Kategori: kärlek

…
Det är först när livet känns underbart i sig,
först när sommaren är över.
Och först när jag ser en vacker, förälskad kvinna le
med hela sitt, ansikte, hela sin själ och kropp,
mot sin älskade…..

Det är först då jag kan unna mig att längta efter,
och sakna kärleken, och sällskap av en vacker blomma
som ser på mig med beundran och kärlek.

Alla underbara danser i sommar, all god mat jag ätit,
all medmänsklig kärlek jag haft ynnesten att få ge…
räcker helt plötsligt inte till.

Är det någon jag dansar med,
som kommer se på mig så någon gång ?
Eller är kommer en förälskelse vid första ögonkastet ?
Blir det en väns, vän som till slut ser mig,
och ger mig sin tid ?

Eller är det bara naiva drömmar,
att för mig tro på, och längta till kärlek ?

Jag har drömt om den blicken,
som ser rätt in i mig,
som talar om för mig
att jag kommit hem till sist

…
Människor jag älskar, vandrar förbi, ser jag en glimt av.
Dimman som döljer det jag inte orkar se, är en tillfällig vän.
Ofta är det en enslig stig, även om ljuset når fram.
Livet är underbart, innan det tar slut, kärleken är förklädd.

Vi som inte fick kärlekens språk,
älskar mer passionerat än de som pratar flytande.
Jag som är en ”verkställande ängel”, och en trasig fågel.
Min sång är dyster, och mina ord är vackra,
Och jag är lycklig och förtvivlad.

Jag fortsätter vandra, en fot framför den andra.
Kanske möter jag hoppet på vägen, kanske möter jag tron,
eller kanske till och med …..

…
En vit lång klänning med öppen rygg, glittrande halsband, små nätta vita skor.
Håret i uppsatta flätor, ett avväpnande leende. Väntans tider på att bli fler.
Ett förbund, ett löfte som inte behöver ges.

Folk skålar, dansar till musik av fiol och bas.
Alla uppklädda och vackra, som sällan ses, men ingen vackrare än du.
Det är midsommar, och du sätter en midsommarkrans på huvudet, och ser på mig, och jag vet att så länge vi lever tillsammans behöver jag inte oroa mig för något.
yuo’ve got my back.

Tiden stannar när jag vi dansar första dansen, och alla runtomkring försvinner bort i periferin, från våra medvetanden. När du ser mig i ögonen som säger ”jag älskar dig” mer än några ord någonsin skulle kunna säga.
Solen försvinner bakom ett sommarregnsmoln, och från himlen tilltar en traditionell midsommarskur. Gästerna skyndar sig under tak, och tallgrenar för skydd mot blötan…. men det nyvigda paret, som dansar vidare i regnet.
Lika lyckliga i regn som solsken. Och du ler med rinnande mascara ner för kinderna, och är lika vacker som innan regnet.

Jag vaknar upp i en annan verklighet än den jag nyss drömde. Det var en vacker dröm…. men jag vaknar upp ensam, som näst intill alla mina mornar.
Utan värdighet, ständigt jagad av samvetet att vara någon jag inte förmår vara.
Kläder på golvet, diskbänken belamrad med disk, köksbordet fullt med osorterade papper.

Why should I care.

Min enda tröst är att eventuellt få göra något för någon denna dag, göra skillnad för någon, betyda något för någon…..

…
Du såg på mig den gången, och jag var försvarslös den gången.
Att du skulle bli min då, var inte att tänka på. Det var bokstavligen som om att be om att ta ner månen, en stallpojke gifta sig med en prinsessa, en ängel ge sitt hjärta till en skuldtyngd främling. Jag visste det från den stund jag såg dig då för många år sedan, att du inte kunde låta mitt hjärta förenas med ditt. Du måste ha förstått det redan då, förstått att jag älskade dig från den stund jag lade ögonen på dig.

Din storhet i din då unga kvinnliga gestalt hyste inget agg till mig, när jag föll ihop som ett korthus framför dina ögon, naken, sårbar uppenbart försvarslös inför din skepnad, ditt … i mina ögon smått utomjordiska sken.

Du var då liksom nu märkbart yngre än mig, men emotionellt långt mognare än någon kvinna jag stött på i livet. Hur kunde det vara så ? Du blomstrade som en nyutslagen syren, som omplanterats på rik och frodig jord. Nyvunnen aptit på livet, dina ögon glittrade av vital ungdom, mot en bakgrund av ett djupt hav utan botten. Så mycket kraft, så mycket erfarenhet, så mycket empati, så mycket kärlek för så många, i en så ung till synes oerfaren nyutsprungen fjäril…. så mycket kärlek, att jag nästan var rädd att drunkna i den, om den hade riktats mot mig. Men kanske var du medveten om detta… att jag var försvarslös inför dig. Du bara vände dig mot mig, och log ett ärligt respektfullt leende … och gick din väg.

Men sådana änglar sänds bara ner på jorden för mig att få en glimt av, passera förbi någon enstaka gång, och bryta ner mitt hjärta var gång hon uppenbarar sig. Jag har kallat mig förälskad många gånger, och hjärtat har brustit lika många gånger. Men inför dem har jag alltid lyckats gått vidare, stått stark inför eventuella slumpartade möten….

… men inte dig. Andra stoppar jag i hjärtats frysfack, och sedan är det bra med det efter något år. Men dig går inte att frysa in, det går inte…
Jag vet att du hör till en annan, och han gör dig lycklig. Och jag önskar dig all lycka i livet, från botten av mitt sargade, kärlekstörstande hjärta…

Jag säger hej till dig, de gånger du kliver ner på jorden, och du ler och hälsar tillbaka, och försvinner bort igen. Jag har accepterat hur det är, men kan omöjligt låtsas som du inte har bosatt dig i hjärtat mitt….

Lev och älska lilla ängel.

…..

Jag har låtit allt förfalla i mitt hem, utom blommorna, som får vatten. Annars ligger kläder överallt, papper, tidningar, väskor, huller om buller. Stor diskhög, Jag stoppar i mig det nödvändigaste. Mestadels går jag undan, ….undviker kontakt.

Gud i himlen hör mig. Du känner mig, du vet vilka ok jag burit.
Jag vet att du känner till hålet i mitt bröst, där kärleken skulle bott i min barndom.
Kan det läka … kan hålet i mig fyllas ?….
Är det för sent ?

Jag hoppas ju att jag ska få uppleva det innan allt är slut.
Är det att hoppas på för mycket ?

Vem där ?
Är det du jag längtat efter och önskat mig i hela mitt liv ?
Är det du som längtat efter mig … i hela ditt liv?
Eller är det bara en naiv dröm ?
Innan sagan tagit slut.

….
Ur den djupaste sorg, kommer de vackraste glädjetoner.
De mest glittrande ord, springer ur de djupaste svarta brunnar.

Jag sjöng de vackraste ord jag kunde frambringa idag, för ett litet nytillkommet underverk. Jag tog fram min styrka…. men nu är jag svag, nu är jag bräcklig.
Nu är jag liten….. och jag finner ingen tröst.
Önskar att någon ängel …..

…. har slut på ord nu

…..
De odödliga

När jag promenerar hem ikväll, och tittar upp mot stjärnorna, ser jag ini evigheten, en aning. Luft tränger in i mina krampande bekymmersfyllda lungor.
Jag går med något lättare steg än för några timmar sedan, och orsaken är outgrundligt, förbryllande, basal.
När ingen logik kan trösta mig, när inga vackra smickrande ord kan nå förbi mina tunga andetag, när inge ”pensionärspepping”, ”ta dig i kragen” eller ” se vad soligt det är ute” förändrar min inre oro…..

…. då träffar jag en odödlig.

Solin 5 år gammal, skiner upp som namnet förpliktigar, som en solstråle, när jag kommer in på caféet. Hon säger till mig med en gång att hon skall stanna kvar på caféet med mig (och Rooney) och inte följa med sin mamma hem. Nu skulle jag följa med dem alla hem för middag, men det förstod inte Solin med en gång, hon trodde inte att jag skulle följa med Familjen hem. Där till en början kände jag mig aningen mer levande och aningen mindre bekymrad med ens. När vi sedan hela gänget gick hemåt för att överföra bilder från min disk till ett bröllopspars dator, så tog Solin min hand och propsade hela vägen hem att få hålla den….

Jo … barn är odödliga, så länge de förblir barn och lever i nuet, så länge de får behålla sin lekfullhet, sin naivitet, sin uppriktighet, och sin brutala kärlek. Så alla barn är inte lika odödliga, i sitt eget sinne, men de flesta…
Sedan finns det odödliga vuxna i en annan bemärkelse, då framstår den självbilden inte alls lika sympatisk, utan ofta är det ett resultat av bekymmerslöshet, ett liv i gräddfilen, vilket i rätt många fall lämnar dessa utan empati och medkänsla

De levande döda

… finns det oxå minst två sorter av. Jag tillhörde ett kort tag de levande döda.
I mitt fall pga att omgivningen inte klarade av min enorma dåvarande sorg och ångest, varken vänner eller sjukvård… alla stod handfallna inför en av de mest naturliga saker i livet…. så jag till en början motvilligt med på att stoppa i mig ”lyckopiller” eller som det hette rent medicinskt ”antidepressiva mediciner”. Jag upplevde då varken glädje eller sorg, vilket ärv det samma som att vara levande död.

Den andra sortens levande döda, har kanske inte sitt raka streck till livskurva, så långt ned i dyn som den lessne deprimerade personen, men likaväl, upplever de inga toppar eller bottnar, hävdar jag att de likt EKG, och EEG är levande döda om strecket förblir rakt.

De levande

Numer söker jag i största möjliga mån befinna mig i lyckan då den kommer, om än den bara hälsar på i nån minut. Och jag försöker i största möjliga mån befinna mig i sorgen, eller andra mindre önskvärda känslotillstånd, när de kommer…

Jag accepterar inte längre att för andras skull, ge sken av att vara glad, om jag är ledsen. Jag accepterar ej heller att någon ska tvinga ner mig i ledsenhet när jag lycklig. Med andra ord är jag i den bemärkelsen högst levande … just nu.
Sedan gör REN kärlek, så som den Solin gav mig idag, varje människa mer levande, ty ärligare kärlek, och mer livsgivande energi existerar inte på denna jord.
Stjärnorna ger mig distans, naturen frihet, men kärlek …. utan förbehåll, det finns inte i det formatet någon annan stans.

De döda

.. pratar vi sällan om, och vår egen död, kan vara fruktansvärt att ens tänka på.
Jag är inte annorlunda där. Jag finner det svårt att prata om döden, jag vill ju likt många andra inte dö …åtminstone inte i förtid.
Att vi skall dö vet vi alla om, men vill inte tänka på det.. och det är i sig naturligt, då vår instinkt säger åt oss att överleva till varje pris…

Men vi vill inte dö, inte förrän vi levt färdigt.
Jag vill leva länge … jag vill älska …jag vill ge och ta…

gonatt alla stjärnor på stjärnhimlen

…
Varför känns det som tiden rinner ifrån mig ?
Missförstå mig rätt, jag har mycket att vara glad och tacksam över, och tro mig jag är det. Som idag när jag hade ynnesten att få se havet från Skulebergets topp, i sällskap med idel underbara människor… och en underbar hund !

Jag….. om någon vet att glädjas åt det lilla, ta vara på de få stunder av lycka eller kärleksfulla handlingar som bjuds. Jag vet….. ty det är så jag överlevde det mörker jag en gång befann mig. Hur kan det då komma sig att något saknas mig ?
Jag tänder 5 stearinljus i höstmörkret. Ett ljus för vår herre, som tycks ha något av ett omöjligt uppdrag. Ett ljus för moder jord, som skövlas och skändas, av den art som kallats skapelsens krona. Ett för de vänner som försvarar min själ och mitt väl. Ett för de själar som berört mitt liv, och vandrat vidare……

…..och ett ljus som ska brinna för den som till slut hittar fram till mitt törstande hjärta. som brinner för mig. Dom säger att det är de som haft kärleksfulla, trygga föräldrar som har störst chans…. så må det vara. Men ska jag då lägga mig ner och dö… och sluta hoppas ? ….

..nej jag kan inte det, om det så är lika stor chans för mig att finna kärleken, som för den otursförföljde att vinna på lotto…. så kan jag inte ge upp det enda jag levt och längtat till… Kanske är det för sent för mig att få egna barn, och det är en stor sorg. Men det kan inte vara för sent för kärlek … kan det ?

Nåja suck… vad är väl en kväll på slottet…

…..
Jag är rätt glad ändå idag. Just nu …
Bären i skogen och frukten på träden har gjort mig och min moster rika…. en hel förmögenhet i frysskåpen. Danserna har avlöst varandra, och gett mig motion, skratt, leenden, närhet och muskelvärk. Jag är rätt lycklig ändå, trots att kärlek inte tycks vara för mig, trots att Amor tappat min adress, och storken flugit vilse.
Jag menar … visst kramar jag min kudde själv om kvällarna och drömmer om kärlek, även om det aldrig blir så… så kommer jag alltid längta… det är så jag är.

Men samtidigt så blir jag lite glad över att ha fått 70 gratulationer på facebook på födelsedagen, mer än jag gjort mig förtjänt av. Visst blir jag glad av att bli bjuden på lunch av min vän G. Samtidigt så blir jag lite glad över att damerna sliter i mig på dansgolvet, sliter i varsin arm, och blänger på den som vann dragkampen. Visst blir jag lite glad, om än trött, av att damerna letar upp mig vid vattenhålet (där man får dricka vatten ur plastmuggar), hämtar mig uppe på övervåningen, tar mig bakifrån (ursäkta språket), tittar glatt, beundrande och suget på mina danssteg medan jag dansar. Visst blir jag glad när diverse dansgudinnor bjuder upp mig för att de gillar att dansa med mig, så som hon i blå klänning och 50-tals pony-tail, som hon som sa att jag var den bästa dansaren för kvällen, på dansmaran. Dansmaran som är rendez vous för styrdanseliten i hela Norrland, som är fylld av halvprofessionella dansmaffiosos. Visst blir jag glad när de nyper mig i rumpan … jo det är sant 🙂 Visst blir jag smickrad och glad över att 20-åriga tjejer vill dansa med mig.

Men sen går de hem till sin man, villa , barn, hund och två bilar och älskar… förslagsvis med det först nämnda. Och jag går hem till mina dammiga 35 kvadrat, tre gitarrer, bull-TV, och kramar kudden. Men visst är jag glad….

….
Jag blöder…. alltid blöder jag.
Jag gråter, ibland gråter jag. Jag skrattar, ofta skrattar jag.
Jag skrattar oftare än jag ler. Vi kämpar väl alla med olika saker i livet, har olika förflutet, olika styrka, olika tur…. och ändå är vi så lika på nåt vid.

Nu känner jag mig ledsen, det är inget med det, det är okej.
Det är väl naturligt antar jag…..
Känner mig ensam om kvällarna, blir lätt uppgiven ibland inför kärleken. Nu är ett sådant tillfälle …..

I morgon ska jag leta blå bär, och plocka dem i bästa fall. Till o med golfen känns uppgivet nu …. tappade geisten igår för det, får lite för lite tillbaks just nu, på många områden. Med tanke på hur mycket det blåser nu på sistone, så kanske vinden vänder….

…men nu är det motvind, och lite ledsen.