Hur ska nån kunna dansa då ?


Jag har alltid unnat mina kära vänner all kärlek,
glatts åt när de funnit en hjärtevän.
Och jag har gjort det från djupet av mitt hjärta.
Men djupet av mitt hjärta behöver påfyllning.

Men om jag ska vara ärlig, så är det inte lätt nu,
inte alls lätt faktiskt.
Jag vet inte hur jag ska få tillbaka tron, och hoppas
på det enda som betyder nåt..

Jag vet inte hur jag ska få tillbaka passionen som
fick min dans att glöda och lysa.

Mitt hjärta känns fruset och övergivet.. tomt
Hur ska nån kunna dansa då ?

I’ve got you


Den lille pojken vänder sig om och går in i mörkret.
Modern ser på, men gör ingenting.
Fadern är inte där.

Pojken hade hoppats på att bli stoppad.
”Gå inte … stanna kvar hos oss”
…var orden han längtade efter
Sedan dess har han alltid lämnat,
i hopp om att någon skulle stoppat honom.
Men allt som hänt är att han blivit ensam.

Jag förstår dig lille vän, lille pojk.
Du ville vara saknad, du ville vara älskad.
Du ville nån skulle längta efter dig.
Jag förstår dig lille vän.

Jag låter dig inte gå din väg, aldrig mer.
Jag ropar ditt namn och tar dig i min famn
…lille vän, lille pojk.
Jag är din bästa vän, den din mor och far,
ej förmådde vara. Hos mig är du trygg.
Du behöver inte gå din väg, jag låter dig inte.
Jag låter dig inte !

Aldrig mer skall du vara ensam
Du är alltid med mig nu,
jag överger dig aldrig, aldrig, aldrig
hos mig får du vara ledsen och rädd
arg, glad och lycklig.
I’ve got you, I’ve got you !

Bättre ? ja, jo det är det ju men jag vill ju leva nu !


Jag känner ….inte…
Jag hittar på olika sätt för att inte känna.
Och kanske är det nödvändigt ett litet tag.
Men när jag inte känner, så lever jag inte.
Jag bara överlever.

Officiellt så basunerar jag försiktigt ut till omgivningen, att det är bättre nu.
Och det är det om man ser till att jag gråter mindre, nästan inte alls.
Och att jag kan ta mig ut bland folk lite mer. Och jag kan se på mer olika TV-program utan att få ångest, som jag fick i vintras. Jag kan tom se på nyheter ibland.
Men jag känner inte…. inte än iaf.
Och när jag inte känner, så lever jag inte
Jag överlever.

Det ”trygga” är nu att fly in i olika känslobedövande sysselsättningar
Och även om det kanske är nödvändigt så vill jag snart känna mig mer levande igen.
Hoppet i mig vill ta stora kliv, men förnuftet säger. ”ta det lugnt, din tid kommer, ta små steg!”

För ett tag sedan, var det ju bara känslor, en storm, en orkan i mörker.
Inga glädjekänslor. Så visst, det är bättre nu. Jag står på fast mark, än om det ”växer dåligt” här för närvarande.

Men ändå någonstans, djupt, djupt ini mig, brinner en glöd fortfarande. Men ändå någonstans, djupt, djupt ini mig längtar jag efter kärlek, och då menar jag all form av kärlek. Inte nödvändigtvis romans, som för närvarande i mitt instabila inre fortfarande känns hotfullt. Man kan inte kasta sig ut på öppet vatten igen, utschasad, utbränd utan att hittat sitt eget simsätt, utan att ha tankat ny energi.
Men ändå ….önskar jag att jag snart kände något… kände livet återvände till mitt hjärta….

Jag gör fortfarande snedtramp när jag letar den väg som ska vara snällare mot mig själv, och inte tillåta de som vill mig ont att nå fram.
Men jag har oxå förändrat en del till det bättre. Och är värd klapp på axeln.
Jag blir bara otålig ibland…. Jag vill ju leva,,… NU !

De magiska orden


Såg på ”Spårlöst”
Det är lite terapi för mig.
Det blir en tröst, en bekräftelse för mig
en förståelse för mig själv.
när jag inser vad jag förlorat.

När modern som eftersöktes av två systrar som adopterat bort dem. vid födseln. Och det visade sig att hon tvingats adoptera bort dem vid ung ålder.
Modern beslöt sig ändå för att hon ville träffas. Och hon sa de magiska orden till sin dotter, som jag aldrig fick höra.

”Förlåt mig” …och grät

Tröstad av choklad


Jag tror jag är, och har varit en god vän.
Bortsett från en sak; jag har inte varit tydlig med vad jag vill, vad jag behöver.
Men det är inte alls konstigt, att det varit svårt heller.

Jag känner mig ibland – som nu i eftermiddags – väldigt ensam. Satt och kollade igenom telefonlistan om det var nån jag kunde ringa. Om det kanske var nån som skulle bli glad om jag ringde. Jag tvekade, bläddrade, och tvekade, och bläddrade.
Upptaget, och inget svar, sen gav jag upp för den gången.
Ibland känns det som all min värdighet är borta. Som när jag möter en vän som jag långt innan vi blev vänner, tyckt om, och hon ler som om hon tycker om mig, och ser ut att tycka jag är lika fantastisk som jag tycker hon är. Men jag känner mig bara tom, ynklig och önskar att jag kunnat känna mig som ett uns av fantastisk, haft nånting att ge själv… Men hon bara ler varmt, och det gör ont i mig.

Det känns många gånger svårt att få någon känsla av samhörighet, då jag tror att ingen förstår mig, och tror att ingen vill vara med mig.
Det är, om jag ska vara ärlig fruktansvärt tufft att se alla vänner fara på dans, när inte jag för närvarande, mår så att jag kan glädjas av dans. Jag som var ”dansgud”.
Men det är nästan än mer underbart med själva samåkningen tillsammans med en grupp goda vänner på sommardanser, än själva dansen. Och då var dansen riktigt kul.

Jag gick en promenad, istället nu på kvällen. Det var uppfriskande kallt ute, och frisk kall luft att andas, och fåglarna sjöng i träd och skog. Jag gick förbi bangolfen, och såg på den med blandning av saknad och utbrändhet. När man gör en sak i föreningar lastas man ofta på fler. Gick trapporna upp till Remsle, och skymningen kom. Jag kom hem lagom till det vart mörkt. Tröståt nåt sött … choklad och mjölk.

Ljuset – Att bli sedd


När jag nu gör allt jag förmår i handling för att ta hand om mig, när jag tränar om och om igen på att träna mig till snälla tankar om mig själv, när jag kommer med klokheter och insikter…. så vandrar jag ändå ännu ofta i blindo i ett mörker där man tog mitt liv ifrån mig, mitt ljus och min kärlek ifrån mig.

Men från en sång från en animerad barnfilm, når mig en strimma ljus, en strimma kärlek når in i mörkret och ledsagar mig fram en stund, och ger mig en liten gnista att tro på, att gnistan till slut ska tända den eld som är livet.
Och jag minns med ens ett tillfälle när jag var runt 17-18 år, och var oerhört utlämnad, ensam, trasig. Då en medelålders kvinna, en bekant till en vän, satt i samma soffa som mig, fast i andra änden. Och hon böjde sig fram, sträckte ut sin hand, och strök mig på kinden med baksidan av handen. Och ett ljus slank in i mörkret i mig, och jag har burit det sedan dess i de mörkaste av stunder har jag kommit ihåg, och jag har blåst på glöden från den gnistan, och hoppats det skall blossa upp till den eld som kallas livet. Och fortsatt gå, fortsatt tro, trots att mörkret varit så kompakt att det värkte.

Hon såg mig, där och då…. hon såg mig, hon såg mig.

Och när jag ändå minns tillbaka, så kommer jag ihåg ett av de tillfällen då det var jag som såg en annan själ. När jag följde med på ett Verdandiläger, för att pappa var chaufför. Och en jag var 12-13 år. Där fanns en liten lätt mullig tjej vid namn Tanja eller Tarja tror jag, med mycket dåligt självförtroende och komplex. Och där fanns en framåt kaxig kille lika gammal … det var vi tre som var barn på lägret, resten var vuxna.

Vid ett tillfälle var Tarja ledsen, otröstlig, och kaxiga killen tog massor av utrymme, lät, och skränade när jag försökte prata med Tarja, trösta henne. Då röt jag ifrån, och sa att nu fick han hålla k-ften en stund för nu behöver hon få prata. Hon grät o grät och tyckte hon var så dålig, ful och allt vad det var. Och jag talade om för henne hur bra hon var. Jag såg henne !

På bussresan hem sedan…. när hon skulle kliva av i Vårby Gård …och jag skulle vidare, så kastade hon sig om halsen på mig och kramade hårt.
Kanske bär hon det ljuset med sig i sina mörka stunder.

Nu blir det en bondkaka och mjölk till tröstätning och sen får John blund strö sand

Rosa elefanter


Det
känns som huvet ska sprängas när jag gråter.
Jag är otröstlig när jag kramar om kudden och skriker i den.
Jag kämpar tappert varje dag, varje timme, för varje ljusglimt, för varje steg jag tar åt rätt håll, för varje gång jag faller platt och reser mig igen, och igen, och igen och igen……

Går o tvättar bort saltet från mina glasögon, och försöker samla mig till sömns.
Trots mardrömmar, är det ändå den vila jag får, så jag längtar till kvällen.
Dom som själv blivit utsatt av samma saker som jag, kan få ha en åsikt.
”Rosa elefanter” undanbedes kommentera.
Alla är välkomna att ge kärlek, men ingen behöver ge lättvindiga quickfix-råd.

Jag ska ta mig igenom detta och komma ut på andra sidan.

Att riva murar, och att sätta personliga gränser


Att bygga murar är något vi människor länge sysselsatt oss med.
Både fysiska murar för att stänga ute fienden, och/eller oönskade människor, samt osynliga murar för att ”skydda” hjärtat från att det ska göra ont.
Kinesiska muren, Berlinmuren, och Muren mellan Palestina och Israel är några oerhört tragiska exempel som bringat massdöd, tortyr, mänskligt lidande.
Det man i sin rädsla och egoism glömde när man byggde dessa murar för att stänga ute andra, är att man även murade in sig själva. Stängde in sig själva, och kvävt städerna, rikena och människor.

Jag har själv aldrig byggt några fysiska murar, men är rätt så bevandrad i den för hälsan så tveksamma konsten att bygga murar för hjärtat, för att slippa att det ska göra ont. Och precis som misstaget historiens mur-byggare gjorde, så stängde inte enkom muren jag byggt, UT oönskade saker, den stängde även IN mig själv. Och det kan bli rätt mörkt och ensamt där inne kan jag intyga. Och trots att man tror att man skyddar sig, så följer det som gjort ont, med innanför murarna, i form av ”spöken” ”demoner”och växer, fräter och tär i det tysta.

När man sedan av en eller annan anledning beslutar sig för att våga riva murarna till sitt hjärta, eller att de rivs av yttre omständigheter, så väller det ut, allt du stängt inne. ”Demoner””spöken” rädslor, ilska och sorg…. i en enorm flod, så att din tillvaro blir översvämmad. Världen vänds upp och ned. Du förlorar all kontroll,
Demonerna och spökena kommer troligtvis uppmana dig att bygga upp murarna igen, och lura dig att tro att det var friheten eller kärleken som gjort dig illa.
De vill kanske fortsätta tära och fräta. Och jag kan tänka mig att Demonerna bara är starka innanför murarna, osynliga, i skuggan. om de släpps ut i ljuset, krymper de, och förlorar makten.

Men jag undrar om inte den enda chansen att få en känsla av kontroll, en trygghet, är att paradoxalt nog släppa just på kontrollen. För ingen kan någonsin kontrollera sin värld, än mindre sin omvärld. Inga murar i världen kan skydda dig och ge dig kontroll, men de HAR förmågan att stänga inne, kväva, och långsamt ta livet av de instängda, den instängda.

Men när den ska komma ihåg med fenomenet översvämningar, är att till slut så rinner flodvågen undan, och du kan börja odla på nytt, i bördig jord, och fritt land utan murar.

Jag slår mig inte för bröstet, jag tror inte att jag är färdig med någonting. Jag har inte tagit några sjumilakliv till nån uppmålad lycka eller trygghet. Jag hoppas dock att jag sett första rätta avtagsvägen, första klivet åt rätt håll, och att jag har modet att ta små, kliv i rätt riktning. Rätt riktning för mig. Och jag hoppas att jag finner stöd när jag behöver det, och att jag kan ge det när mina nära och kära behöver mig.

Men kanske kan det ibland vara ide att ifrågasätta nyttan i att bygga murar, och att högre värdera fördelarna med att sätta personliga gränser, istället för exkluderande gränser.
För min egen del, har jag en from önskan om att lära mig bli så tydlig att ingen skall behöva göra övertramp på min själ. Då kanske jag inte längre tror att jag behöver murar … och slutar stänga in mig själv, slutar stänga ute kärlek. Kanske är det murarna som gör illa oss…. inte kärleken?
Kärleken skrämmer bara dina demoner.
Men i sitt renaste format, helar kärleken bara.
För den skull inte sagt att det är lätt att låta sig älskas och att älska.
Men det är inte kärlekens fel, tror jag.

W är en alldeles underbar liten pojke


Innan jag går och lägger mig, medan jag ännu kommer ihåg storyn, vill jag med allra största gärna berätta en liten solskenshistoria jag fick mig till livs av en mycket när och kär vän.

W är en alldeles underbar liten pojke, som ännu av delvis okänd anledning inte kommit så långt som jämnåriga kamrater i sin språkutveckling. Och det är inte helt säkert hur det blir framgent på den punkten.

Och om jag minns den sanna berättelsen rätt, så var det så att W lekte med en annan liten pojke (M) på dagis….men efter en stund kom M lite fundersam till en av fröknarna och frågade:

– Kan inte W prata ?

M hade väl försökt prata, och inte fått något svar av W. Och för att få svar på sina funderingar kring W:s tystnad, måste man fråga ju. Fröken på dagis svarade mycket klokt att W kunde några ord, men att han pratade med kroppen. (Delvis använder W teckenspråk för att göra sig förstådd)

Varpå denna underbara lilla kille säger ”Jaha” och jublande springer iväg till W och börjar flaxa och gestikulera med armar och händer, och W likaså tillbaks, och de skrattade och hade roligt jättelänge ihop.

Vi har så mycket att lära av barn när det gäller livsglädje, och fördomsfrihet. M gillade läget fort som tusan, och ”språket löste sig”

Jag blev tok-varm i hjärtat

W är en alldeles underbar liten pojke, och det är M också

Kärlek… eller vad det hette


Ja men hej …
här är jag … ser ni mig ?


Dansen i fredags var faktiskt att ta vatten över huvudet för mig, nej det regnade inte, det är ett ordspråk ! Jag satte mig ner det första jag gjorde när musiken började och Sollefteådamernas danskort hade vip-kunder några danser. Och det inte fanns något som helst sprattlande, sprudlande entusiasm i varken ben eller själ.
Och där hade jag mycket väl kunnat bli sittande större delen av kvällen. Njä … naturligtvis överger inte Sollefteådamerna mig helt. Men större delen hade jag kunnat bli sittande….och på nåt melankoliskt, självömkande sätt trivts i bänk-sittar-martyr-rollen. Ja eller trivts o trivts… jo men lite så.

Men jag är ju trots allt människa, och inte dansmaskin. Och då och då kan man ju kanske önska sig nåt mer än dansen, hur nästan-komplett-för-livet den ibland tycks vara… så ibland kanske även en dansgud suktar efter … ja typ kärlek eller nåt sån’t typ… även om det kan vara boost för självförtroendet att vara eftertraktad på dansgolvet… så .. ja typ så här:


Men i vanlig ordning gick det att lita på mitt dansharem, som inte lät mig sitta i onödan. Både Åsa och Monica tyckte jag skulle sprätta loss. Men det lossnade aldrig för mig riktigt. Jag var kallsvettig redan innan vi kom in på dansgolvet, och benen var som överkokt spaghetti…och i själen bodde en ledsen kärlekstörstande man och pojke. Det hjälpte inte ens att två tjejer jagade mig tre gånger var innan de fick tag på mig….

En liten rolig episod på dansen i Gräsmyr var ju dock när jag blev uppbjuden av en kvinna med H-kupa som var 1,55 lång. Nä missförstå mig inte hon var mycket duktig att dansa, och trevlig på alla sätt och vis. Men det gick ju liksom inte att bortse från hennes enorma ”behag” när de under 2 danser trycktes och ”masserade” min mage. Min mage som allt som oftast är mer eller mindre orolig …. och nu satte ju ”massagen” igång hela det laktosintoleranta tarmsystemet…. så jag gatt ju kuta på dass efter den dansen. Men o andra sidan… man kanske skulle haft hennes mob-nr vid framtida magknip :O

Dagen efter for jag med kompis till Selånger marknad. Det var lagom sysselsättning…och en kul dag, Kinamat, tjejprat (jo jag hamnade på födelsedagsfest där kvinnornas röster dominerade, och man faktiskt fick finna sig i att sitta vackert tyst)

Jag har stoppat i styrdansladdaren i vägguttaget och får väl se om det hinner bli laddat till onsdag… eller om det måste långtidsladdas. Den kroppsliga biten lär kunna återhämta sig … men melankolin … ja vi få se