Författare: tomastvivlaren

…
Hej pappa … blir det höst i himlen ?
Här nere är det snart närmare vinter,
än sommaren som var.
Jag saknar dig pappa,
saknaden försvinner inte.
Men jag saknade dig även långa stunder
medan du var kvar på jorden,
men det vet du ju nu.

När hösten kommer blir mörkret
myskvällar inomhus för många,
tända ljus, höstsoppor, och nå’n
god efterrätt i vardagsrumssoffan….

…om du har ljuset och värmen inomhus,
om du har ljuset och värmen inuti.

Annars tränger mörkret in i själen,
likt vinterkylan i oisolerade kåkar.
Och likt kåkar på våren, när värmen äntligen kommer,
så pressar den in kylan i huset,
innan det blir varmt igen.

Jag är trött och seg pappa !
jag hjälpte Martin att bära sängar och piano idag
nu blir det pussel och tv
resten av kvällen.

…
33 år av mitt liv som siffermässigt vuxen,
och vissa saker har tagit så lång, så lång tid.
För verktygslådan var tom där i Stockholm
när jag fyllde 18 år,… och stora hål i den.
Så stora hål i självkänslan, självförtroendet,
så vilsen då.

Allt det mitt hårt prövade hjärta och psyke
förstod redan för 30 år sedan, allt det visste jag,
men fick inte till det. Allt det här med ordning och reda,
städat i hemmet, ordnad ekonomi, att det är bra för en.
Idag har jag tex omstrukturerat i köket,
och under en längre tid i hela lägenheten.

Men utan det inre betyder dessa saker ingenting,
utan självkänslan, utan en känsla av att vilja sitt eget bästa,
en känsla av att åtminstone ha varit älskad,
ha varit efterlängtad.

Det är omöjligt att bygga hus, utan grund,
Det är omöjligt att låta sig bli älskad,
när man inte tror på det.

Skadliga mönster tar man sig inte ut ur,
genom att säga till sig själv att man kan ta sig ur dem.
Man tar sig bara ur dem när man verkligen VILL.
För det finns ”belöningar” i varje beroende, i varje sorts missbruk.
Och det finns en trygghet i varje enskilt helvete.

Jag tycker mig ha tagit några steg i rätt riktning på sistone,
som har förbättrat mitt liv, min självbild något.
Och det är en kamp delvis, varje dag, varje år.
Det kommer inte gratis…
…men vissa framsteg och förverkligande
av insikter jag burit på.

Och delvis fick jag en Gökboet-deja-vu-känsla,
när en vän valde att sluta sina dagar.
Då kände jag att jag tänker leva mina dagar,
lite som Indianhövdingen i Gökboet,
som krossade murarna
och sprang ut i friheten,
för sin väns skull.

…
Det mesta var avslaget ikväll.
Jag kompenserade att jag kom sent
med att gå ifrån lite tidigare.

Några gick av outgrundliga skäl ,
inte ifrån fikaborden, lite finare folk, kan jag tänka.
De förväntade sig kanske bli uppbjudna där uppe,
eller ville inte dansa.
Några duktiga danserskor var på plats,
några isprinsessor, en danssugen Sjödin.
Vi var några fler på dansgolvet,
än de var på scenen.

Snart är nog dansen i Sollefteå ett minne blott
skulle jag tro, precis som de affärslokaler som ratas
för Birsta och internet.
Jag vet inte…. jag känner inte längre för att åka 15-20 mil,
och komma hem mellan 03.00 – 04.00 på natten,
så länge det finns dans 5 minuter hemifrån.
Och när de nära danserna försvinner,
då hittar jag på nåt annat roligt att göra.
Varför åka över ån efter vatten ?

Den eminente dansarrangören Lejonsson,
tillika godhjärtade mannen Lars-Erik Jonsson,
har uttryckt full förståelse för när vi dansare
är lokalt lojala. Det hedrar honom.

Det enda som inte var i närheten av avslaget,
var Erika, sångerskan i Drifters.
Jag börjar bli mer och mer säker på att hon har ett
laddningsuttag nånstans på kroppen, och att orkestern
sätter henne på laddning på en stol, drar ur sladden och
sen är det 110% urladdning på scenen,
oavsett mängden inlösta.
hur professionellt är inte det då ?!
Duracell got nothing on her !

Klockan 24, mitt i dansbandsrefrängen,
började jag därför tänka på refrängen.

Jag vill passa på att tacka min polare Martin för
Buffé på Hallstaberget, efter musicerande,
och burit möbler åt dotra hanses. ”Söstra mi”

….
Ja vet inte…
egentligen är det ju ingen mening.
Folk skiter i det mesta nu för tiden.
Det finns ingen hjärtlighet,
Det finns ingen tid för nåt, för någon.

Varenda cell i samhället, varenda människa
är inriktade på pengar, pengar och mer pengar.
Och utifrån hur mycket de har skapar de sina
”värderingar”

Det känns som vi ganska fort glider in i mörkret,
mörkret av okänslighet. Och vi ska rusa allt snabbare,
för vi ”måste ha tillväxt”

Varför måste vi det ?
Varför måste vi ligga etta på rikedomslistor ?
Vem har bestämt det ?
Ni skulle inte tro det om jag sa det.
Men det har faktiskt indirekt VI gjort.

Och vart för det oss ?
Pengar är orsaken till att masskjutningen i
Las Vegas är möjlig. Pengar är orsaken till att
man medvetet först avvecklar, skär ner på
och till sist lägger ner ett tidigare fullt fungerande sjukhus.
Pengar är orsaken till att FK kräver ett intyg från en
cancerpatient, på när denne ska dö.
Pengar, pengar till Sveriges och andra länders vapenindustri,
är den primära orsaken till att vi har krig i Mellanöstern
och Syrien.Och pengar hörrni…pengar är orsaken till att vi vill
förbjuda fattiga människor att vistas på våra gator,
hur involverade än vi må vara i deras fattigdom.

En efter en faller vi in i egoismens förlorade land.
En efter en blir vi snart en majoritet som ljuger för att
slippa hjälpa en människa i nöd.
För att vi vill ha så dyr bil som möjligt,
För att vi vill ha en ny mobil ….till !
För att vi vill ha sommarstuga,
för att vi helst vill slippa se fattigdom. för nära oss..

Armod och elände prisas och hyllas,
om det är i litteratur, och på teater.
Då är det fint på nåt vis,
Lars Norén och Ingemar Bergman.
Men på gatan utanför Konsum och Ica, får det inte synas.
får de inte finnas de förvandlas i folkmun till brottslingar,
och allt fler blir det som likt Mattias Karlsson i SD,
sedan i bästa fall ursäktar sina villfarelser med ett:

– ”Jag gjorde ett antagande”

Nä det är nog ingen mening längre,
folk bryr sig inte.
Vi kommer allt längre ifrån varandra,
vi människor i väst.

För i vägen står pengar,
i vägen står fördomar och rasism,
i vägen står feminism och liberalism,
i vägen står marknaden, och i vägen står
….alla våra prylar

”Räck upp handen”
alla ni som planerat i ett års tid att få ett möte med en vän!

”Räck upp handen” alla vi som under personlig
kris behandlas som spetälska

”Räck upp handen” alla som har merdelen av sitt umgänge
reducerat till gilla-knappen på Facebook.

”Räck upp handen” alla ni som sitter och runkar i ensamhet,
i uppgivenhet inför tvåsamhet

”Räck upp handen” alla ni som arbetar ihjäl er för att få
en fin gravsten

”Räck upp handen” alla ni som tröstäter er till övervikt
och fetma, alla ni som fnyser åt A-lagarna i parken,
går och köper 2 kartor öl, och skyller otroheten på spriten,
eller för att ni inte kan rå för hur ni känner.

Rika ???… njä tror inte det !

http://www.news55.se/kronikor/iskylan-sprider-sig-i-landet-jag-varit-sa-stolt-over/?utm_source=news55&utm_medium=Facebook&utm_campaign=kronikor%2Fiskylan-sprider-sig-i-landet-jag-varit-sa-stolt-over%2F

…
I kölvattnet av att en vän under svåra plågor,
efter mycket om och men, visat sig ha prostatacancer,
Med kateter, smärta, mediciner etc.
Så fick jag den tydligen befängda tanken att jag vill kolla upp
både ett födelsemärke som kliar
och ligger alldeles intill det stora ärr där jag tog bort
Malignt melanom. Som jag fick övertala läkaren om att det var,
samt det faktum att jag får gå upp o kissa på natten.

Jo rå satt …
Jag blev uppringd av en läkare med samma ”dialekt”
som han som för några år sedan la ner mer tid på att
övertala mig att inte ta bort födelsemärket som hade
alla tecken på malignt melanom …
och dessutom var malign melanom.

Och jag fick nu fick veta att PSA-provet såg bra ut,

Det tycker jag var fantastiskt,
med tanke på att jag inte gjort provet än,
eftersom jag väntade på telefonsamtal/grönt ljus
att få ta provet.

Han ringde alltså upp mig och meddelade mig att
PSA-prov jag tog för flera år sedan såg bra ut,
vilket de faktiskt meddelade mig för flera år sedan.
vänligt av honom would’nt you say ?

Sen ägnade han 10 minuter åt att tala om för mig,
att man inte tog PSA-prov längre, bara på män som
har det i släkten. Och att det var socialstyrelsens direktiv.

Jag får faktiskt känslan av att om du inte har bröst,
att ha cancer i, eller fullt utvecklad och därmed mer
svårbehandlad prostatacancer,
så uppmanas du att inte söka hjälp.
Och ändå har jag faktiskt hört att ju tidigare den upptäcks,
desto lättare är den att bota.

…så tokigt av mig hörrni.

Sedan slår jag på tv:n och uppmanas via reklam att stödja
bröstcancerforskningen med pengar :O

…o hörrni …. prostatacancer är vanligare än bröstcancer,
det måste vara därför inte samhället och vården tar så
allvarligt på den.

Nu får vi se hur det går för dem att avfärda mitt födelsemärke,
önska dem lycka till vettja !

…
– Jaha du lapar i dig solen du o ?

…sa jag glatt till en mötande kvinna,
när jag kom med kameran i högsta hugg,
för att ta höstbilder när regnet pausat några timmar

– Nu skulle du haft kameran , en neger kom med en jätte-lax där borta !

…. svarade hon.

Men vad ska man säga ?
Jag blir bara så j-a trött på den här idiotin.
Man blir alldeles paff och svarslös,
det finns liksom ingenting att säga som skulle bita
på denna ignorans …trött, trött, trött på skiten.
Ibland orkar man inte bemöta folks inaktiva hjärnor !

…
En kopp varm kamomillte med honung,
passar bra efter nattpromenad i oktober.
Jag var rastlös i kropp och själ,
och höstregnet smattrade enträget på,
mot gator och torg, i min sovande och
av urbaniseringen och landstingspolitiker
hårt utsatta lilla hemstad.

Det är inte höstens fel, de toner i mitt bröst,
som spelar melankoliskt, och utan takt.
Det är i dagsläget ingens fel.
Det är bara en del av livet.
Jämförandes, är det ändå som ett paradis
mot för förra och förrförra hösten.
Jämförandes, så är jag nästan trygg när jag
går i mörkret, inte jagad av rädslor lika mycket,
inte uppäten av ilska, lika mycket.

Men jag tar inga stora avvikande krumsprång,
uti det äventyrliga, och jag undviker till största möjliga
mån att ”fånga dagen”, ty den låter sig inte fångas,
bättre att typ ordna en trivsam vardag kan jag tycka.

Jag behöver inte konsumera,
inte resa eller gå nån sjangdobel utbildning,
eller ha nån stroppig arbetstitel för att må bra.
Jag behöver inte LCHF eller 5 – 2 metoden, eller
reklamens alla möjliga och omöjliga träningsredskap.

Jag behöver bara lite hyfsat krubb, lagom promenader,
lite musikalisk meditation, lite vänner…
lite vila och sömn, lite drömmar, lite hjälp, lite kärlek,
OCH en kopp kaffe om da’n…

… i princip tyyp

…
Igen, igen, igen och om igen….

https://www.etc.se/ledare/ifragasatt-inte-lat-mig-fa-hata-manssamhallet

Jag letar faktiskt fortfarande med ljus och lykta efter en
feministisk artikel som är inkluderande och handlar
om jämställdhet, och inte hat och generaliseringar.
Men det dyker upp såna här artiklar ist, om och
om och om igen.

Denna gång uttrycker skribenten förvisso inte att hon hatar män,
som det så ofta görs, och det hedrar henne iofs en aning.
Men hon ”hatar manssamhället” istället.
Men det är så mycket fel ur både realitetsgranskning och
beskrivning av samhället, samt synen på yttrandefrihet
och ifrågasättande, så även Åsa Petersen snubblar in på
Sverigedemokraternas argumentationssätt,
och syn på yttrandefrihet.

Bara rubriken: ”Ifrågasätt inte ! Låt mig få hata manssamhället”
är så likt SDs sätt att resonera. För det första, i likhet med SD
så är det inte förbjudet att hata män/manssamhället,
bara dumt och kontraproduktivt. Det sitter inga feminister i fängelse
i Sverige idag dör att de uttrycker sitt generaliserande hat mot män,
ingen hindrar dem att uttrycka det i media.

Inga som får så mycket utrymme

Snarare är det så att förhållande till hur många de är finns
det ingen grupp som tar så mycket plats i media idag.
Och att inte ifrågasätta saker, det är oxå en favorit hos
Sverigevänner, Trumpfans, och högerextrema,
och för mig helt motsatt vad ett öppet demokratiskt
samhälle ska uppmana till. Så att en rörelse som kallar sig för
solidarisk, humanistisk, vänsterpolitisk uppmanar till det
samma som extremhögern,
är alarmerande

utdrag ur Åsa art:
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Har för andra gången på två veckor blivit förföljd till t-banan och
skakat av mig random snubbe. Det är alltså 250 meter från min bostad
till stationen, ändå hinner de. Tackar högre makt för mina ögon i
nacken. Hatar manssamhället.”

Det här är en Facebookstatus. Den skrev jag på tunnelbanan för en tid
sedan, illa berörd av en obehaglig man som jag precis hade kommit
undan. Visst skrev jag i affekt. Men det finns inte ett enda ord i
statusen som jag ångrar. (slut på utdrag ur Åsa art)

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Det här också en skrämmande utveckling.
Att det givetvis har sin grund i att det förekommer
våldtäkter och ofredanden förstår jag.
Men här baseras ett hat till en gruppering/manssamhället
på hur hon ”upplever” saker på väg från tunnelbanan”,
inte på vad som bevisligen har hänt.

Jag vill på intet sätt förringa själva känslan Åsa beskriver,
att vara rädd och ängslig som ensam kvinna i mörkret,
är väl inte alls så konstigt. Men när man förväxlar känsla med
realitet, och dessutom använder den som slagträ i en infekterad
debatt, då vill jag påstå att Åsa inyte bara i förlängningen
motarbetar jämställdhet, utan även är orättvis och inte längre
trovärdig i sitt ord.

Jo rå … jag oxå

Jag har själv blivit gängmisshandlad för 20 år sedan av tre killar,
som började med en spark i bakhuvudet, och jag föll ner till golvet,
och skyddade huvudet med armar och händer, och skrek högt
för att killarna skulle bli orolig att nån hörde.
Och jag gick kroken för större ansamlingar av män på sena kvällar,
när sprit-timmens början slagit. Men inte anklagade jag 4 miljoner
män för vad dessa tre killar gjort mig.

Och jag har som man även känt av den reaktion från kvinnor
Åsa här berättar om, vilket fått mig att känna mig så obekväm
att jag gått en annan väg för att slippa känna mig iakttagen
och misstänkliggjord.
Men inte ger jag 4 miljoner kvinnor skulden för min
ängslighet där heller.

Med känslan som tillhygge

Jag har oerhört svårt för när människor använder sig av en diffus
känsla som sanningsargument, eller alibi för sina handlingar.
Vare sig det är Sverigevänner som säger att det räcker med hur de upplever saker och ting, även om det inte finns källor till det påstådda, för att hata invandrare och agera utifrån det. Om det är män som ursäktar sin otrohet med ”ja men jag var ju full”
Eller om det är feminister som grundar sitt hat på en misstanke en otrygg känsla om någon som skulle kunnat vara ett hot,( ”random snubbe, obehaglig man jag just kommit undan) Eller om det är kvinnor som motiverar sin otrohet med ”Man kan ju inte rå för hur man känner” el ” Ja men jag har ju länge försökt prata, så det är ju hans fel”
Nej man kan inte rå för hur man känner,
men man kan rå för hur man agerar !

Och du Åsa .,… fortsätt hata du, om du tror det är lösningen.
du är inte förbjuden som du antyder.
Men ännu finns inget dokumenterat exempel i mänsklighetens
historia på när hat skapat kärlek och rättvisa.

…
Det regnar ute.
Jag har just tagit mig en kopp kaffe,
med mörk chokladbit till,
efter att ha sett på ”Arvinge okänd”

Jag fäller några tårar, när William träffar sin fattiga mor
i Moçambique, samt sin syster.
Jag har för evigt gråten inom mig,
över min förlorade familj.
Och man tänker ibland desperat och bakvänt,
för att dämpa sin sorg och saknad,
för att försöka förklara det för hjärtat oförklarliga,
hur en förälder överger sina barn.

Längtan

Jag kan önska att jag hade nå’n fattig familj i Afrika,
Asien eller Sydamerika som pga fattigdom var tvungna
att adoptera bort mig…
På så sätt skulle det inte bero på att jag var oönskad, oälskad,
av min egen mor, och i långa perioder övergiven av min far,
som jag älskade av hela mitt hjärta

Jag är nog rätt lik min far till sättet.
Och hade jag vart en fader,
kan hända att jag varit lika varm och skämtsam
far som min far, men kanske också lika frånvarande.

Kaffet och chokladen var jättegott.
Jag grundade med havregryn och hemkokt lingonsylt
Det är småmulet ute, och regnet har upphört

Det som varit är inte oviktigt

Jag har ofta känt mig rotlös, oönskad, utanför.
Rädd för ensamhet, rädd för döden, rädd för livet.
rädd.

Och jag kan varken förändra det som hänt o inte hänt,
eller att det lämnat blödande sår i mitt hjärta.
Jag har bara att leva med det, plåstra om mitt hjärta med
balsamerande tårar, de gånger inte skratten kluckar
hjärtligt från diafragman i livet.

Den viktiga gråa vardagen

Idag, en grå septemberdag, utan planer för dagen.
Disken avklarad, ingen fullspäckad kalender,
inga tusenlappar att sätta sprätt på,
ingen familjemiddag eller desperat kryssning för att
övertyga mig själv om hur lycklig jag är,
och hur väl jag ”fångar dagen”

Jag tänker att jag inte skall försöka tvinga fram lycka
genom att vara eftertraktad var sekund, eller genom att
visa alla på Facebook hur duktig, lycklig och positiv jag är.
Jag tänker att rätt som det är, så springer lyckan förbi en stund,
genom ett barns leende, en gamlings visdom,
eller en främlings vänlighet.
Och kanske till och med genom
att vara förnöjd över mig själv en stund, och hur jag är,
hur jag gör.
Jag får helt enkelt lyda ett råd som vissa föräldrar ger till
sina barn, men många gånger vuxna själva är dåliga att följa:

– Men ha tråkigt då !!

Då brukar barn hitta på nåt inom bara några minuter.
Kanske tar lite längre tid för oss vuxna,*
men tråkighet föder nog ändå kreativitet i slutändan.
Och många i världen skulle varit väldigt avundsjuka
över min trista gråa vardag… ja eller lördag då.

Ur askan …

ur tråkiga stunder, och avvecklande skeden i livet,
föds också humoristiskt sätt att se på livet.
Min 85-åriga moster som numer valt att bo på
servicehus i Domsjö, närmare yngsta dottern på 60 bast,
vittnar ibland om detta.

Det går ju inte fort fram för varken moster eller
hennes grannar i servicehuset, men en lång, lång
inomhus-korridor som binder samman huset,
har av åldringshumorn döpts till: ”E4-an”

Och en inglasad balkong, där många av dem sitter
och surrar till mat eller kaffe har de döpt om till ”Kuvösen”
Men man behöver i alla fall inte göra det så tråkigt för sig
så att man tittar på centerpartiets partistämma i 16 timmar,
som visas i helgen,
nån j-a måtta får det vara

…
Jag har funnit att jag nog inte är den typiske
svenske mannen, på flera vis. Ändå är jag ju svensk,
och jag är man. Jag har kanske inte fastnat lika mycket
i könsrollspelet som många svenska män och kvinnor har.

Nu kom det till min vetskap att en som varit/är en av
mina närmaste vänner, de senaste 15 åren, inte längre
var älskvärd.
Denne man som likt oss övriga människor ha sina sidor,
men är en av de snällaste människor jag träffat på.
Så snäll och självuppoffrande att man nästan får lust
att klappa till honom, mest ur uppvaknande-aspekt.

Att människor skiljs åt är jag den siste att vara fördömande över.
Jag som har svårt att förstå hur människor klarar av att bo ihop,
leva ihop, ha sex, laga mat, etc etc mer än ett år.
Varenda par som lyckas längre än så ser jag som
magicians, trollkarlar och feer, och är imponerad, förtrollad och
står häpen med vidöppen mun.

Däremot… så tycker jag väl att en partner som den andra
partnern träffat en längre tid, förtjänar ärlighet.
Kalla mig tokig om ni vill, men så tycker jag.
Så ibland känner jag mig som från en
annan planet kring den typen av moralfrågor.

I alla fall, hur som helst,jag har själv oftast pratat med
kvinnor när jag varit som mest nere i skosulorna,
eller ska jag säga, gråtit ut hos kvinnliga vänner.
För jag pratar även med män under
själslig ”lågkonjunktur”.

Nu såg jag en vän i nöd.
En man som inte jag lärt känna som den sentimentale,
känslosamme gråt-samtalaren.
Och jag tänker att kanske, om man vill hjälpa den typiske
Karla-karln med själslig balsam, så ska man erbjuda tjänster
för praktiska göromål, inte ringa upp för gråtsamtal, som ofta
varit ett av mina verktyg. Sen öppnar man en dörr för polaren
att ventilera, medan man hjälps åt med det praktiska,
som för de flesta män är den enda godtagbara ursäkten för att
höras av och umgås.

Kanske skulle min polare sagt som en kompis kompis
som blev ratad i unga år av sin tjej, och jag beklagade att hon gjort slut.
Då sa han bara

– ”Ja hon trodde väl hon kunde få nån bättre”

…tänk på det polarn, tänk på det !