Kategori: TV/Bio/Video/DVD

…
(Spoilervarning)

För Arg

Efter förra filmen, Kapernaum, så var jag så arg,
och skrev i sådan affekt, att jag tog bort inlägget
för att låta det landa, väga mina ord. Jag visste redan då
att det var högsta betyg på filmen. Filmer som når ända in
i hjärtat, i samvetet. Filmer som får dig att tänka och ifrågasätta
tidigare värderingar du haft, tidigare ståndpunkter.
filmer som ruskar om dig från grunden.

Oerhört våldsam, men inte frosseri i våld

Kvällens film Hotel Mumbai, ruskade om mig i grunden.
Men inte lika mycket som förra filmtisdagens; Kapernaum.
Men jag börjar med kvällens film, Hotel Mumbai.

Filmen som är baserad på en verklig händelse, är oerhört våldsam,
men bjuder inte in tittaren till vålds-frosseri, som kan vara fallet
i vissa actionfilmer. Det är brutalt, groteskt brutalt, men
är mer skildrande, än frossande. Jag har läst ”riktiga” filmkritiker
ge filmen en 3a, för att de fastnat för ”spänningen” i den.
Och då funderar jag om vi sett samma film. De har missat själva
kärnan i hela filmen anser jag. Som när SVTs filmkritiker skriver:

– Bättre gillar jag den kallhamrade ryska gästens utbrott när han får lyckönskningar inför ett flyktförsök:

”Vi ska be för er”, säger en troende kvinna i all vänlighet.
”Era jävla böner! Det var sånt som startade den här skiten!”, utropar ryssen helt rimligt.

En befriande oväntad kommentar i en annars konventionell thriller som ligger lite för nära katastrofgenrens narrativ (slut på utdraget ur hans recension)

Underhållningsvåld

Jag har sett spännande förutsägbara action från Hollywood
i 100-tal, om inte uppåt tusen i mitt liv. Och ibland är det ungefär
vad ens själ orkar med, samvetsmässigt. Så som Scyscraper med The Rock
där hjälteklyschorna travad på varandra, i ett uselt manus,
och lika uselt skådespeleri. Och Hotel Mumbai, hade inget av detta.
Att regissören la till en vacker scen på slutet, gillas inte av filmkritikerna.
Jag tycker det var befogat, mänskligt och tom trovärdigt.

Olika slutsatser är jag rädd

Det fanns nog många i publiken, och runt om i Sverige som
nickade jakande, och sa: ”just precis” när ryssen i filmen anklagade
”deras jävla böner” som orsak till terrorn. När en oskyldig kvinna ville
be för honom. När sedan terroristerna fått order av den enligt mig fega
hjärnan bakom attentatet, (som inte var på plats själv) … fått
order om att avrätta den gisslan som var ”viktiga människor”
Amerikanare och den ryske miljonären. Och skjuter en efter en
kallblodigt, hjärtvättat, hänsynslöst…. så brister den sista i gisslan ut
i en muslimsk bön, som får islamisten att tveka…. vilket räddar
hennes liv

Den cyniske ryssen och bönen

Ryssen som påstod att böner inte hjälpte, att det var detta som startat allt,
blev skjuten först… och en kvinna som bad en bön, klarade sig.
Jag vet inte om det var ett genomtänkt samband. men för mig
räddade det hela filmen nästan. DÄR kom budskapet, som får oss börja tänka, att
allt inte är svart eller vitt. Att varken Islam, kristendom eller andra religioner
i sig är våldsamma. Utan en liten, liten del av människorna.

99,99 %

Dessvärre är jag rädd för att många ändå, går i från
biosalongen med stärkta fördomar mot Islam, mot Muslimer,
som om de vore en. Själv gick jag därifrån, och funderade som
vanligt i helt andra banor. Här var vi i handling förpassade till
ett extremt lyxhotell, där lyxen är snudd på grotesk.
Och samtidigt finns det miljarder människor som har
nästan ingenting.

Sambandet mellan våld och förtryck

Jag tänker på gatubarnen i filmen Kapernaum,
Som blir sålda som barn, att ha sex med vuxna män,
när jag ser de hjärndöda, hjärntvättade terroristerna
urskillningslöst, omänskligt, sjukligt skjuta ihjäl de ser
i si omgivning. Och jag funderar då…. när jag vet att det
finns en miljard muslimer, och 99,99 % av dessa inte är terrorister,
… jag funderar då … hur människor tappar all mänsklighet
i sig och upphör vara människor ? – HUR?

Fisfin kultur och elände

Samtidigt kan jag ha svårt för anställda filmkritiker,
och för den del av bio och teaterpublik, som faktiskt
på distans frossar i elände, och svårigheter, för eländets
och svårighetens skull, för att det skulle vara finkultur.
Och sedan går i verkliga livet fnyser åt de människor som
har det svårt… men som är finkultur,
när de får se det på bio.

Kapernaum var mycket mindre våldsam, men så oerhört
mycket mer brutal, så skräckinjagande verklighetstrogen.
Många av oss förblir aldrig samma människa efter att ha sett
den filmen. Filmregissören själv säger:

– Jag känner en skuld som aldrig lämnar mig. Att sätta på
sig en fin klänning, gå ut och äta lunch eller middag eller semestra
med ungarna.
– allt det påminner mig om att jag lever i en bubbla.
– Jag kan inte vara helhjärtat lycklig längre,
…säger Nadine Labaki,

Det våldtagna barnet, det mördade barnet

Huvudrollsinnehavaren i filmen Kapernaum, Zain är 12 år,
han försöker i en förtvivlad kamp mot sina föräldrar förhindra
att hans 11-åriga syster Sahar, ska bli bortgift, till en vuxen man.
Han hjälper henne dölja sin mens, men det blir ändå som
föräldrarna vill, och flickan dör av graviditeten,
för att hon är för ung, och att hon inte blir mottagen på sjukhuset,
eftersom hon är papperslös.

Det är ingen dokumentär, men det skulle kunnat vara det.
Jag mår illa när jag läser om svenskar med månadslöner på
25.000 – 100.000 i månaden som säger att vi inte har råd att
hjälpa flyktingar. Jag blir gråtfärdig och förbannad.
Jag tycker att vi SKA må dåligt när vi går förbi
tiggarna utanför matvarubutikerna.
Har vi inget hjärta. Det är fanemej inte mer än rätt att
vi ska känna skuld, känna sorg… ilska … vad som helst.

Desillusionerade barn

När Zains mor som tillsammans med fadern sålde Zains syster Sahar,
som sedan dog till följd…. när modern besöker honom i fängelset,
… 12 år gammal… så säger hanmed ett uttryckslöst ansikte:

– Varför kom du hit ?
– Du verkar kommit över sorgen redan
– Du har inget hjärta
– Kom inte hit mer

Fler citat:

“Sahar är borta – det är slut”
säger fadern som sålt Zain syster till en vuxen man
– Är hon borta ? Jag ska visa dig vem som är borta !
Säger Zain och hämtar en kniv, och springer
mot han som orsakat hans systers död…
… sen hamnar han 12 år gammal, i fängelse.

Ja det är en spelfilm, men den
är nära dokumentär. Skådespelarna är
inga skådespelare, utan just gatubarn, och det är deras
berättelser.

Mitt hjärta blöder inte för de rika som ser på

Vet ni …. Mitt hjärta blöder inte för Jimmies väljares
kränkta anleten när de blir arga över att behöva se nöd.
Mitt hjärta krossas var gång jag tänker på de här barnen
flyktingarna…. och på hur vi nu kommit att se på dem.

Del-referat om filmen:
” Hur han drömmer om att på vilket sätt som helst kunna fly utomlands,
helst till Sverige, där han har hört talas om att alla tas emot på ett vänligt sätt”

… vänligt sätt ??

Filmer som får dig att tänka och ifrågasätta
tidigare värderingar du haft, tidigare ståndpunkter.
filmer som ruskar om dig från grunden.

3 femmor av tre möjliga på Filmstudions filmer i vår

…
Målfoto på att jag vände vid entrén till bion idag.
Inte för att jag tänkte att filmen skulle kunna vara dålig.
Alls inte ! Mer för att jag försöker vända tillbaka dygnet lite,
och var rädd för att somna på bion, och sova ännu längre
på morgonen. Men då dök bio-polaren upp, och då stannade
jag och tittade.

Jag höll mig vaken hela filmen… eller det mesta av mig
var vaken under hela filmen. Mitt vänsterben och skinka sov,
när eftertexterna rullade. Filmen föll väl inte vänsterbenet
i smaken … smaken är som baken.

Anledningen till att jag skrev den Engelskspråkiga titeln,
är för att den som vanligt är bättre, och mer spot on.
Den svenska filmtiteln: ” Den siste gentlemannen” … är lika
bra rubricerat som Aftonbladets sensations och skvallerartiklar.
Det känns förlegat och onödigt att ens försöka översätta filmtitlar
nu för tiden, med den kunnighet i Engelska, som vi svenskar ändå
besitter.

Om du gillar spänning och fart, är detta ingen film för dig.
Ej heller om du är svag för thriller eller blodiga scener.
Även den romantiske blir väl inte helt tillfredsställd
av handlingen, även om det finns lite av det i filmen, men
spelar liksom andra fiolen i handlingen, och tar inte
över och får tant-hjärtan att banka fortare gissar jag.
Trots att det är kvinnokarlen Robert Redford i huvudrollen,
en gammal Robert Redford.

Men jag gav den en 4a. Jag hade ingen filmlyster omkring mig
som man kan ha efter att ha sett en 5a. En sån filmlyster,
hade kanske kunnat väckt både vänsterbenet och skinkan.
Filmen har väl egentligen inget tydligt budskap,
letar sig inte in i hjärteroten, framkallar inga tårar. Men den
är långsamt underhållande, med en slags vardagsvinkel från
både rånarnas sida, och polisens. Filmen tar inte ställning till
rätt och fel. Den har lite mysig musik av Daniel Hart.
Och slutet avslöjar jag inte… den här gången.
Men likt den gamle rånaren, som levde för spänningen
av bankrån, och alltid rånade banker med ett leende,
så log även jag på väg ut från Hullsta Gård, och vänster ben och
skinka fick efter hundra meter tillbaka känseln

…
Det var nära att jag valde att inte se Filmstudions
”The Wife” ikväll, för att jag läste en recension om filmen
som nästan gav mig klåda inför vad som komma månde.
Det var nog för att en kompis, Markus jag sett några tidigare filmer med
skulle gå, som jag tänkte… ”okej då”. Så jag gick, med fel sko-val i regn-snöslask
upp till Hullsta Gård.

Entrén till Hullsta Gård var folk packade som sillar, ända ut till
ytterdörren. Något var fel. Och det var inte min fala-fel, mitt lyckade
misslyckande med falafeltillagning. Även om jag nog stank vitlök.
Ljudet på den nya digitala tekniken krånglade, och sorlet i foajén
hade en ton av lätt irritation, nervösa skratt, och begynnande panik.
Ja.. där borta står Markus, längst in, undrar om jag kan komma fram
och prata med honom. Det borde gå med lite välvilja. Ungefär som
kedjeprincipen vid långa bilköer vid vägkorsningar. Dvs varannan bil från
vardera håll, så kommer alla fram.

Framför mig stod en bastant dam, med bred
ryggtavla och flera kilon att sätta emot. Jag gjorde ett försök att
komma runt på sidan, försynt, och sidledes. Men den bastanta damen
blev plötsligt dubbelt så bred, när hon utan att ge en min, fällde ut
armar och axlar. ”Här kommer du inte förbi, det här är min plats”, sa hon
med hela sin kroppshydda, och kroppsspråk. Jag funderade på vilket sätt
hon upplevde min passage som ett hot, när mer eller mindre alla har
säsongskort, biosalongen aldrig varit mer än halvfull, och de flesta
tydligen brukar sitta på samma ställen enligt en djungeltelegraf.

Så jag vinkade till Markus och slog ut med armarna
och pekade på den levande gråsuggan som inte utan strid skulle
ge upp sin plats i det oorganiserade vimlet av förvirrade människor
som inte släpptes in i biolokalen, pga tekniska problem.
Sedan vände jag mig och gick ut för att få luft. Jag märkte väl om
det tunnades ut, och folk panikslaget kutade in i biolokalen tänkte jag.

Och då, utan egentligen att tänka närmare på det på det viset,
så bidrog jag med min oblyga charm till att ännu en biotvivlare utöver
mig själv, stannade och såg på filmen. Ut kom nämligen en liten dam,
tagen av trängseln, sorlet och syrebrist. hon skulle gå hem … så arg var hon
Jag stod då och pratade Mollan Molin, när damen kom ut kritvit i ansiktet.
Upprörd över kaoset.
Så jag lade armen om den lilla arga damen och föreslog att hon kunde ju
stå och prata lite med oss en stund, och sa att Mollan och jag
var jättetrevliga, vilket vi ju faktiskt är.
Så hon stannade och pratade med oss i 5 minuter, och vips så
började folk skingras från foajén, in i biosalongen, och den lilla arga damen,
var inte längre arg, utan vände med oss in i salongen.

Nu till filmen då. Lite förberedd på en typ sav film jag inte var sugen på att
se, gjorde väl att jag inte till fullo kapitulerade inför dess briljans, förrän
eftertexterna, började rulla. Men filmen växte också eftersom.
För den som ämnar se filmen, och inte vill veta för mycket,
är det klokt att sluta läsa blogginlägget nu. För jag kommer avslöja
vissa bärande scener. Och så får ni väl läsa färdigt när ni sett den isf.

The Wife, spelad briljant av Glenn Close, handlar förenklat om kvinnan
som levde i skuggan av sin briljante man, författaren. Men är långt mer
mångfasetterad än så, om man så behagar ta till sig. För egen del väcktes
ett minne från förr som jag, var gång jag påminns om det,
får lite dåligt samvete, trots att det var 40 år sedan, och troligtvis
bara är jag som minns det. Och så är det väl för de flesta att vi upplever
filmerna vi ser genom oss själva, våra upplevelser, känslor och tankar
om livet, genom de stunder vi kände lycka, sorg, ilska och skam.
Självklart har jag förlåtit mig själv för att aldrig släppa in min
14 år yngre lillebror på mitt rum. Men när jag minns hans ansiktsuttryck
svider det till lite i bröstet. Nä värre än så var det inte.

Jag har väl sett väldigt många filmer i mitt liv, och ofta förstår jag
delar av vad som kommer hända. Att hustrun till författaren, i själva
verket var författaren, bakom verken som nu ger maken nobelpris.
Resan till Stockholm och prisutdelningen, och resan mot
det oundvikliga avslöjandet om den väl bevarade hemligheten, tom
inom familjen inför barnen… den resan tar upp större delen av filmen
till filmens slut.

Genom mina ögon, och min filmsjäl, ser jag spår från en tid
då kvinnor inte så lätt kunde bli författare, för de hindrades av
män som hade klubbar för inbördes beundran. Jag ser hennes
uppoffring för kärleken … eller ?? Eller är det verkligen vad jag ser ?
Och det är av anledning till detta som jag gör spoilervarning, och avslöjar
nästan allt som sker i filmen, för annars går det inte att ifråga sätta det
som nog en stor del av biopubliken uppfattar. En publik som
består av närmare 80 % kvinnor… mogna kvinnor.
Vilket även märks på filmvalen, vilka den kvinnodominerade styrelsen
för filmstudion väljer.

När ett storgräl uppstår i slutet av filmen, kring just det faktum att det var
hustrun som var den egentliga författaren, och hon, kan tyckas
helt rättmätigt skäller ut honom för det. Plus att han notoriskt varit otrogen
mot henne. Under det storgrälet tar han till ett till synes patetiskt försvarstal,
där han bland annat hävdar allt han gjorde kring hemmet,
medan hon var den kreativa författaren, under hans pseudonym.

Varpå stora delar av filmstudiopubliken, bestående av mest kvinnor reagerar
högljutt, nedlåtande med suckar, hånfulla skratt och till och med nåt burop,
över en man som intar offerrollen att i praktiken ha varit hemmafrun.
Jag finner den reaktionen från publiken fascinerande, oerhört
fascinerande och i samtidens könsrolls och jämställdhetsdebatt
rätt så dubbelmoralisk. Detta om detta.

Men filmen var briljant, skådespelarna mycket bra, främst då Glenn Close.
Dock finner jag inte att filmen var tänkt så som
många kanske trots allt uppfattade den, som nån slags feministisk
aggressiv You-go-girl, triumfmarsch a la Mia Skäringer. I mina ögon
handlade den om så mycket mer än en kvinnas uppbrott och utbrott.
Man kanske bör komma ihåg att den kvinnliga huvudrollen, karaktären,
inte bara till fullo gått med på detta gemensamma ”bedrägeri”, utan faktiskt var den
som föreslog upplägget.. Även om det var oerhört
ojämställt att kvinnliga författare DÅ inte kunde slå sig fram så lätt
pga av mansdominans.

Filmen får en klar och tydlig 4a, för manus, skådespeleri,
regi….och vackra flygbilder över Stockholm !

…
Det är inte med någon större entusiasms jag
plitar ner mina tankar om Filmstudiofilmen ”Cold War”
Den började ganska bra kan jag tycka, man blev nyfiken
och lite fascinerad av den svartvita polska efterkrigstiden.
Lite traditionell folkdans, och folksång, och en spirande kärlek
i sin ungdomliga gryning.

Jag får väl erkänna att jag först funderade på om jag ville gå och se
filmen överhuvud taget, och att jag efter att sett trailern, ändå blev
lite sugen. för att till slut efter filmen insett att trailern hade räckt,
den var bättre än filmen. Direkt när eftertexterna börjar rulla gav jag den
en 3a, för att nu börja fundera om jag var onödigt generös.
Slutscenen kändes som ett dansbandsslut på en lång och tråkig
70-talsdansbandslåt med staplade floskler om att aldrig lämna varann.
Som om regissören plötsligt fått nog av filmen och i tron av att åstadkommit
ett klassiskt tragi-romantiskt slut, i själva verket bara åstadkommit en
tragisk nödutgång ur ett riktigt sömnpiller.

Och ändå var mitt första intryck en 3a ?
Jo… det var en stundvis vacker film, med några vackra scener.
Men jag hade hoppats på mer på alla plan utom just vackert
filmat. Dock hoppades jag inte på Amerikansk kärleks-floskel-film,
a la Julia Roberts… men nånting som grep tag i mig,
hade jag kanske hoppats på. Närmast var just
en sångscen där den kvinnliga huvudrollsinnehavaren sjunger
blues på polska. Men den var som sagt var med i trailern.

Vid ett tillfälle i slutet av filmen säger han åt henne att
inte vänta på honom, utan att istället hitta en man som står ut
med henne, och hon svarade att den mannen ännu inte
var född. Det var väl det man kommer ihåg av filmen.
Av samma anledning som jag inte tycker om Ingemar Bergmans
filmer eller Lars Noréns filmer, så gillar jag inte denna så mycket.
Inte nödvändigt för att det var speciellt likt i sättet att
regissera, men för att jag inte är så förtjust i filmer som
är pretentiöst fixerade vid olycklig kärlek, och tragik,
för den olyckliga kärlekens och tragikens skull. Där
det skiner igenom att man ska gilla filmen för att den
är svår. Likt obegriplig konst som alla tycker är ful,
men kritikerna hyllar för att konstnären är känd.

…
Jag förvånade mig själv att springa hem från Hullsta Gård
ikväll, efter Filmstudion visat ”Shoplifters”. Det är inte
så ofta jag springer nu för tiden. Den här gången var
det Duplantis fel,, för Stavhoppfinalen avgjordes precis när
filmen tagit slut.

Men när jag nu samlat ihop mig, och låtit filmen smälta in,
så var det ingen självklar 4a av 5, för det var en lite svårtuggad och
svårsmält film. Men en 4a blir det !



Man blir liksom inbjuden mitt i filmen på ett vis,
Och början kommer fram i slutet. En för mig annorlunda film,
och det är väl också vad som kan attrahera med Icke-Hollywood-Filmer.
Karaktärerna i filmen är inte svart eller vitt, gott
eller ont. Inget eller ingen är självklart någonting. Man kastas omkring lite
i sympatier och avog, om man är en som söker efter vem som är god
och vem som är ond, vem man ska ”heja på”, vilket är den klassiska
Hollywoodfilmen. Vissa scener får mig att bli människa, griper tag i mig,
och jag nickar instämmande. Andra scener sliter sönder mitt hjärta av empati,
för flera av karaktärerna.

Varför har jag då i bloggtiteln, även inkluderat en Westernfilm, regisserad av
Clint Eastwood, 1992 ? Vad har den gemensamt med en Japansk film om
relationer, i fattiga förhållanden, och tragik, med komiskt lätthet berättande ?



Inte mycket kan man tänka ?
Men den gemensamma nämnaren, i en tid då allt och alla blir
mer polariserat och förenklat. Där sanningar blir lögn, och lögn blir sanningar,
för att måla upp sig själva som goda och de andra som onda, så
komplicerar dessa två filmer detta, på två helt olika vis. Men det är
oerhört befriande, och oerhört mänskligt, och så som det EGENTLIGEN är i livet.

Shoplifters innehöll en scen, som förmodligen fick två, tre stycken att resa sig upp
och gå från bion mitt i filmen. Det var lite som tiggare utanför en butik, för
en trygghetspräglad, välbärgad svensk i övre medelåldern, eller nedre ålderdomen,
det är besvärande att se på. Och det var inte frågan om våld. för mig var scenen
en del av en verklighet som existerar. Men det fanns andra starka scener,
oftast utan repliker, som tog ett grepp om mitt hjärta, och kramade det hårt,
och fick mig oförhappandes att högt yttra orden ”men lilla hjärtat” mitt
under pågående film.

Jo Duplantis lever som många av oss andra på hoppet,
och han tog ett silver !

…
(Obs ! spoilervarning)
Regnet, det efterlängtade regnet sveper in
över min lilla stad, med tomma butikslokaler,
och en storslagen natur. Halta och lytta människor som jag
som blir kvar efter en migration som pågått sedan
60-talet. Migrationen till storstaden.
Men än mer tacksam är björkarna och lönnarna, gräset
och alla djur, över det grå, ”trista vädret”

Igår kväll vid läggdags, kröp det och småvärkte i min kropp,
så jag fick stiga upp och stretcha alla muskler för att
kunna somna. Innan det hade jag knallat iväg på bio
alldeles själv, och tittat på Aladdin, med Will Smith.
Jag gjorde något mycket ovanligt för att vara mig,
jag gick själv, efter inte fått napp på sällskap.
Jag har inga större problem med det det nu,
jag och mig själv är rätt bra kompisar nu.

En Disneyfilm innehåller mycket klyschor,
overkliga drömmar om prinsar på vita hästar,
och undersköna prinsessor. De presenterar också
en hel del lögner om människors godhet och ondska.
Och de goda är oftast vackra, och de onda är fula.

Den stackars inlåsta prinsessan i filmen Aladdin, som
är inlåst, är naturligtvis oerhört vacker. Prinsarna som
kommer och friar klumpiga, korkade och rätt värdelösa.
Och den ”riktige prinsen” Aladdin, är en simpel tjuv som
berövats sina föräldrar. Snyft, snyft. Kungar, Sultaner och prinsessor
med allsmäktig makt, vill bara folkets väl. Så är det bara i sagor.
Men även i sagor sägs sanningar. Jafar den ondskefulle,
som vill bli Sultan, var en gång en skicklig tjuv som Aladdin,
och sade till Aladdin, något i stil med:

Att stjäla ett äpple gör dig till en simpel tjuv,
men att stjäla mycket, gör dig till statsman”

Jag kommer inte ihåg det exakta citatet, som är bättre.
Sen på slutet i en film år 2019, blir givetvis Prinsessan Sultan
fast det inte går enligt lagarna, och gifter sig med den
godhjärtade tjuven Aladdin som egentligen bara lånat
saker han stulit. Will smith går från blå till brun,
blir frisläppt eftersom Aladdin är så godhjärtad att
han inte önskar nåt för sig själv. Och Will gifter sig och
får två barn med prinsessans tjänarinna, som den vackra
goda prinsessan givetvis ger hennes frihet, och som hör och häpna,
även hon är så vacker att man tappar hakan,
ergo är hon också god.

I verkligheten får prinsessor ut apanage för miljoner, går på fester
och tillställningar, gifter sig rikt, och behöver inte jobba
vanliga jobb. De låtsas bry sig om barn i Afrika, men vill
inte gärna tulla på apanaget för att förbättra deras situation.
Kungar behöver bara vända blad när de är otrogna.
Och det gör inte lika mycket att importerad drottning
aldrig lär sig prata svenska, medan om Irakisk ungdom fått
skägg för tidigt, räknas som simpel tjuv, och får
INTE gifta sig med prinsessan, men väl en enkel biljett
tillbaka till vinande kulsprutor och trampminor.

Trots att prinsessan i Aladdin sjunger en feministisk
upprorssång, och blir Sultan på slutet, och själv väljer
att hon vill ha den föräldralösa pojken som stal hennes
smycken, och hennes hjärta, lyckas ändå Jane Magnusson i DN
se filmen ur detta perspektiv:

”Aladdin” är en musikal och en familjefilm som vill
flyga in under radarn och förstöra våra hjärnor. I filmen skall flickor
sitta och vänta på att bli gifta, och snubbar skall ha en massa titlar
och pengar för att få ligga. Och är man en svart man som Will Smith, så
måste man målas blå.Det är så mycket som är reaktionärt med denna film så man skall
absolut inte ta med sig barnen för att se den. Man skall nog inte ta
med sig en dejt heller. Skall man gå själv? Nej.

Så jag undrar vilken film hon sett,
och om hon tog fel glasögon vid Kassan,
där man fick välja 3D-briller. Tom när prinsessan
blir Sultan på slutet, så är prinsessan den kränkta
i Janes ögon och att Will Smith
målas blå blir enligt henne en ras-grej.
Det är nästan makelöst innovativt av henne.

Själv, trots att jag nu i bloggen kanske analyserat
sönder en enkel underhållningsfilm, vars enda syfte skulle vara
att roa, så underhöll filmen mig. Och grep tag i romantikern i mig,
men jag blev mest tårögd när anden blev friad, på bekostnad
av Aladdins ego. Jag lät mig villigt förföras av denna orealistisk saga.
Det var därför jag valde att se den. Jag visste precis vad som
skulle hända, och det blev ett lyckligt slut, vilket var lite vad
jag suktade efter just nu i livet.

…
Fem plus…

… ja det blev betyget på en slags ”helpension”
i nöje och omhändertagande under en kväll vid
Röstaringen hos Rolf, Raja och Agnes

Sedan efter mycket bläddrande bland tillgängliga filmer
på bla Netflix, fastnade vi för ”The Queen of Katwe”
Och jag blev hänförd… feel good… kärlek,
familj, stolthet…och mycket Afrika.

Jag gav betydligt högre betyg till filmen än
Rolf gjorde, men han tyckte även han att den var bra.
Filmer ska ju beröra, och ,olika saker berör olika människor.
Jag skrattade mycket, jag log nästan hela filmen,
jag tårades lite grann i bland.

Jag blev inte överraskad, av handlingen,
och frågan är om det behövs ?
Inte för mig ?

Den gav mig allt jag ville ha av en film,
och i vanlig ordning så går jag emot
filmkritiker på tidningar och liknande.
Mitt betyg: 4,5 av 5 möjliga.
Rolfs 3,5

https://film.aftonbladet.se/2017/02/disneys-queen-of-katwe-en-afrikansk-askungehistoria/

…
Få filmer, tv-program berör nu för tiden.
Det produceras så mycket skräp. Häromdagen tänkte jag se ”the expendables”
då den hade en diger rollista. Men vilken smörja, där man inte bara glorifierar våldet, utan frossar i det, och det finns inte många minuter utan att i detalj visa detsamma.
Jag stängde ganska fort av.

Sedan tidigare har jag några favoriter:”Dansar med Vargar”, ”Nyckeln till frihet”
”The bucket list”, ”Kungens tal”, ”Love actually” ”Gran Torino” m fl.

Jag har gråtit till många filmer.
Och nu grät jag underbara tårar till ”The Book Thief”
Varenda rolltolkning var fantastisk.
Och filmens replikskifte var mellan far och dotter (adopti)
När de tänkte på judiske Max som de skyddat och tagit hand om.

Liesel Meminger: I keep thinking about Max, wondering where he is.

Hans Hubermann: Me too. I’m not sure what it all meant. Everything he went through. Everything we did.

Liesel Meminger: We were just being people. That’s what people do.

…
Såg dokumentär om Bob Marley
Sedan tidigare är jag inte något Reggae-fan.
Och är inte frälst nu heller.
Men Mannen Bob Marley,
Enaren Bob Marley,
Lyrikern Bob Marley
och framför allt människan Bob Marley
berörde iaf mig.