygghet
inne i stugan, och jag får samma känsla nu.

Jag tycker även mycket om att hålla på med trä, snickra,
bygga, skapa. Även detta morfar-relaterat. Han som var
skogsarbetare, finsnickare och grovsnickare och allkonstnär
på det viset. Bland annat hänger den vackrare pigtittare
som gjorts, här i mitt liv, i mitt rum, och bär min morfars inbrända
bokstäver inunder lådan till spegeln.

”T.H 5.3.1976”
TILL HELGA PÅ MORS DAG 1976
ÄRVES av Märta och sedan av Tomas”

En dräng i pigtittaren

T.H är Ture Hansson, min morfar, Helga min mormor,
och Märta min mor. En av fyra kvar nu. Och även han
skall kanske nå sitt Nirvana så småningom.
Men det finns ingen ”Piga” till pigtittaren, och inga
små-pigor att ärva den efter mig. Jag får väl se. Om inget
annat skrivs ned med underskrift så vill jag att världens bästa
kramerska, Åsa Gallegos Torell får den, eller hennes lilla
piga Evelina. Men jag kanske lever i 40 år till å… vem vet ?
Tomorrow is promised to no one. Så om jag inte får egna pigor.

Så jag blir lycklig av att skapa, bygga.
Just nu har jag och Jonas Bodin, privilegiet att få hjälpa Markus
Håsten med ett litet uteplatsbygge till bouleplanen. Kanske
inget skrytbygge, men jag har jättekul, och lär mig nya saker
om byggen och bärkraft med mera. Och för det är jag för närvarande
ganska glad. Just nu slår själva ideella bygget, till och med boulespel
för mig, av olika anledningar.

Och idag efter trevligt musicerande fick jag en Åsa-kram igen.
Det är ett fullkomligt vänskapligt format på kramen, och Åsa är
gift med en riktigt bra Karl. 😉 Så eventuellt självutnämnda
äktenskapsmäklerskor göre sig icke besvär. Men icke desto mindre
så blir jag oerhört glad och fylld av energi och kärlek av den.
rent tekniskt går det ut på att hon håller ut kramen längre än
vad jag gör. Men det går inte enbart med teknik, man måste
mena det oxå. Och jag tänker på fullt allvar att om många
människor kunde kramas så, så skulle ingen någonsin
behöva lyckopiller. De är helande !
Jag har för övrigt nån gång, tror
jag av nån dansälva blivit kallad för just det.
”Du är som ett lyckopiller” sa hon. Och bättre än så blir det
nog inte komplimangsmässigt.
Idag spelade Åsa (fiol) och jag, bland annat:

– Vart kommer alla vackra människor ifrån? – Christina Kjellsson
– Håll mitt hjärta – Björn Skifs
– Telefonpolska – Emil Olsson
– Vinterpolska
– Ludvig i säcken
– Cykla utan skor – Tomas Lundin/Åsa Torell

…
När jag än en gång kom ut ur den mörkaste
av tunnlar till synes utan slut, så förändrade jag
under processen några små men ack så viktiga
detaljer i mitt tänkande, och några få viktiga rutiner
…på morgonen. Ordet ”jag”, och ordföljden ”jag vill”
fylldes med en innebörd, och ekade inte tomt. Jag kom på
att jag fick ha en egen vilja, att även jag fick ta lite plats,
och inte bara existera för andras nycker, känslor och behov.
Priset jag betalade blev delvis utebliven kontakt med människor
som inte godtar att låta även mig få ta lite plats.
Morgonens viktiga, enkla rutin, är kaffe-proceduren, diska rent,
göra gröt, bädda. Och från det har jag ännu inte vikit en tum
sen jag börjat med det. Det ger mig en bra start, och jag visar
mig själv respekt, och behöver inte i samma utsträckning jaga
respekt på annat håll. Så min diskbänk är iaf fortfarande blank
och ren.

Livet rullar liksom på …
världen rullar liksom på, vad som än händer.
Och det är på gott och ont. Världen omkring stannar
inte när du förlorat en anhörig, eller 9 stycken dör
i en flygplansolycka. Om ditt förhållande tar slut och saker
händer så du vill sluta leva. Livet rullar liksom på …
världen rullar liksom på, vad som än händer.
Men min diskbänk är iaf fortfarande blank och ren.

…
Kollade metet, men lämnade kastspöet hemma

Har man som jag, gått ut och offentligt gnällt
och gnytt om samåkningsfunktionaliteten till styrdans,
så få man ta tillfället i akt när tillfälle ges.
Men kroppen kändes bara funktionell, och inte
helt laddad med dansenergi. Jag vet redan innan att
denna typen av dansresor som är 36 mil tur och retur,
tär på min dygnsrytm och ork. Men vad gör man som sagt
när tillfälle ges ?

Förutsättningar för dans igår

Huvet (lusten och längtan) var snäppet under den
fysiska laddningen. Och då får det bli som det blir.
Utöver det, så ser jag på dans, vänskap, kärlek, attraktion
på en gamm-gubbes vis numera. Mera moget, mera desillusionerat
och lite cyniskt trött. Eller som jag skulle vilja beskriva det;
mycket mer klarsynt, med röntgen-glasögon.
Jaha nu gick alla snusktanter och snuskgubbar igång och tänkte
att jag skulle se inunder kläderna och vara sexistisk och
ytlig ? Nää…. nästa styrka på röntgen-glasögonen är de som ser förbi
det ytliga klädseln, förbi kroppsformer och smink, och ser in i själen,
men fortfarande tar hänsyn till dansteknik, och dansmässig
konstnärlighet.

Inte hos optikern

Jorå … den röntgensynen går inte att beställa hos optikern,
utan kräver träning. Det jag tror mig behärska bättre än förut
är alltså att inte falla för yta och spelat självförtroende,
när jag bjuder upp. När jag var yngre jagade jag skönhet, OCH
dansanta tjejer. Lät hormonerna styra. Det blev fel ur flera aspekter för
egen del. Dels utifrån vad jag på riktigt ville, och vad som faktiskt
var möjligt med mitt utseende, mitt självförtroende, min sociala status,
och min börs. Jag fiskade alltså bäcköring, med abborrspö, och
glömde betet, som metafor till dansvärldens raggningsmetoder.

Dåtidens styrdansanalys

Jag skrev en gång för länge sedan en humoristisk analys
om styrdansvärlden, ur min dåvarande vy. Då var den nog
rätt träffsäker och flera kände igen sig bland Alfahanar,
Alfa-wannabes,130-kilos bulldozrar, boan Johan, panelhönor,
osv. Nu har både jag förändrats som dansare och människa,
och dansvärlden har förändrats, för att människor har förändrats,
för att värderingar har förändrats. Och värderingar = människosyn,
och värderingar = politik.

Ooooorkar inte …att

Men för att återknyta till gårdagens dans på Gräsmyrs loge,
uti stora världen, på BORTAPLAN, där det krävs mera aktiv
uppbjudning för att få många bra danser.
18 långa mil från där jag bor, så föll det sig så att mitt huvud
tänkte att jag oooorkar inte hålla på att leta danspartners ikväll,
oooorkar inte välja ut vilka som ser dansanta ut, vilka jag finner
attraktiva, vilka som kan tänkas finna mig attraktiv, vilka som
ser ut som snälla kvinnor, vilka som kommer sätta handen på mitt bröst
och skapa en halvmeters avstånd mellan oss och låta mig veta.
”HIT MEN INTE LÄNGRE”. Vilka, som det första det gör, är
att verbalt försäkra sig om att med mina förutsättningar
är det ingen mening att jag, min gamla gädda (dvs jag själv),
fiskar bäcköring(dvs hon själv). Och jag som bara tänkte dansa,
men nu övertydligt fått markerat för mig vad som gäller.

Så kvällens ”taktik” blev

Så jag bjöd helt enkelt inte upp någon
utöver de jag redan kände, och sprang på. Och min trötta
allergichockade kropp, var med på det upplägget direkt !
”Jipppiee !!!! … siiiittaaaa ned” sa kroppen om det upplägget.
Jag var vid ganska gott humör, gladdes åt musiken av Mannerz,
njöt av att titta på duktiga buggare, när jag satte mig i den lite
lugnare delen av logen.
Jag dansade med de som bjöd upp mig, det var mina
reskompisar, plus nån enstaka till bekant, och ytterligare ca
5-6 okända danserskor. Så jag satt en stor del av kvällen,
och min kropp var jättenöjd med det. Och experimentet var i full
gång, och är bara möjligt för att det är ”bortaplan” Dvs jag känner
inte så många.

Som utgångspunkt för analysen … tro mig om ni vill

Jag vill bara säga det, som utgångspunkt, att jag faktiskt
ÄR riktigt duktig på att dansa…. RIKTIGT duktig !
Det är inte skryt, utan fakta, och har betydelse för fortsatt
analys av dansexperimentet utan uppbjudningar på
bortaplan. Ni/läsarna av bloggen, får helt enkelt ta mig på
mitt ord där… eller syna min eventuella självförtroendebluff
på dansgolvet. Och varför jag helt osvenskt hävdar
min duktighet, är för att det tidigare har brukat resultera i
uppbjudningar från främmande kvinnor som sett mig dansa,
både vackra, och mindre vackra, dansanta och mindre dansanta.
Dock INTE uppbjudningar från Alfahonan i lokalen, dans-posörer
eller utsmyckade utseende-posörer.

Det nya i dansvärlden… det nya i samhället

Och här… här kommer vi till något jag tycker har förändrats
drastiskt i dansvärlden, på dansgolvet sedan Styrdansbloggen
för 11 år sedan. POSÖRERNA har inte bara blivit fler, de
är snart i majoritet på dansgolvet. Det finns olika grad och olika
typer av posering på ett dansgolv. Man ger budskap genom blick,
kroppshållning, klädsel… och hur högt man kan hålla näsan
i vädret. Ett av budskapen vissa vill sända ut skulle kunna vara:

”Jag har inte slitit på gym, köpt smink och kläder för
tusentals kronor för att hamna i säng ned en dansant
mediokert snygg låginkomsttagare”.
”Cause i’m worth it” … typ

Vill så de skäms, men näms inte

Jag VET att jag är en duktig styrdansare.
Och jag vet att det finns en del av de som poserar sig
fram i danskvällen. Den del som inte enkom är ute efter att
hitta en partner som har status och pengar, utan
även vill dansa med en duktig kavaljer. De vill egentligen
dansa med mig, men det skulle inte falla dem in att bjuda
upp mig… men kaaaanske om jag bjöd upp dem, så det fick
välja och kanske visa med kroppsspråket att
”okej då … du fååår väl dansa med vackra mig då”

Nix säger jag,not to night, inte i kväll, mo more. inte längre !

Riktiga människor, riktiga kvinnor

Jag dansar helst med riktiga människor, riktiga kvinnor,
Väldigt gärna duktiga dansare naturligtvis, och det gör
faktiskt heller inget om någon av dem skulle falla sig vara
vackra i mina ögon… det är helt okej. Men riktiga människor,
riktiga kvinnor ! Så jag bjuder inte upp posörer längre.
Och igår innebar det, på bortaplan färre danser. Och min slitna kropp
jublade över det, och mitt självförtroende som dansare vacklade
inte en millimeter. Mitt självförtroende som attraktiv man förändrades
inte till det sämre, utan låg kvar nere på existensminimum-nivån
eftersom pengar är mer attraktivt än någonsin förr i Sverige,
samt att mag-tvättbrädan är gömd under vetebulle-vadd !

Fri

Jag är fri nu ! … Freedom at last !
Jag tänker att det finns paralleller med kärleks-attraktionsmarknaden
o ena sidan. Och å andra sidan pengar och ägande. Jag har på senare tid
tex bloggat om att ju färre saker jag har, desto lyckligare blir jag.
För att jag tar bort BEHOVET, av att ha mer, hela tiden mer.
Och ändå inte veta vart jag har det, eller någonsin kunna hinna
få glädje av alltihop. Alla behov är således inte basala för en människas
lycka och harmoni. Många, för att inte säga de flesta, är skapade av först
och främst marknaden.
Och liknelsen med attraktionsmarknaden, är att om jag inte behöver
posörerna, med 1000-tals kronor av smink och kläder, som ändå
med allra största sannolikhet är ute efter nåt annan än mig,
och inte i första hand är där för att dansa bra danser….
…om jag ändå inte behöver dem för mitt välbefinnande,
om jag inte fiska bäck-öring i gäddviken, med flöte utan
status och rikedom som agn. Då är jag fri !

Det som blev, blev bra, men mest satt jag

De danser jag dansade under kvällen var några riktigt bra
konstnärliga, danser med flyt och dansleenden
(ej att förväxla med posör-leenden) Berit och jag fick till två
fullträffar, både utifrån vilka låtar som spelades just då, vilket
utrymme vi hittade att svänga runt på, samt det dansanta
samspelet och orken för stunden. Utöver dessa ett antal till
kanondanser. Men mest satt jag… för att kolla hur posörerna som
egentlige ville dansa med en duktig dansare betedde sig.

Elake Tomas

Det blev även ett ”kvällens kylskåp” igår, vilket kan tyckas vara
en elak anmärkning. Men jag är egentligen inte så
snäll som folk säger. Hur som helst var hon förmodligen den
enda jag INTE hade hjärta att lämna på dansgolvet. Då hon samlat
mod till sig att bjuda upp en person hon trodde var snäll.
För hon stod större delen av kvällen i ett hörn.
Och led inte likt posörerna av ett överflöd av självförtroende.
Det gjorde ont i hela kroppen och ryggen att försöka
få något som liknade en rytm, ett flow i de två danserna med henne,
och det gjorde ont i kroppen resten av kvällen. Men jag hade inte
hjärta att nobba, eller gå ifrån på golvet mitt under dans

Sccchhh !!!! säg inget att jag var så snäll,
sprid att jag är en elak posör ! För ”Alfahanne”,
är det ingen som kommer gå på.

…
Jag var hungrig idag på väg, tomhänt från Hågesta-området.
Jag hade hittat bönbiffar i frysen på ICA, men ALLA förpackningar
var otillslutna, så det fick vara.
Och kände att jag för en gångs
skull kunde unna mig luxuös restaurangmat.
Jag gick in på Orrens restaurang som i princip bara
serverade kött, bortsett från lax för 160 spänn.
Nä fan, det är ju ungefär 8 måltider, om jag placerar
mina pesetas rätt. Så jag hittade en härligt kryddad
laxbit på 130 gram, på Coop och skivade en tomat,
och det blev middagen. För endast 23 svenska kronor, kontant !
Och drog vinstlott vid mjölkdisken sedan.
Vilken lycka, jag hittade fyra stycken
laktosfria Kefir, det facket
brukar oftast vara tomt och slutsålt.

Himlen är rosa nu på sena ljusa sommarkvällen.
Vi närmar oss redan sommarens klimax i Sollefteå, då
det kommer ligga krossat glas, massor av skräp i parken
och på gågatan, kastat av folk som inte lärt sig hur en papperskorg
ser ut, och tror att när man dricker sprit, så är
allt tillåtet. Och de har rätt…INGEN ingriper, för
”de var ju fulla”. Ja det är Nipyran och laxfestivalen jag pratar om,
söndagen efter festivalen. Då det är ödsligt folktomt, och
väldigt likt soptippen på Storgatan.
Bara 2 veckor kvar nu, sen är sommarsäsongen över i
en före detta Turist och militärstad i mellersta Norrland.
Då börjar bärplockningen för min del… om jag orkar.

Just nu är jag trött av allergi, less på människor,
som ser till sitt, och sen är det bra med det.
Jag funderar på att skita i sommardanserna i sommar.
Dansgemenskapen som var, och gjorde mig lycklig är borta
med vinden. Var och en far dit de vill, och sen är det bra
med det. Själv har jag ingen bil, och jag tror jag lägger
ner att fråga… det nappar liksom inte…..
Då hände det ofta att folk VILLE ha mig med, för att
vi alla tyckte det var trevligt.
Det var en härlig tid då på den tiden dansgemenskapen levde,
men jag undrar om den inte är över nu.

Det är fler saker som är på väg att ta slut i den lilla
Ådalska Älvstaden Sollefteå. Föreningslivet har troligtvis
börjat ta sina sista andetag i dammig respirator, där ett par
envisa ideella krafter sliter sina sista gråa hår för att få
verksamheten att överleva. Men till slut går det inte. Inga sponsorer,
inga kontanter och ingen som lägger ett finger i kors utan att få full
pensionsbaserad lön…. bortsett från några idioter som får skylla sig
själva när de blir utnyttjade av resten av föreningen.
Det var en härlig tid då när folk hjälptes åt, och delade på
arbetsbördor för gemenskap och fritidssysselsättningar.
men jag undrar om den inte är över nu.

Imorron är det tvättstuga för en gammal desillusionerad
dansgud. Och det ser jag fram emot. Det är skönt när det
är gjort… vem vet, jag kanske till och med skurar golvet.
Himlen är rosa nu i sensommarnatten, och äntligen blir nätterna
mörkare igen. Förra sommarens skitväder med 30 grader i en månad
uteblev som det verkar, peppar, peppar!
Men nu blir det natt-Kefir för gamla gubben Tomas.

…
Finsk melankolisk pop på Spotify,
och lätt uppgivenhet, trött, less.
Men jag får tänka på lilla Maja 8 år
som kämpade så modigt in i det sista.
Som accepterade sin död, och var rakryggad
och helt fantastisk. Det finns alltid de som har
det värre. Jag har det egentligen bra för stunden,
blir bara less på mänskligheten ibland, både i stort och
i smått.

Kroppen är dock mör och ond för tillfället efter
en del idiotiskt ideellt arbete, som ingen tackar
en för. Samt en chock av gräspollen idag som
knockade mig hela dagen.

Jag tror inte man får vad man förtjänar i livet
faktiskt. Jag tror det handlar om ren och skär tur
om du bemöts med kärlek och respekt. Och ingen
är någon annans ”klippa”, det är bara romantiska
sagor och villfarelser. Det finns för det första sprickor
i alla klippor, och för det andra så kommer alla svika dig
i något motto, åtminstone någon gång,
och jag dem.

”tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig”

Jag är på intet vis religiös, jag är Tomas Tvivlaren. Men
det finns en del tänkvärda citat från bibeln. Och detta är
ett av dem, som Jesus sa till Petrus, klippan, när han sa
att han skulle stå fast vid hans sida.

Själv funderar jag för tillfället på att bara dra …..

…
Mina fönster skulle behöva putsas,
och golvet torkas. Jag har äntligen hunnit leta
åt en tvättid till fredag. …. ja just det, äta riktig mat,
det var nån vecka sedan, om man inte räknar kokta ägg
eller makrill i tomatsås. På hemmafronten är allt jag
lyckats hålla, en ren diskbänk, vilket är ett minimum.

Somrarna har ofta varit smockfulla med förväntningar
på mig, från folk som inte har några förväntningar på
sig. Och jag har varit enligt rådande normer varit dum
och får skylla mig själv att jag blir utnyttjad.
Det berättade en vän till mig om deras jobb, där en kvinna
ständigt hade med sig hembakt till jobbet, och arbetskamraterna
frossade i sig. Två st bestämde sig för att de måste göra nåt
och bjuda tillbaka. Och frågade ytterligare två personer som
varit de som mest ivrigt stoppat i sig kvinnans hembakta
goda bröd, och gärna tagit mer. De ville inte bidra, de sa
uttryckligen att hon fick skylla sig själv, som var så dum
att hon bjöd hela tiden.

Det är ETT exempel på hur man kan välja att leva sitt liv,
ta utav allt och alla det man kan få, utan att ge tillbaka.
Det finns andra exempel också, på vad man gör av
sin tid, sin kärlek, sina pengar, sitt liv. Jag tänker på Maja
som 8 år gammal skrev till Karlavagnen, när Stina Wolter var
programledare. Från det jag hörde på Stinas sommarprat.

Under en paus från den av alla kritiserande ickehjälpande,
krävande människor som förväntade stenplattläggningen,
lyssnade jag på Stina,…och Maja… genom Stinas röst och
ord. Och jag grät och hoppades inga skulle komma och spela
golf just då, med tårar över hela ansiktet.
Just då kom en bekant som …. ja just kritiserade/gnällde på MIG för
att det inte fanns några nya fräscha pennor. De som aldrig visar sig,
klara sig undan kritik. Lite som när i en annan förening det uppenbart
förskingrades pengar, men eftersom det inte fanns några kvitton som följd
av just den ledningens försummelse, så klarade sig de som syndat
, men straffades de som varit arbetsamma och ärliga. Inte juridiskt,
men av konsekvenserna. Ingen gnäller på de som aldrig gör nåt.

Nåja… jag var med Stina och Maja nu, gnällkärringen fick gnälla
bäst hon ville. Det går inte att återberätta om det sommarpratet.
För att förstå essensen av detta inlägg, måste man nog gråta sig
igenom Stinas och Majas sommarprat, av rena kärleks-tårar, och
ett 8-årigt barns fantastiska klarsynthet och mod.
Kort… alldeles för kort sammanfattad, handlade det om att Stina
valde att följa 8-åriga Maja till döden. Det handlade om kärlek,
och om val att göra med sin tid. Men ni måste nog
lyssna…

Jag har för till fället en egen Maja, men min är 93 år,
och har ingen omkring sig att prata med, annat än sköterskor som byts
ut varje dag, och enkom lägger om hans brutna ben.
Det är nog tur det, hade jag pratat med ett 8-årigt barn,
hade jag blivit åtalad för det, jag är ju man, och alla vet ju vad män
är för ena bang-diter. Vi fick veta nu de senaste två åren, och fortgår.
Eftersom jag för tillfället är trött på egoism, trött på gnäll från töcken
dänn ”ska-ha-pärsoner”. Så känner jag lite vagt för att stänga av
mobilen på obestämd framtid, dra bort utan att tala om vart.
Men …. 93-åringen … som behöver nån att prata med,
som jag tycker om att prata med, trots livsleda och dödslängtan,
jag kan inte stänga av telefonen nu. Jag vill inte stänga av den nu.
Och sen blir det så fort tråkigt eftersom det sällan är
nån som märker om man ”går under jorden”.
Ja förlåt … jag ber om ursäkt för manliga känslor,
det blir bara ”kladdigt” va…. jag glömde patentet.

…
I mitt nästa liv, kanske
Om än jag kommer till samma värld.
Så kommer jag bara en sak önska
En sak som gör skillnad på min färd
En sak som kommer bringa grönska.

I mitt nästa liv, kanske
Jag får ett hjärta som är tryggt
Mor och far som alltid ser
Ett hjärta att bära med mig jämt
Och jag önskar mig inget mer

…
Det är den sjätte juli år tjugohundranitton.
Och termometern har klättrat upp till härliga
sjutton plusgrader. Jag har socker-lurat mig
själv på eftermiddagen, likt rökaren som slutar
röka med hjälp av snuset. Jag åt hälsosam Kefir,
med hackad mandel, aningen russin och havregryn.
Och kände mig lite ”hungrig” ändå. Så jag hällde upp ett
glas Oboy, och tuggade i mig två stycken mandelkubb.

Det regnade när jag gick hemifrån, på väg till café Petter
där jag fick en sån enorm snoddas-bakelse att jag fick lov
att dela den, och ge halva till en gube vid namn Börje.
Intrycken är många för ett tidvis sysslolöst socialfall som jag,
när man på olika sätt läser om omvärlden, och integrerar med
den via en maskin som endast pratar ettor och nollor,
och kallas dator. Cynismen, känslokylan och egenkärleken
regerar i Europa, Amerikat och inte minst i Sverige. Och samma
väg går de ”utvecklingsländer”, som slagit in på tillväxtens
näringssugande, ödeläggande stig.

Det känns inte jämlikt att ge en tjuga till en man utanför Coop,
men jag vill ändå ge, till en människa av kött och blod,
istället för de som gör business av andra människors lidande,
stora rika organisationer med miljonlöner för cheferna.
Jag skäms lite över hur bra jag har det, jag som har
bland de sämsta inkomsterna av svenska medborgare.
jag hade turen att födas i ett land som byggts upp av
solidaritet och nu ska demonteras av ”liberal demokrati”
eller som verkligheten kallar det; ”kapitalism”

När jag ser de gråtande afrikanska eller indiska barnen på tv-reklamen,
fäller jag en tår, och äcklas av de som tjänar pengar på dessa
människors lidande, via röda korset, rädda barnen, etc etc…
Jag mår fysiskt illa vid tanken på hur cynisk marknads-”liberalismen”
kan vara, och oftast är. Hade jag haft möjlighet att ge direkt
till behövande i andra världsdelar, utan giriga vita mellanhänder
hade jag offrat hundralappar varje månad.

Hanne Kjöllers ledare i DN om självförskylld ensamhet,
får man käka åksjukepiller för att inte kräkas över.

Men samtidigt lever jag i den värld jag lever i,
och jag har inget annat val än att finna mig
i hur självdestruktiv människan är. Jag kan gå mina
promenader, dansa mina logdanser, ha mina telefonsamtal
med ensamma äldre, äta min Kefir…. sånt som jag kan
glädjas lite åt. Det är mitt liv. Och jämför jag det
med de som åker från Rumänien för att be om smulor
från våra bord av överflöd, så ska jag inte vara missnöjd.
Och är inte missnöjd med min egen situation.

Jag tittade nostalgisk på ett tal av Olof Palme.
Och även om han inte var Jesus, så var han en demokratisk socialist,
och en gudabenådad retoriker.
En av kommentarerna i kommentarsfälten under videon, löd som följer inom citat;

”Sämsta stadsministern genom tiderna. Höjde skatterna så jäkla mycket så
ja betalade 75% i skatt. Han e kommunist, och så fort han blev skjuten
så firade jag och så kunde jag äntligen åka hem. Skäms för dina
felaktiga åsikter. Hellre en jäkla nazist än ännu en till sossejävel”

Och då blir jag bara trött … trött, trött , trött !

Jag kan inte rädda världen. Det går inte att ändra på egoister,
Endast egen misär kan förändra dem, om ens det.
Jag kan bara leva mitt stillsamma liv så gott jag kan
och försöka i mesta möjliga mån leva som jag lär.
93-åringen jag nu dagligen talar med, men mest lyssnar till,
låter mer och mer uppgiven, när han avslutar med
”Du ska ha tack som ringer mig Tomas”,
och jag svarar att jag tycker om att prata med honom.
Jag kan inte heller göra honom frisk, eller yngre.
Men jag är glad att jag får lite av hans tid,
och han lite av min tid.

Mina svenska medmänniskor har enligt pressen andra
problem med tillvaron. Tex att stjärnor inom damfotbollen
inte blir ekonomiskt oberoende av att sparka boll (Nilla Fisher)
Vilka som är rikast i Sverige, och hur det är att bo i Marstrand
bland miljonärer. Eller sexuella ofredanden för 20 år sedan,
som bestått i en i efterhand oönskad smekning.
Eller huruvida semesterfiraren får lov att grilla i sin solstol,
eller rökarens rätt att tvinga på ickerökare deras rök.
Bekymren ser onekligen olika ut utifrån vart man är född,
och var man bor, och då har jag inte sagt för mycket

Jag skissar lite på min afrikanska elefant på skissblocket,
och funderar om jag tagit mig vatten över huvudet. Jag blev
inspirerad av en kompis (J.Bodin) som börjat måla lite.
Men de e bara o kladda på, så blir det som det blir,
Får jag sparken från att vara bidragande socialfall, pga en
för dåligt utförd teckning, så må det vara hänt.

…
Jag har nyligen lyssnat på Erik Nivas sommarprat
i P1. Det är så fascinerande att få ta del av andra människors
hyfsat ocensurerade berättelser. Det är som att hamna
i en annan värld, i ett annat universum. Få ta del av deras
innersta tankar… och vara anonym när du gör det.
För så öppenhjärtiga som en del av P1s sommarpratare är,
är nästan ingen i verkliga livet, livet innanför Facebook,
innanför TV, radio och Avpixlat.

Jag har snuddat vid tanken på att låta ”vanligt ordinärt folk”
sommarprata.Dvs inte bara kändisar. Människor med intressanta tankar, liv,
men som grundplåt har tillräckligt språk för
mediet Radio. Jag har snuddat vid tanken på hur ett eget
sommarprat skulle se ut och byggas upp. Och insåg
ganska omgående att jag ”sommarpratar” nästan varje dag,
här på min blogg. Men att jag har betydligt färre ”lyssnare”,
läsare… ibland inga alls om man får tro kommentarsfältens
tystnad, eller uteblivna uttryckssymboler.

Men…. när jag läser mina inlägg igen, en dag efter,
en vecka, en månad, ett år, tycker jag de är rätt välskrivna,
och jag står fortfarande för det jag skrev en gång.
Jag tror inte uteblivet engagemang från utomstående
har att göra med kvalitet på skribenten.
Jag menar ”Blondin-Bella” med 1,5 miljoner ”unika följare”,
visar väl om inte annat på att kvalitet och antalet
följare inte nödvändigtvis hänger ihop.

Men jag lyssnar gärna på olika människors berättelser, det
gör min värld större och mer exotisk, och framförallt
finns det mycket att lära, även av blondiner med
begränsad hjärnkapacitet… alla egentligen.
Men speciellt mycket njuter jag av att höra gamla människor
berätta om tider som är för evig förpassade till deras
minnen, och sedan är det borta, om ingen lyssnar,
och återberättar. Detta trots att vi nu har större möjligheter
än någonsin att lagra information. Eller kanske paradoxalt
nog på grund av detta, på grund av teknik, datalagring
och datorer.

Jag föredrar helt klart en 93-årig farbror berätta med
hjärtans lust om alla sina upplevelser, alla svårigheter,
nöd och lust, kunskaper, än att köpa nån berättelse på
nån kommersiell ”storytell”… vi västerländska människor
tycks aldrig upphöra att gå över ån efter vatten.

Det är återkommande i så mycket av vårat stressade bakvända,
upp-och-ned-vända sätt att leva.Hudvård, själavård, kroppsvård,
hälsa etc etc. Det som oftast bara behöver mänsklig beröring,
och/eller lyssnande öron, ”behandlar” vi istället med kemikalier
i form av lyckopiller, antidepressiva och inlåsning.
Men när jag lyssnar på 93-årig farbrors uppgivenhet,
sorg, och livsberättelser blir både han och jag rikare.
Men det är inte bra för den ekonomiska tillväxten !
Mänsklighet är inte bra för den ekonomiska tillväxten !

Jag funderar ibland över detta att få människor att le,
att få människor att må bra, skratta osv. Och tänker tillbaka
både på vila tillfällen människor har fått mig att le, ända inifrån
hjärta, eller jag fått nån att göra motsvarande.
Och jag inser att de innerligaste leende och skratten
kommit efter att folk/jag blivit sedda, fått gråta ut,
fått häva ur sig, …och SEN brutit av med humor, lek,
skratt eller dylikt.