Kategori: kärlek

…
Förlorade hjärtan i en hjärtlös värld
Alla ser mitt leende, och några får en hjälpande hand.
Jag skrattar bort kärleken, och låtsas som
om jag inte behövde den.

Men nu i natt när jag ska blunda och sova,
så griper en kärlekssång tag i mig, och påstår
att man inte kan leva utan kärlek.
Och för ett ögonblick lyssnar mitt hjärta,
på tonerna som vill älska, men inte får.

Det fanns en tid då jag lät mig själv bli förälskad,
jag drömde om kärleken, nästan trodde på den.
Då lät jag mig drunkna i en kvinnas skönhet,
men nu har jag satt hänglås på hjärtat,
och förlagt nyckeln.

Jag litar inte på någon längre.
Inte när det kommer till kärlek.
Jag har massor att ge, men jag behöver kärlek,
och tillit, tålamod och fötterna på jorden.
Jag är mycket, men inget som kvinnor
vill ha, behöver. Ingen status, inga pengar,
ingen trygghet, inget arbete
…inget lyxliv som medelsvensson lever.

Jag bryr mig inte, intalar jag mig själv,
men jag ljuger. Men inte speciellt bra.
Varför Gud, gav du mig ett sådant hjärta, som
ingen tycks älska, som inte kan låta sig älskas,
varför ? Om du gjort ett hjärta av sten,
som inte kan krossas så….

Jag vet inte … det känns som det stelnar
till sten, och resten är bara teater.

…
När endast klagande stråkar
talar ett språk mitt hjärta förstår.
Då det enda som är uppriktigt,
är tiggarens bön om hjälp.

När bara femtonåriga barn tar ansvar
för framtiden, och när de törstiga
i parken, visar mest hjärta och
förstånd.

Då när jag sviker den som behöver mig,
då när jag blir sviken av dem jag behöver,
när norrskenet dansar en dans i natten,
till stjärnors bakgrundsmusik.

Då tänker jag på mor och far,
och önskar de hade kunnat skrivit
till mig här på jorden, klädd i vit vinterskrud,
i väntan på våren och nytt liv.

Kanske hade mor träffat herren själv,
och blivit förlåten sina synder.
Kanske hon hade formulerat orden
till en vilsen pojke i en farbrors kropp,
så han fått möjlighet att förlåta henne:

”Kära son, jag vet att jag gjort dig illa,
det var aldrig min mening. Jag älskar dig
över allt annat på jorden. Och för varje tår du gråtit
för mig ber jag tusen gånger om förlåt.
Förlåt, förlåt… förlåt, jag älskar dig min son !”

Och mina bojor som höll mig fången,
låstes upp och tilläts älska och bli älskad.
Och mina sista år i livet, blevo av lycka
och kärlek …. till livet.

När endast klagande stråkar
talar ett språk mitt hjärta förstår.
Då det enda som är uppriktigt,
är flyktingens bön om hjälp.

När bara femtonåriga barn tar ansvar
för framtiden, och när de törstiga
i parken, visar mest hjärta och
förstånd.

Min dröm och naiva längtan dansar i natten
med älvor i det gröna norrskenet.
Himlen gråter små vita iskristaller,
som lyser upp mitt slutna hjärta,
och ger det hopp om liv…

….trots allt, trots allt

…
Så mycket har förändrats.
Men ändå ingenting.

Jag har tagit mig igenom så mycket,
och kommit ut på andra sidan. Jag har fortsatt
när många andra har valt att sluta.
Och jag har gjort mirakel med en trasig
förvirrad pojkes själ, hittat någon form
av harmoni, små ljusglimtar att leva för.
Och jag är frisk. Och det betyder allt,
fråga den som är sjuk.

Ändå så är jag tom och ensam ikväll.
Trött och sliten, och desillusionerad,
cynisk, och kanske aningen bitter… för nu iaf.

Varför är jag här på jorden ?
Om inte för att älska och älskas ?
Livet är inte rättvist, på intet sätt är det
rättvist. Visst det hade kunnat vara värre
än flera år långa depressioner varje decennium.
Jag hade kunnat haft nån tung sjukdom också.
Och det är ju förresten inte helt säkert att jag
slipper framöver. Jag hade kunnat vara fattig på riktigt

Men det är inte detta det handlar om.
Inte för mig….

Jag är bara ledsen över att jag inte fått känna
mig älskad nån gång i livet. Är det så konstigt det ?
Jag hade så mycket velat vara älskad i livet,
innan jag lämnar in. Varför är jag här på jorden ?
Om inte för att älska och älskas ?

Visst tränger vintermörkret in lite i mitt hjärta.
Och visst påverkar den eländiga julen även mig,
med allt sitt jidder om kärlek, förpackat i egoistiska
försäljningsrekord.

Men…men ….
jag vill ändå älskas lite,
innan jag lämnar in min avskedsansökan
Det är väl inte så konstigt ?

…
Vart tog de vägen,
alla mina drömmar ?

Här sitter jag nu, och är vad jag är.
Inget mer, inget mindre.
Här sitter en ynklig liten man,
med tårar i ögonen, och saknar
… saknar… saknar

Jag är en tok, som längtar efter det jag
aldrig känt, och aldrig haft.
Men jag kan inte stoppa tårarna när en mor sjunger
om

…
Nu är livet slut…

…nej det är det ju inte.

Men med stor sannolikhet är det min andra halvlek,
men jag har ingen kontroll över när domaren blåser av,
och det är dags att lämna tillbaka det liv jag en gång
fick, fullt av glädje, lycka, ångest och mörker.

Jag har kommit långt här i livet

Jag har kommit långt här i livet,
genom några skärseldar, och ett och annat helvete,
till att nu kunna uppskatta små saker i livet till fullo,
som de allra flesta tar för givet, och därför inte förmår
vara lyckliga över det de har. Jag har nästan ingenting,
med svenska mått mätt, men är i tillgångar rikare än mer än hälften
på detta jordklot. Och mina största största
stunder i livet, är de när jag får ge, och det tas emot.

Mina kattliv

Jag har ju, som jag skrev om i en blogg för ett tag sen
nyligt återfötts till mitt 5:e liv. (länk)
Jag menar givetvis då själsligen. Och om jag är lite kattlik,
så bör jag ha 5 kvar om jag räknar det nuvarande.
Men varje återfödelse kostar i tårar och värk.
I mitt första liv, som förvisso lade grunden till mycket av
svårigheter i vuxenlivet, så var två av mina viktigaste
”terapeuter”, ABBA och Och Astrid Lindgren.
Eller kanske mer av ett ljus i mörkret, en tröstande röst,
som nådde fram till en vilsen pojkes hjärta.

Astrid

Astrids berättarröst, som talade direkt till barnet,
och ur ett barns perspektiv, och berörde de
allra svåraste mörkaste ämnen, på ett sätt
som ger hopp, och trygghet i en för många barn,
kaotisk värld med sprit, hot, självmord, hot
och framförallt ensamhet.

ABBA

Och ABBAs toner och ord, träffade mitt hjärta,
och tröstade mig, år efter år. Idag känner jag bara glädje
igenkännande och hel när ABBA-låtar spelas.
Jag känner mig så nära ”hemma” som överhuvudtaget går,
för en själsligt ”hemlös” man, med en pojkes själ.

ABBAs ”Chiquitita” har lett mig tillbaka till ljuset
så många gånger, när mörkret varit kompakt och outhärdligt,
och ingen velat trösta mig. Kanske … vad vet jag… för
att jag är en man, och inte ska behöva tröstas.
Men jag är ju egentligen en pojke också.

….Chiquitita, tell me the truth
I’m a shoulder you can cry on
Your best friend, I’m the one you must rely on…

En till bra dag

Idag, har varit en bra dag.
Med stretching, kroppsvård och Tomas-Yoga
innan Rolf ringde på dörren och vi gick på halvlång
promenad i 15 minusgrader och sagolikt vinterlandskap.
Rolfs fantastiska sambo, gjorde en gryta med Quorn istället
för kyckling, bara för min skull, eftersom jag inte äter kött.
Jag blir så varm inombords av Rolfs och Rajas omtanke
gästfrihet.

Och apropå ABBA, så såg vi ”Mamma Mia – here we go again”
efter maten. Till en början en underhållande feelgood-film bara.
Med en nu för tiden allt för vanlig ”smolk-i-bägaren-detalj”
… men också en musikalisk, och rörande höjdpunkt i slutet av filmen,
i en fantastisk duett, som gjorde mig varm, gråtmild avundsjuk
och lycklig på samma gång.

#Jag oxå

Kort om smolket i bägaren, så är det den unkna manssynen
som är vedertagna nu för tiden. En manssyn som kanske tom
åtminstone är orsaken till en del av kvinnovåldet, som för övrigt
är det enda våld som idag tillåts få medialt utrymme idag.
Precis som i filmen ”Notting Hill”, där Julia Roberts egentligen
spelar en rätt hjärtlös kvinna, men ändå på något vis
framställs som offret, så gör man det igen i Mamma Mia 2.
Det här är detaljer jag börjat uppmärksamma sedan Metoo,
så visst har Metoo förändrat många mäns tankar och agerande
kring jämställdhet, genusfrågor och könsroller, men kanske inte så som
upprorsmakarna hade tänkt sig.

Here we go again

Ja … here we go again. I Mamma Mia 2 görs flashbacks
tillbaka i tiden, från Donna’s tid, där hon i praktiken
träffade, hade sex med tre män samtidigt inom kort period.
(Och innan Metoo, hade jag inte reagerat lika mycket över detta,
om ens över huvud taget) Fine … jag lägger inga egentliga
värderingar i detta faktiskt. Det är snarare när hon och hennes
väninnor ett par gånger i filmen beklagar sig över vilka svin män
är, då hon upptäcker att den tredje av hennes snabba förbindelser,
redan hade en kvinna. Utan att just reflektera över att hon själv
faktiskt varit med tre män samtidigt. Det är klart att min egen moral säger
mig att man ska vara sanningsenlig. Men samma regler gäller
nu för tiden inte för kvinnor och män. Kvinnor är starka och frigjorda
om de ligger runt… män är tydligen svin.
Jo förstår ni …. jag tänkte ju helt galet där,
att kvinnor och män skulle ”dömas” lika. Tokigt av mig.

Det vackraste av slut

Nåja, det förstörde varken min högtidsstund hemma hos Rolf
och Raja, eller min bra-iga dag. Och musikaliska slutscenen
på filmen mellan Meryl Streep och Amanda Seyfried/
mor och dotter i filmen, är så vacker och rörande
att hjärtat åter blir levande lyckligt och kärleksfullt.
En obeskrivligt vacker scen, både filmmässigt,
och musikaliskt, med ABBA-låten My love, my life

PS

Rolfs otroligt välartade dotter Agnes, kom med en alldeles
fantastisk beskrivning på vad Totalitär diktatur innebär.
När vi vuxna pratade om Kina och Nordkorea, och hur
lite befolkningen får veta om omvärlden:

” Ja där i Nordkorea vet dom inte ens vem Justin Bieber
är… ”

Då är det diktatur !

…
Knappt har solen hunnit gå upp,
förrän den trött och seg går och lägger sig
igen bakom Hallstaberget och Österåsens toppar.
Desperat efter solljus till mitt hjärta och sinne,
skyndar jag mig ut att lapa i mig av det som ges,
medan det ges. På vägen hem mellanlandar jag
på det Ådalskt präglade caféet, med fantastiska
godhjärtade och duktiga kurdiska ägare.
Caféet med en kaffepetter som logga, och i taket tapetserade,
ålderstigna tidningsuppslag från tiden då Nya Norrland och
Västernorrlands Allehanda slogs om läsarna.

Där sitter en till en början, allena rödhårig kvinna,
med en lyster som oftast bara lyser hos nyförälskade.
Men till detta återkommer jag senare i inlägget.

”Klick”

Vår ursvenske, folkvalde kung… eller nä just det
infödde kung, med franska gener,
och hans svenska gemål…
eller nä just det tysk-Brasilianska var det visst,
…uttryckte en gång i tiden att när kärlek uppstod
mellan dem, så lät det som en gammaldags kamera.
”Det sa bara klick”

Sådana var sagorna

Ack kärleken, den kärleken,
i dess mest sagoliknande format,
med prinsessor, ofrälse drottnings-gemål,
Kungariken och ädel pur kärlek.
Sådana är sagorna vi växt upp med. Där kungar
är goda och flickor drömmer om prinsen
på sin vita springare.

Fascinerad 10-åring och färggranna träklossar

Av någon anledning, trots att jag idags dato är av
demokratiska jämställdhetsskäl i princip anti-rojalist,
så satt jag för 42½ år sedan på mormor och morfars
grå heltäckningsmatta, i vardagsrummet, och såg på
det direktsända kungabröllopet. Till min då 12-årige
broders stora besvikelse, som hellre vill ut och leka.
Men till min småborgerliga mormors stora glädje.

Vem vet vari min fascination bestod i då.
Endast 10 år gammal, och lekte fortfarande med bilar
och morfars färggranna träklossar.Träklossar som idag
ärvts i generationer. Och som jag själv tillverkat och målat
ännu fler av, för 30 år sedan.
Jag tror att de för närvarande befinner sig hos någon
av mina kusinbarns små barn.
Men kanske var det sagorna om prinsar och prinsessor
som levde i mitt naiva pojk-hjärta,, och ännu trodde att
detta var den ”sanna” kärleken, den mest upphöjda
och det som alla, allra helst vill ha.
Eller så var jag kanske lite förtjust i den unga Drottningen.

Kanske i det perspektivet

Jag vet inte faktiskt. Själv växte jag upp med en annan bild
av ”kärleken”, som kanske inte var lika tilltalande. Minnen av gräl,
tårar, hot och illa dolt alkoholmissbruk. Skilsmässor, och ensamhet,
och se till att morsan inte skulle ta livet av sig.
Det är klart att i det perspektivet kanske jag var i behov av
nån motvikt i synen på kärlek, än om det var i naiva prinsessa-sagor
och rojalistiska kungabröllop i 70-talets kungarike, Sverige.

Om man nu tycker att naiva, rojalistiska prinsess-drömmar
var osunt för bilden av den sanna kärlekens möjligheter,
så ska vi kanske beakta vilka förebilder och sagor dagens
och gårdagens unga växer upp med. Behöver jag säga mer än
Pinsam mamma söker, … eller ensam mamma söker,
Bonde söker fru, Bachelor, paradise hotel mm, där otrohet
är normen eftersom det ”är bra TV”

Glasklart förvirrad över ….

Att jag är oerhört förvirrad inför kärleken,
men glasklar inför fenomenet kärlek, torde de som nån gång
läst mina inlägg kanske ha anat. Och kanske det inte är så
konstigt när allt kommer omkring.

Kanske drog den mot mig leende rödhåriga kvinnan,
med förälskelseutstrålning, genom skyltfönster
omedvetet in mig till caféet, när jag lika väl kunnat
gå vidare och ”ramla in på” annat café.
Jag beställde en kopp kaffe och en chokladboll,
utan dadlar i. Och småpratade som alltid vänskapligt med
café-ägaren om väder och vind och mående-status.
Och hävdade att min låg på 82 % just i den stunden.

Log ändå in-och-utvärtes

Jag sätter mig vid ett litet bord i hörnet.
en bit ifrån. Och efter en kort stund kommer anledningen
till hennes förälskelse-utstrålning och sätter sig bredvid
henne. Jag blev varken förvånad eller besviken, det är klart att
en sådan utstrålning beror på oskuldsfull, blåögd förälskelse.
Jag snarare log in och utvärtes. Trots att det kanske är vad mitt
10-åriga naiva pojk-hjärta. innerst inne även för egen del önskar,
och satt och fascinerades över för 42½år sedan,
på mormor och morfars grå heltäckningsmatta.

De är som Disney’s Lady och Lufsen vid den Italienska
restaurangen, Med kocken Tony, och puffandes över till varann
köttbullar med nosen, och oskuldsfullt, med krockande nosar
och glittrande hundögon när de slurpar i sig en spagetti.

Jag, som på gott och ont, inte har tydliga regler och gränser
för vad en ”normal” nyliberal svensk (läs ”vanligt folk”)
av idag gör, får en idé, som jag för ett ögonblick tvekar lite inför.
Sätt eder nu ned, kära läsare och håll i er över mitt ur flera aspekter
häpnadsväckande beteende bland folk:

Min tanke

Jag tänker att jag ska erbjuda mig, att med deras mobilkamera,
ta en bild, på dem. Inte min kamera, även om jag tyckte motivet
var oerhört inspirerande, och då pratar jag faktiskt inte om hennes
uppenbara skönhet, vilket kanske vore närmast till hands för
den cyniske moralisten att hävda. Utan jag pratar om motivet
fullt av liv, hopp och förälskelse, i en vacker café-miljö.

Jag tar mod till mig, för att bryta den svenska
sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-lagen. Klär på mig och ställer
frågan. En viss tvekan infinner sig för en sekund för en av dem.
Men när jag förtydligar ”with your camera, it’s for you only”
så får den ena den andre att lysa upp framför kameran,
och ”det sa bara klick”… jo det gjorde faktiskt det.

Tomhänt men lycklig

Man skulle kunna tänka att jag gick tomhänt därifrån,
när jag inte ville ha något ut av det själv, i en tid då det
överhängande budskapet, genom mördande ihärdig reklam,
och politik, att pengar och saker är det enda som gör oss lyckliga.

Men jag kände mig bara rik tillfälligt lycklig och upprymd,
på vägen hem. Förälskelsen var deras,
det jag gjorde, skulle i bästa fall kunna beskrivas som kärlek !
Eller ?

…
För evigt fången,
bakom murar av tung grå sten.
Hörs en längtan full av liv,
som ej ännu fått känna hur det känns
att vara älskad

Skönheten vandrar i hans drömmar.
Drömmar, fåfänga i en spegels reflektion.
En reflektion av ett odjur endast han ser.
Ett odjur endast kärleken kan tämja.
Och se hans hjärta, med ögon som älskar honom
mer än ord.

Stenmuren stänger ute hån, och hat
men och…. kärleken,
medan rosen tappar blad efter blad,

Där inne bor en prins,
vars rikedom är godhet.
Där inne finns ett hjärta av glas,
som alltid ömmar för dig,
skönheten från byn.

Din skönhet är sättet du ser
på mig, som jag inte vore en best,
utan allt du någonsin drömt om.
Med ögon som får mig att tro på kärleken.

Kärleken bor innanför,
och utanför mina murar.
Men blommar inte,
förrän dina ögon ser på mig,
och mitt hjärta kan öppna dörren
till kärleken.

…
Jag är så lycklig,
när tårarna skingrar
den grumliga dimman.

Jag blir så levande,
när min sorg …
…får finnas, och synas,
från den ljusa sidan

Jag blir så glad
när jag ser
en faders kärlek,
en annan moders ömhet

…även om det påminner
om ett tomrum, en saknad,
som är där inuti.

Men utan sorgen vore jag död,
Bara i sorgens mylla,
kan hoppet växa.
Bara där blommar kärlek.

…bara där finns det liv

…
Den tropiska trettiogradiga svenska
värmen har letat sig ner till svala 23 grader.
Måsarna skriar utan för mitt fönster, som jag öppnat
i hopp om att få ner min inomhustemperatur,
vilken för närvarande ligger på 28 grader dygnet runt.

Det är en högsommar utan dess like.
3-4 dagar med några skurar regn på sedan första maj,
och ända till mitten av juli. Och det fortsätter,
och det fortsätter, blåbären ser ut som
knappnålshuvuden, och gräsmattorna är ljusgula och
dammar när man går på dem.

Vid strandens kant

Jag tog ett dopp i älven för tre timmar sedan,
för att svalka mitt överhettade huvud.
Och såg några förgätmigej vid steniga strandkanten,
vars vattenkant inte legat så lågt sedan jag flyttade
till Sollefteå 1987… en vinter då det var minus 39 grader,
när Rolf tog med mig på promenad.

Tycks aldrig hitta hem

Men kärleken i mitt bröst,
tycks aldrig hitta hem. Den lilla pojken
tycks aldrig hitta hem, och få finnas jämte
den empatiske godhjärtade mannen.
Blir inte älskad som varje människa vill,
vill uppleva innan den dör.

Ett hån mot den lille pojken

För den som jag är, som har öron, ögon,
och ett blödande bankande hjärta. För mig
är varje hatiskt ord mot män, en knivdolk
i den lille pojkens hjärta, han som aldrig blev kramad,
inte fick höra att han var efterlängtad och älskad.

För mig är nutidens tävlan om att ha det bäst ekonomisk,
och samtidigt låta som man har det sämst….
i ett av världens rikaste länder… det är ett hån mot
mig och alla övergivna flickor och pojkar som aldrig
fick vara barn, som aldrig fick vara trygga.

Som tur är kommer en höst

Men det kommer en höst snart, och den skall jag välkomna,
när höstregnet strilar ner dag för dag och åter ger
växter, djur och människor det livs-givande vattnet.
Då ska jag dansa under regnbågens färger,
i genomblöt T-shirt och dyngblött hår.
När nätterna återigen blir nätter, och dagarna fortfarande
ljusa, med färggranna löv.

Ingen är rikare

Men kärleken i mitt bröst, tycks inte hitta hem,
Saknaden av en mor jag aldrig haft, lämnar ett ekande
tomrum i mitt hjärta. Tänk de vuxna som någon gång
under sin uppväxt fått höra att de var älskade….
ingen är rikare än dom…. ingen.

Jag kan inte få det jag aldrig fick,
men jag kan inte heller låtsas som jag fått det.
Det hjälper lika lite som att gräva ner sig varje dag
över det faktum att jag inte var älskad,
och därför har ofantligt svårt att känna mig älskad.

Måste hälsa på ibland

Nej jag måste då och då hälsa på i mitt inre,
känna på den sorg som finns där.
Hälsa på det vilsna försummade barnet,
som längtar efter det han aldrig kan få.
Jag måste trösta honom. ,… och ge honom hopp,
fast jag inget har att ge.

Att längta utan hopp

Fast jag inget hopp har om att
nånsin känna mig älskad,
så slutar jag aldrig längta.
Fast tanken på att förbli ensam,
har börjat rota sig allt djupare,
så finns en liten, lite intensiv glöd,
långt inne i mitt bröst …

… som hoppas, som längtar… som …

…
– Hallå där hjärtat mitt, hur mår du
där du bultar och slår ?

….jag menar ända innerst inne,
bortom alla positiva, artiga och
skämtsamma svar !

Jo tack … nog går det väl an

….nej det var det artiga svaret !

Jo … nä jag är väl både glad och arg,
och lite ledsen emellanåt.

Jag är glad för att ha hittat ut till livet igen,
Och för att jag känner mig bättre rustad
för resten av livet. Och jag är väl ibland arg
över människors likgiltighet inför andras lidande,
dvs likgiltighet inför politik… och på så sätt likgiltig
inför kärlek…. inför andra människor.

Men jag är lite ledsen över min tröstlösa
längtan efter kärlek, som jag gömmer långt ini mig.

Jag tror på kärleken, i alla dess format.
Men jag tror att jag gett upp förälskelse
och tvåsamhet… trots att hjärtat pyr och längtar,
långt, långt innerst inne. Jag är rustad för att
hantera svårigheter, men känner mig inte rustad
för att kunna ta emot kärlek,
dela min tid med någon.
Jag har nog inte ännu träffat den jag ska … borde …önskar

… jag vet nog inte hur man gör.

Jag känner mig inte direkt misslyckad,
för att jag inte lärt mig att bli älskad,
men jag känner mig lite bortglömd på nå vis,
lite …inte fullt ut …levande.
Bara finns liksom….

Och jag vill nog lite mer än att bara finnas…
men jag tänker inte yppa orden … inte nu !
Hjärtat säger aldrig mer, men gråter lite när det säger så,
för att det önskar något annat.