Kategori: kärlek

…
Att jag, som är så trevlig, klok, vacker och intellektuell, är singel, kan förvisso bero på flera saker. Men de två huvudorsakerna torde nog vara: Delvis min egen rädsla för att bli utnyttjad och sårad, och därmed inte släpper in någon eller inte ger sken av att jag är intresserad av kärlek. Samt delvis min sociala och ekonomiska status.

Sanningen presenterad för mig

Jag fick nyligen det första helt sanningsenligt påpekat för mig, efter att jag påpekat att om man drömmer om en prins på vit häst så minskar chanserna till tvåsamhet. När jag då tillade att min syn på kärlek för egen del är något uppgiven, och uppgivet konstaterar:

– ”kärlek, nja … jag vet inte ja”.

Så funderade personen i fråga, med ett skratt om den inställningen inte hade samma verkan? … och det förnekade jag inte.

Att jag som varit med ett antal kvinnor, men inte lyckats fullfölja under längre tid, skulle utnämna mig till expert på relationer, vore inte ens förmätet, utan mer snudd på absurt. Jag skulle nog vilja påstå att jag utan överdrift varit föga framgångsrik på den typen av relationer. Ja kanske rent av kass. Kanske har jag valt kärleksobjekt på helt fel premisser, precis som de som väntar på riddaren på vit häst ? Kanske har jag i rädsla av att bli sårad dragit mig ur innan jag blivit sårad ? Eller kanske jag bara haft otur ? Eller kanske har min sociala status, min inkomst och mina ”ambitioner” i livet inte varit tillräckligt för objektet för min kärlek ? Kanske gör jag kärlek i förhållanden svårare än det är, och har på tok för höga krav på mig själv.

Kärlek vet jag däremot mycket och ingenting om

Däremot om kärlek, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som en sexuell relation, eller ett parförhållande, vet jag en hel del påstår jag helt ogenerat.

Och här menar jag att kärlek, äkta kärlek inte har några gränser. Att verkligen älska någon, för mig är bara det jag känner för personen. Jag älskar många människor och drar inte gränsen för att uttrycka den, vid ett bofast sexuellt monogamt förhållande, på det sätt som jag förstår att många gör. Det finns aldrig en ORSAK till att jag älskar någon. Det finns aldrig några förutsättningar för att jag ska kunna älska någon. När jag älskar så gör jag det utan villkor, utan förklaringar, utan logik och utan skyddsnät. Och det finns många jag älskar. Att älska någon för mig, är inte att ställa krav på dennes ambitioner i karriären. Att älska någon för mig, är inte att binda fast personen i krav och förmaningar.

Kärlek kan aldrig fångas

För mig är kärlek och att älska en person, något abstrakt, oförklarligt. Något vackert och skört. För mig är det starkt och livsnödvändigt. För mig är det själva livet. Och kärlek i dess obundna format, är något som växer ju mer man ger av den. För mig är kärleken endast stark och verklig då den är fri, då den ger men inte tar. Då den tar emot, men inte låtsas. För mig är kärleken uppriktig och ljuger aldrig. Jag kan älska en moster för att hon varit klippan i mitt liv, när alla
andra vänt ryggen. Och jag kan äska en väns barn i all dess
oförställdhet, bara för att han/hon är den hen är. Jag kan älska en vän
oavsett kön, för att de är dom de är.

Att markera och förhindra

Jag kan älska en kvinna som är i ett förhållande med en annan, och för mig är det i det läget inget annat än kärlek. I det läget betyder inte min kärlek att jag försöker lägga in en stöt och ”få henne” vad nu det innebär. Man kan inte äga varann. Det innebär inte att jag förväntar mig något tillbaks, annat än att kärleken är välkommen, eller åtminstone accepterad. Och det innebär inte heller nödvändigtvis att om förutsättningarna i denna kvinnas liv förändras, att jag är ointresserad. Jag har inga sådana tankar eller planer då. Antingen tycker jag odelat om någon, älskar personen, eller inte. Jag har mer än en gång fått markerat för mig när jag genom tjänster, handlingar eller ord uttryckt min kärlek till en kvinna som är upptagen i ett förhållande. Och då kan jag känna mig sårad över att den rena uppriktiga kärleken jag ger, utan förväntningar, refuseras, villkoras och inte är välkommen. Jag menar även om jag skulle känna djupa känslor för någon, så är inte min tanke att stjäla henne ifrån den hon är med, ej heller att idka otrogenhet. Oftast är det snarare tvärtom, att om kvinnan ifråga visar intresse, så ber jag henne att inte göra slut för min skull och tom lägger in ett gott ord för mannen i fråga, om jag respekterar honom, vilket ofta är fallet.

Ålder och kultur

Jag kan älska en 20-årig kvinna, även om jag förstår att den kärleken har små, nästan obefintliga förutsättningar att bli något annat än just kärlek på avstånd, och att hon förmodligen är intresserad av män i sin egen ålder. Men detta innebär inte att jag kan sluta älska henne. Kärlek är kärlek. Jag kan älska en eldig kvinna från en annan kultur, fast deras kultur ofta inte tillåter att kvinnor älskar svenska män. (konstigt nog är de kulturella reglerna inte lika hårda när män från dessa kulturer älskar västerländska kvinnor) Men bara för att kulturen sätter gränser, gör inte alltid hjärtan det. Kärlek är kärlek.

I min lilla bubbla av naivitet

Kärlek är en kraft, en känsla, kärlek är liv, och gåvor. Ordet kärlek finns överallt, och är i min värld nödvändigt för att ha ett förhållande, eller en livskamrat. Men i världen utanför min lilla bubbla av naivitet tycks det inte vara så. Där tycks andra variabler ha en större betydelse än kärleken. Där tycks förhållanden vara beroende av social status, kulturella likheter och skillnader, inkomst och arbetssituation. Och det är någonting jag inte förstår helt uppriktigt. Det verkar ofta vara ett praktisk arrangemang, snarare än passion och djup kärlek och respekt.

Kärleksmarknadens realitet

Nej… som kärleksmarknaden, den reella ser ut idag i praktiken, vilka som finner varann, och vad premisserna för det tycks vara, så känner jag mig lätt förvirrad och desillusionerad. Det är inte bara vården, barnomsorgen, äldrevården, som privatiserats och materialiserats idag, utan även marknaden för att hitta en partner. Nyligen har de tom börjat göra reklam för ”www.elitsinglar.se” Ja men snälla, finns det inga gränser för hur gniden, korkad, egoistisk och materiell människor får bli ? Vad är en elitsingel frågar man sig nyfiket ?

Vad är en ”elitsingel” ?

Är det en som är väldigt bra på att vara singel, dvs ensam ? Eller är det någon som är lite bättre än andra singlar ? Och om det senare, hur kommer det sig då att de fortfarande är singlar ? Givetvis vet jag vad det handlar om. Människor som är rika, har bra status och glider omkring i det övre skiktet tror att de får det bättre om de håller sig till varann. De som går på denna bluff, är av uppfattningen att de skall ha privilegier på alla områden i livet. Köpa sig förbi vårdköer, få bidrag genom skattesubventioner, … jag och tom på detta sätt köpa sig ”kvalitet” på kärleksmarknaden. Det är faktiskt synd om dessa människor, mer synd än om mig som är fattig singel. TY när man blandar in pengar i kärlek, är du farligt nära prostitution. Kärlek kan inte köpas. I den stund den köpts, upphör den vara kärlek.

Nåja trots all denna enorma visdom, om ämnet kärlek, är jag väl fortfarande för kass på förhållanden i praktiken. Jag vet nog inte mitt eget bästa när det kommer till kärlek i en fast relation.

Viola Tricolor

Har du nånsin sett styvmorsviol,
ensamt blomma där vid bäckens kant
Blygt nigande för sommarsol
och sett pigan niga likadant ?

Hon som dansade vid Ådalsbyn
Med krans i hår, och ljuvligt skratt
Och Karl Grönstedts toner, på menyn
när månskenet säger godnatt

Hör fiolens strängar gråta toner
Och en Ådalsjänta ler i dans
Se hur dansens rodnande friktioner
Speglar sig under ögonfrans

Älven ångrar sig i liten eda
När den speglar månens dova sken
Fiolens toner vilseleda
När sommarnatten blivit sen

…
En fullständig knockout !!

… av heta Charlotte Kalla, och av förkylning jag fått när öronen blivit kalla.

På dagen kände jag mig tvär-pigg. Helt inställd på att både jamma lite med Martin Sjödin, och senare vid 16.00 träna Med Ulf Melander, Birger Brorsson och Sven-Olof Brodin (USB) samt att styra tanter i min egen ålder på Hullsta Gård till Martinez på fredag. Jammandet och träningen gick bra, hostade väl till något på höga toner, men i övrigt helt kry…. trodde jag.

För sedan igår kväll, natt och ända in på morgonen, skrämde min kräks-hosta iväg John Blund så långt bort att han inte vågade komma tillbaks förrän kl 05 på môran. Jag höll på att hosta sänder lungorna kändes det som. Gjorde ont i hela överkroppen. Och de hostdämpande tabletterna jag köpt, insåg jag för sent var kvarglömda hos Martin. John Blund smög sig på mig efter att jag lugnat kroppen lite med 1 Alvedon + 1 Ipren, samtidigt som ögonlocken föll ner som bly-gardiner medan jag tittade på Sagan om 2 tornen för 78e gången. Men någon dans tror jag inte på som det ser ut nu. Hostan jett väck, innan det.

Stor guldmedalj

Ja den knocken var ju mindre trevlig, men Charlotte Kallas knock, på 10 km fristil, kom som en hjärtevärmande balsam. Och hennes leende, och Amerikanskornas jubelglädje ger mig nästan glädjetårar. Likaväl som dominanterna Björgens och Johaugs gratulationer till Kalla. De e så fiiint …. Ja lite som Northugs … eller, nja… näää, ingenting som Nortugh.

Supportrar ??

Men visst är vi ”supportrar” roliga. Själv klagar jag förvisso aldrig på skidåkarnas prestationer när det går dåligt, men jag är rätt snabb att slå av TVn om ingen svensk har chans på medalj. Sen har du en annan variant av ”supportrar” som i än större utsträckning än mig är sk framgångssupportrar. Nämligen de som sågar idrottsutövarna med fotknölarna i verbal vardaglighet, och i sociala medier och kommentarsfält på nättidningarna. Och när sedan Kalla eller Stina Nilsson tar medalj till slut, så låter det:

– ”VI har tagit guld, guld, guld, heja Sverige, älskar Kalla”

Sist och faktiskt minst har vi kategorin tragikomiska, sura jante-svenskar, vilka man bara måste skratta gott åt. Så här säger en på Leifbys Liverapportering på Aftonbladet, efter att Kalla vunnit, och Leifby själv, i kontrollerad eufori öst beröm över både Kalla, vädergudar och vallateam.:

– Leifby, tror du Kalla vunnit med Björgens startnummer? Lite tveksamt va?

Men är det inte helt fantastiskt hur jante-idrotts-svensk och bitter-butter man kan vara ? Bara för någon vecka sedan krossade Kalla både Björgen och Johaug även den gången. Och då var det inte nå nysnö i spåren. var det startnumrens fel där oxå ? Kan det ha varit så rent utav, att just idag, just på denna distansen så var Kalla överlägset bäst ?… jodå för de flesta svenska och till och med norrmän, är det ett erkännande. Men inte hos bitter-buttra jante-idrotts-svenska anti-fans.

Små guldkorn

Jo jag hostar fortfarande, svettas och febrar lite. Och kroppen är rätt loj. Men utöver Kallas fantastiska prestation, så har jag idag blivit ”utsatt” för ett flertal energigivande små ”hjältedåd”. Först på dagen erbjuder en tjej som nyss varit väldigt sjuk, och ännu är lite halvkrass, sig att handla nåt om det är nåt jag behöver <3

Sedan får jag ett fiiiint brev, med kort bifogat på vy över Ångermanälven, Där Ragna Byström som närvarade på min morbror Rolfs begravning skrev:

”Vilken fin begravning Rolf fick !
Den vackra ljusa *text du skrivit till Rolf. Jag tog en fotostatkopia och skickade till min syster Eivor. Hon skickade en hälsning till dig. Liksom sången du sjöng ”himlens tårar”. Ingen var oberörd. Rolf hade varit stolt över dig. Jag säger som Rolf Strindlund brukade säga: – du är duktig du
Sätt bara inte ditt ljus under skäppan !!! Du är värd mycket mer !”

*(lästes upp på begravning av kusiner, samt finns som blogginlägg här på bloggen)
<3

Och sedan sist men absolut inte minst, så kommer 83-årig halvskröplig moster över gården, upp för 4 st, för en antik tant, jobbiga trappor upp med nykokt lax och pärern. Summa summarum så kan man ”Kalla” den här dagen för en riktigt bra dag, trots sönderhostade luftrör.
<3

…
Härom dagen så gav jag nog en äldre kvinna en smärre positiv chock, när hon fick en högst oväntad kram. Jag träffade nämligen på go-tanten Karin, som jag känner sedan länge genom boulespel. I vanlig ordning när jag ser Karin, så blir jag helt enkelt glad och frågar högt och ljudligt, samtidigt som jag fäller ut mina kram-armar:

– Hej Karin, haaar du fått nån kram idag ?

Och hon svarar alltid med en svensk tants ödmjuka, glada, propra tonläge

– nej det har jag inte !

Och givetvis är hon så pass vässad att hon svarar så oavsett om hon fått det eller inte. Och så var det härom dagen oxå, när jag fällt ut mina kram-armar och hållit i kring na, så såg tanten bredvid henne både frågande ut, och lite avis. Jag bestämde mig för att hon hade brist på kramar oxå. Jag frågade förvisso henne om hon ville ha kram, även om hon kanske inte hade så mycket val när jag väl fällt ut ett av Ångermanlands bästa Kram-armar.

Jo-då hon blev så glad så. Men efteråt var hon ju lite nyfiken försatåss:

– Tack så mycket, men vem är det jag har kramat ?

Varpå jag skrattade, och tyckte att det hade hon ju rätt att veta. Och förklarade lite av hur jag kände en av Sollefteås goaste tanter. Och att just Karin blir extra ”utsatt” för mina kramar på stan, beror delvis på en sådan här fin omtanke från hennes sida en gång för länge sedan. Vi spelade så’n här långtids-boule i 4-5 timmar. Och alla pensionärer hade ju givetvis fika med sig. Något som jag inte bemödat mig med, eller haft sinnesnärvaron att planera. Men denna goa tant hade ju observerat att jag var fikalös vid nästan varje tillfälle, så hon bredde en extra smörgås åt mig… hon tyckte jag såg mager ut. Det är klart man blir ett evigt kram-objekt då.

Jag har några enstaka vänner som inte alls tycker om att springa omkring och kramas i tid och otid. Och jag respekterar ju givetvis att de inte vill kramas med alla möjliga och omöjliga människor. Dock så kommer de inte undan MINA kramar.

Samtidigt kan väl kram-genen jag själv erhållit, till viss del, för min del bero på ett underskott från kram-utbildarna i hemmet. Dvs det har blivit en mutation i mig som skapat denna kram-gen, efter år av ”onödigt kramande” som vissa kram-snåla bekanta skulle uttrycka det. Men utgångspunkten för mig i dagsläget är nog ändå hellre en kram för mycket, än en för lite.

Den här kram-genen/mutationen i min kropp och själ, har även påverkat min kroppsbyggnad så tillvida att mina armar är extra långa, starka och kramvänliga. Fronten på min kropp består inte av hårda muskler och sexpack, utan mjuk krockkudde, eller kram-kudde på magen. Ej heller är någon kraftig skäggväxt utvecklad i ansiktsregionen, allt att tacka kram-genen för.

”I was made for huging you baby”

…
När snön faller över stan, och temperaturen sjunker i Rolf Erik Gottfrid Svenssons födelsestad. När en ny vintermånad fick sin start, så har änglarna hämtat hem en gammal man vars varma hjärta alltid fanns till hands, för nära och kära. Ja till och med främlingar fick sig ofta en dos av denne mans outtömliga generositet.
Hela himlen ler över hans hemkomst, men jorden känns aningen kallare just nu när dina händer ej längre omfamnar oss i björnkramar som luktar färskhuggen ved.

Nu klingar min hyllningssång över Ådalen, och ekot från den studsar ut i Sverige och jorden. Vi sjunger din sista vers i moll, för vår saknad av dig, men refrängen i dur som hyllning till allt du gett oss under ditt liv. Vi sjunger med de vackraste, varmaste ord vi känner till, och vi tar med oss sången in i våra liv.

Vi har motvilligt väntat på denna dag, då du inte rycktes ifrån oss hastigt, utan sakta, sakta, sakta försvunnit, bit för bit. Så nu när himlens portar öppnas för dig, tar vi det med sorg och lättnad på en och samma gång. Och du kan vara stolt över din tid på jorden älskade morbror. Vi kommer att sakna dig för evigt. Men detta till trots finns du för alltid med oss i våra minnen, i våra hjärtan, i vår vardag.

Jag tänkte först be om att ni i himlen tar väl hand om Rolf. Men när jag tänker efter och inser vem Rolf är och har varit, så kommer han förmodligen ta på sig att ta hand om hela himlen.

…
Jag stirrar tomt uti mörka rummet.
Men räds inte mörkret, för jag vet att det gryr igen.
Visst är jag tom inuti, där min familj skulle varit.
Om jag rör vid hjärtat där, gör det ont, då gråter jag öppet.

Jag behöver inga extra pengar för att känna lycka.
Ingen ytlig skönhet berör mig, om ej hjärtat är av guld.
Tiden går, ingenting kan stoppa den, och min tid tar slut.
Men inte än, Bilden av mig kommer suddas ut, men inte än.

Jag kan inte förneka det att jag längtar efter dig,
fast jag inte vet vem du är, och du kanske inte känner mig än.
Hellre vinner jag din kärlek och respekt, ömhet och omtanke i livet,
än att jag blir miljonär, och får räkna mig till den fina kretsen.

Men kärlek är inte högvaluta, så som social trygghet och inkomst.
Och jag är inte vad du söker, och vad du vill.
Jag kan sjunga vackra visor för dig om kvällen,
och jag kan röra vid din hud som du aldrig upplevt förut,

Men jag kan inte bjuda dig ett hus, dyra middagar och guld.
Ej heller kan jag vara prins på vit häst.
Men om du har längtat efter äkta stunder, och min tid.
Om du har längtat efter ljuv musik, och mina vackra ord.
Och om du vill att jag ser dig…

… då väntar jag här.

….
När din själ kom till jorden,
log var sargad själ, fällde en glädjetår.
Du står med fast övertygelse bland trasiga själar,
och när du ler skänker du ljus till de mest bekymrade.

Var gång du ser på mig, ramlar jag isär,
och läker på samma gång.
Ingen vet var du kommer från.
Jag förvånas över att inte alla människor,
älskar dig som jag.

Älskar hur då ? … och varför?
Det finns inget hur och inget varför.
Jag bara älskar din uråldriga själ,
i denna änglalika skepnad

Hur du än klär dig, hur du än har ditt hår
så faller jag, som ditt hår i vinden.
Vad du än gör, vem du än väljer
helas jag av dina ögon.
Vem du än älskar, så värmer du mig.
och jag är förlorad och räddad i samma ögonblick.

Jag som är så klok, förstår ingenting.
Kanske är jag ingen alls för dig.
Men jag lovar dig ängel, med ögon av guld,
att jag är den enda som älskar dig så.
fast jag inte borde få.

länk till del 1

…
Jag
har kommit hem från ett jobb som inte är helt lätt, men jag klarar av
det, och jag gör nytta, jag är en viktig kugge, och jag är respekterad.
Snön faller i stora flingor, och jag gömmer julklapparna jag köpt åt
familjen i garaget till vårt hus.
Jag går förbi barnens kälkar, och den gamla sparken vi köpte begagnad på en loppis när den förstfödda kom till världen.
Jag får en glädjetår i ögat och förstår inte vad jag gjort för att förtjäna all den kärlek, samtidigt som en efterlängtad röst ropar mitt namn, med en ton av efterlängtat återseende.

Där i dörröppningen står en ängel, med ögon som ser rakt in i mitt hjärta.
Hon som fick mig att hitta hem till slut, hon som pumpade liv i mitt döda hjärta.
Och hon som gav mig våra två ögonstenar, framtrollade av vår kärlek.
Med en busig min drar den äldsta mig i handen, och hon visar stolt en teckning. Ett porträtt av hela familjen, i form av magiskt underbara streckgubbar. Streckgubbar som får mig att tycka att Leonardo Da Vincis Mona Lisa, borde rodna av avund.

När minste pojken ser mig och kastar sig i mina armar och skriker: ”Paaaappa !!”
går mitt hjärta i kras av lycka. Jag frågar om han haft det bra på dagis, och han nickar, men visar upp ett bamseplåster på armen, stolt som en fura, och empatisökande.
Och när jag frågar vad som hänt säger han att han ramlade på cykeln. Jag pussar på plåstret, och säger att det läker fortare då.

I själva verket sitter jag på stans lilla café, och stirrar ut på stans gågata, drömmande om ett liv som tycks vara för andra, och inte för mig. För en liten stund drömde jag mig bort till en värld som inte finns. Jag har drömt mig bort till ångan av en kaffekopp, medan snön yr ymnigt utanför caféfönstret, och folk rusar febrilt förbi med stora klappar, och varma mysiga vinterkappor och lovikkavantar.
Kanske är inte deras liv så idylliska som jag föreställer mig. Eller med allra största sannolikhet är det inte det. Men på nått sätt känns det som att det vore värt lite gräl och grå vardag för att få uppleva de magiska ögonblick jag drömde mig bort till mitt under julruschen.

Men visst jag har det bra, jag har mat och tak över huvudet. Jag har ynnesten att få hjälpa människor i sin vardag, och glädja dem, jag letar inte föda mitt under brinnande krig, och jag har min vän musiken när ensamheten tränger på.
Jag har bara ingen som gråter för mig, när mina tårar tar slut, och ingen som ler varmt åt mig vid dagliga återseenden, ingen som kallar mig ”pappa” och förväntar sig att jag skall göra allt det onda bra igen. Och ingen kvinna som kallar mig älskling vid dagens slut och ligger sked tills vi somnar.
..

Nu säger caféägaren åt mig att det är stängningsdags. Jag lämnar min tomma kaffekopp, och bär hem mitt tomma kärlekshjärta i vinterkvällen.

…
Stanna hos mig i natt.
Nu när natten är här, och hösten döljer all naken hud.
Ta ingenting med dig, annat än en tom famn och din längtan.
Kom i skymningen, och gå när du vill.

Inga löften i mitt hus, bara din hud mot min.
Dina läppar slipper prata, bara dom ler.
Våra händer talar högre än ord.
Och dina ögon behöver ej titta, bara de ser.

Tysta mitt ropande hjärta för en kväll.
Strö dina fingrar genom mitt hår i natt
Älska mig, men säg inte att du älskar mig
Lämna mig sedan, och kom åter om saknaden vill.
Men stanna hos mig i natt.

…
Jag har just tryckt i mig ett paket Toffifee och en halvliter mjölk.
Och kommer få ont i magen i natt för mitt tröstätande.
Jag är 48 år och förvisso inte okysst.
Det är faktiskt värre än så. Jag är 48 år och har ingen att älska,
och ingen som älskar mig. Jag kan inte räkna antalet kvinnor jag känner,
som bedyrat hur fin jag är, och valt någon annan man.

Jag känner mig fruktansvärt oönskad och ensam många stunder.
Vill få mitt hjärta i brand, jag vill dansa på glödande kol.
Springa genom isande regn … för att känna, älska, passionerat och djupt.
Jag vill leva igen….

Jag vill leva igen, kära Gud … jag vill leva igen
Men jag är uppgiven, ledsen och trött nu…