Kategori: TV/Bio/Video/DVD

…
Undrar när TV kommer komma på att det går att göra TV utan utslagningsmomentet och konfliktmomentet.

Utan dessa blir det riktigt bra TV jag Lovar

…
Nu när höstmörkret kommer tidigt om kvällarna
ökar risken att hamna framför TVn.

Jag tillhör ju inte det präktiga klientel människor ”som nästan aldrig tittar på TV” (Det är något fint tror jag, att kunna hävda att man aldrig ser på TV eller sitter framför datorn. Vad folk gör istället som är så mycket bättre framgår sällan. Kan man hävda att man arbetar så mycket, bygger på huset osv, så man inte hinner med att se på TV, ja då¨är du nära på helgonförklarad i penga-och-arbetsfixerade Sverige. Däremot låter jag inte TVn styra andra aktiviteter, som det är för vissa som kan säga ifrån sig promenadsällskap, eller olika sociala aktiviteter för tv-program.

Just nu följer jag inte nån serie direkt, annat än möjligtvis om det passar, CSI Los Angeles, mycket pga av den fantastiska skådespelerskan Linda Hunt.

Kunskapskanalen är en favoritkanal, och reklamkanalerna får mig att vilja kasta ut tvn ibland. Intensiteten på reklamen bara ökar, och blir aggressivare o aggressivare.
Utan reklamkanaler skulle jag iofs missa Linda Hunt och en del fotboll, men frågan är om det kanske skulle vara värt det.
Det finns så mycket sklräp, så jag kan inte börja lista ,upp det på bloggen, skulle ta för mycket tid och energi. Men värstingtoppen i dålig TV måste ändå vara

– Wahlgrens värld
– Paradise Hotel
– Arga snickaren
– Million dollar listing New York
– Bobs burgers
– Förrådsfyndarna
– Svenska hollywoodfruar

Bäst:

– CSI Los Angeles
– All sorts sport
– Da Vinci-koden (film)
– Dokumentärfilmer
– Castle
– Spårlöst

…
Nä nu känner jag för att vara ytlig och uppröra mig över nåt som inte är värt att uppröras över….typ eurovision song contest. Det i sig är väl ett tecken på att jag återhämtat mig någon promille från mörker och depp.

Den svenska melodifestivalen till att börja med är näst intill outhärdlig av flera anledningar. Den största anledningen är att den dras i långbänk, i flera delfinaler och till råga på allt en ”andra chansen” så man jett höre på skiten ytterligare en gång, om man nu skulle vara lagd åt det hållet att man vill följa den svenska melodiplågan. Och orsaken till det är ju givetvis och självklart den att det ska mjölkas pengar i telefonomröstningar så mycket det bara går. Ve och förbannelse över den dag de övergav det otillförlitliga gamla systemet med 100 % jury som alltid valde ”fel låt”. Åh vad man längtes tillbaka. TIO låtar EN tävling. Det var fest… inte kommersiell kapitaldammsugare. Jag har inte orkat se på ett enda program av de svenska i år ………. heller.

Förut om åren har jag ändå fascinerats något mer av den stora Europeiska schlagerfinalen, som det då var. Nu är det ju en ”song contest” gudbevars. No more schhhhlager in dö Jorååp inte. På den tiden var ju artisterna tvungna att sjunga på sitt hemlands språk, vilket möjligtvis missgynnade våra älskade grannar i öst. Men samtidigt gav det oss exotiska obegripliga språk, där man kunde drömma sig bort till andra kulturer, och varje låt var unik. Nu skriver svenskar låtar åt Azerbajdzjan, på Engelska. Jag minns från 1989, när det började ruckas lite på språkreglerna, när Jakob Dahlin var svensk kommentator för den stora Eurovisionen. Då han högst ironiskt, med hurt-glad röst presenterade vinnaren, ”och nu den typiskt serbokroatiskt klingande vinnarlåten ”Rock me baby”.
Nu mer programmerar man en dator, med ett enda möjligt tempo i Techno-takt, att kläcka ur sig floskler om kärlek, sjungna av fotomodeller, i onaturliga kläder likt rymddräkter. Medioker sång eller sångare funkar till vacker artist, men inte tvärtom.

Nåja … jag kände ändå trots detta för att, efter en vinter i ständigt mörker och sju svåra olyckor på följd, bli lite ytlig, gnällig och fördomsfull 🙂
Så jag satte mig att titta på ”inför Eurovision song contest”, med Christer Björkman som programledare. Panelen som består av Oscar Zia, Njol Badjie från Panetoz, Helena Paparizou och Wiktoria Johansson…. får mig att fundera över kriteriet för att få vara i denna panel.

Man ändrar sitt betyg på uppspelad låt i protest mot att den bredvid ger för mycket eller för litet. Den unga blonda lockiga har ett ordförråd på högst tjugo ord, varav några är ”typ”, Öhhh” tråååkig låt” nämen …öhh bra”. H.P ville inte tycka illa om någon låt. Njol fick nästan till ett eget tänk ibland, och Oscar tänkte nog mest … ”syns jag tillräckligt i rutan nu”

All denna negg från mig, kan vara tecken på ålderdom, eller för mycket smak och intelligens. Rent smakmässigt var en av de låtar panelen tände till på mest var Frankrikes, vilken för mig var den slätaste, mest intetsägande, förprogrammerade, massproducerade popppp-låten av dem alla, sjungen på … Engelska. Men åter igen, det kan vara åldern….

Det är nästan så att jag hellre sett Lille-Babs i panelen, och Anna Book… men bara nästan. Förmodligen är det så att de som har nån slags kapacitet och kunskap att bedöma detta spektakel har självrespekt nog att säga nej till panelsittning.

…
Ta mig tusingen, fick jag inte rätt angående snön som kom igår. Nästan helt borta idag, och världen gick inte under pga av snö i April.

Det är ju inte lätt för mig att hitta meningsfull sysselsättning alla gånger. Det blir ofta en följd av att man går in i väggen mentalt. Nu är det något bättre än i vintras, men fortfarande inte helt lätt. TV hade ju lätt kunnat vara till hjälp med att tänka på nåt annat för en stund kan man tycka. Men när man blir överkänslig för våld, elände, intriger och ja tom romanser blir jobbigt att titta på. Ja då blir det inte mycket kvar.

Men några guldkorn har jag ju lyckats hitta. Sport funkar oftast. Att få se en helt betydelselös fotbollsmatch har för mig varit guld värt under vintern. Då har jag sluppit tänka för en stund. Så ur den aspekten blev den sortens meningslöshet, väldigt meningsfull… åtminstone tillfälligt.

Igår kväll tittade jag på SVT play en underbar dokumentärfilm. ”Gubben i stugan”

http://www.oppetarkiv.se/video/1146717/gubben-i-stugan

Den rofylldhet, det jordnära, det enkla, tilltalar mig väldigt. Även om jag inser att jag aldrig skulle klara av att leva så som gubben i stugan. Nä jag är ju ”gubben i lägenheten”. 🙂 Och jag gillar att komma ut ur lägenheten i stor utsträckning, och i grunden oerhört social. Näst intill ingen konversation i dokumentärfilmen. Gott om fågelkvitter. Lägga in ved i spisen, Ale pärern, lyssna på radion, och stänga av den fort för att det inte var nåt speciellt att lyssna på. Mäta snödjupet och bokföra det med en lite blyerts-pennstump. Hälla upp ett varmt bad, i ett badkar, utomhus, på sensommaren och se på stjärnorna medan man ligger där. Pumpa vattnet för hand. Lite grann påminner det om tiden i stugan med Morfar, när jag och min bror var där som små. Morfar var trygghet för mig. Då var det jordnära sysselsättning, naturnära…

En annan dokumentär jag gärna skulle vilja se igen,är Delfinpojken/ Dolphin boy. Jag såg den för nåt år sedan på SVT tror jag, men den verkar vara väldigt svår att få tag på i DVD format. Så om någon vet hur, får ni gärna tipsa. Det är en Israelisk film, och handlar om en pojke som blir svårt traumatiserad och går in i en egen värld. Och med hjälp av en kärleksfull far som tar honom till ett ställe som på nåt sätt interagerar med delfiner, så finner han vägen tillbaka till livet igen.

Nu ska gubben i ettan, ut ur ettan och få lite frisk luft.

…
”Den gröna cykeln”, något så ovanligt som en Saudiarabisk film, och regisserad av en kvinna, i en av världens mest hårdföra diktaturer, tillika ett av de mest ojämställda länderna i världen. På en reklambaserad grannkanal springer en av världens mest överskattade skådespelare, Tom Cruise omkring och skjuter, sparkar, slår folk i Mission impossible.

Valet att stanna på tv2 visade sig vara en vinstlott utan dess like. Livskvoten för Amerikansk hjärndöd action, är sedan länge uppfylld till bristningsgränsen. Och kan bara ge en enda sak, avstängning av hjärnan. Men om det är det man behöver, så kommer jag även framledes se någon meningslös Amerikansk actionrulle.

Flickan som har huvudrollen gör en fantastisk rollprestation, och även mamman. Men det är ändå berättelsen och regin som står ut. Jag får en inblick i vardagslivet i ett av de mest hårdföra diktaturerna i världen. Hur flickors och kvinnors drömmar inte kan krossas helt av de hårdföra restriktioner landet lägger på dem. Det är bara hårsmånen från det vi i väst kallar för frihetsberövande.

Utan action och dyrbara effekter, med hjärtevarm, subtil regi och berättarkonst fångar Haifaa al–Mansour mitt intresse omedelbart, och jag sitter mer på spänn, än under någon Amerikansk action jag sett. Flickans dröm om att få köpa en grön cykel är en näst intill omöjlig dröm i Saudiarabien, flickor får inte cykla.
Bildspråket överträffar en ändock bra, men sparsam dialog.

Slutet var oväntat …åtminstone för mig. Och jag blev så berörd att jag fällde flera tårar i slutet av filmen.

Film när den är som bäst berör och utbildar.

…
I den första filmen om Jurassic Park slogs jag av storslagen natur filmad från luften, fantastiska forntida djur återskapade på filmduken. Jag blev då nästan lite besviken över slutdelen på filmen, när allt förvandlades till aningen meningslös action och onaturligt hungriga dinosaurier.

De följande två filmerna blev nästintill patetiska när dinosaurier springer och dödar människor i parti och minut, utan logik och handling. Man kan räkna ut på förhand vilka som ska överleva. Och de människor som ena gången (Jurassic park 3) talar om för de andra att det är ”a bad idea” att skrika efter nära och käras namn, så det lockar till sig människoätande dinosaurier. Samma människor ställer sig i nästa ögonblick och skriker själva. Manuset är således lågbudget, och allt krut är lagt på effekterna.

Och nu kom då den fjärde filmen, Jurassic world, och den skiljde sig inte nämnvärt på dessa punkter, från de tre första. Men gillar man att se verklighetstrogna forntida djur komma till liv och äta upp människor, så är Jurassic world en självklar film att se. Den manliga huvudrollsinnehavaren Chris Pratt, är en stereotyp av den Amerikanske actionhjälten, med fotomodellansikte välpumpad överkropp, hjältemodigt agerande och macho och mjukis på en o samma gång. Den kvinnliga huvudrollen, skulle hellre kunna benämnas med ”hudrollen”
gick ut på att visa tuttar genom linnet utan BH, och långa slanka ben i
pumps. Hon sprang till och med ifrån en Tyrannosaurus Rex i dessa
högklackade pumps, det måste erkännas vara en prestation 😉

Personligen tycker jag det var tråkigt att inte Katie Mcgrath fick mer Duk-tid, men det är ju iofs bara dräggelfaktor i det önskemålet, eftersom hon är såå j-a sn.. ja ni förstår. Hon blev jallafall uppäten av en jättestor fisk, som annars blev matad med vithajar och dylikt. Bästa skådespeleripris av mig får Ty Simpkins, som spelar den unga brodern som blir jagad av tandberikade biomonster. Men inte för att han sprang bra, eller skrek högt. Utan för att han faktiskt var den enda som spelade utifrån känslor och klämde fram nån tår i ett sammanhang.
Men hur dåligt manuset och skådespeleriet än blir, så är det omöjligt att somna ifrån en 3D-film, med vrålhögt ljud, som nästan aldrig pausar i effektsökande.

Men trots att jag är så kritisk till filmens manus, så var ju effekterna fantastisk bra mestadels, och jag var glad när jag gick därifrån. Och popcornet var jallafall gott, och biosällskapet trevligt.

….
Aldrig någonsin har jag tidigare blivit mer frälst och tagen över ett tv-program/tv-serie som nu i vinter, när SVT sänt ”Jills veranda”. Jag menar verkligen det jag säger.. aldrig förr. Finns på svt play ett tag till, och får inte missas. Det blir dryga böter på att missa serien. Framför allt de sex sista avsnitten. (det sändes 6 avsnitt)

Syftet med serien enligt Jill Johnson själv, är att få folk att förstå och tycka om countrymusiken. Och jag är en av dom som hon uppnått syftet med.
Men även om jag till viss del fått större insikt och förståelse för själva countrymusiken, så är det helheten av programet som tagit mig på djupet. Produktionen är mästerlig, Jill är den perfekta värdinnan för programmet, varm, kärleksfull, glad, rak, och utforskande. Gästerna har alla varit väldigt intressanta musiker och människor. Men framförallt mötet med människorna i Nashville, mötet genom musiken: Hemlöse Doug Seegers, Richard med stråhatten och den genommusikaliska själen, Grand ol oprys första svarta sångerska, Linda Martell. m fl.

Jag är helt tagen av människorna och artisterna. Doug Seegers spelade och sjöng som hemlös gatumusikant, när Jill och Magnus Carlsson i Weeping Willows fick höra hans sång och musik. Med endast två tänder i sin mun, fångade hans röst och musik min själ på ett sätt som få professionella musiker kan göra… om ens någon. Det är äktheten i musiken direkt från hjärtat… precis som många countryartister vittnar om.
På ett sätt som får Tomas Ledin att rodna av ytlighet.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

<!–
WriteFlash('’);
//–>

….
Det finns så många typer av filmer, genrer och olika smaker på vad folk vill se…
Förr i tiden fanns inte samma möjligheter att få fram fantastiska effekter… som det gör nu genom dataanimering och 100 nya begrepp inom filmindustrin som jag inte ens vet av….

Så då lades det ner ett stort jobb på manuskript, dialog och skådespelandet…
Avatar är en sådan film, som skulle förvåna mig innerligt, om de fick några Oskar för bästa skådespel, eller dialog osv..
Och det är synd att man inte lägger ner nåt krut på detta,…då hade denna film kunnat bli riktigt riktigt bra…

Men… det är en fantastiskt upplevelse ändå att se denna på bio… och det är nog på bio denna skall ses…. och faktiskt helst i 3D format….
Det är en enorm fantasi och naturupplevelse att sitta där med fåniga stora 3D-glasögon, och förflyttas i tid och rum, till miljöer man knappt kunnat fantisera sig till….. Man blir hänförd…

Det är den stora behållningen… i denna effektfulla-film

Men det finns även ett budskap… som berör vilka som är Aliens.
Och det finns ett budskap, som ifrågasätter vad människan eg håller på med, hur vi skövlar och förstör

Tipset är, ska ni se den… så se den på bio !!

(el möjligtvis på stor LCD-TV, med surroundljud)

…. kunde det bli så att denna tjej INTE ??… vann Idol ???
Sån Glöd, sådan självklarhet på scenen, sån häftig röst… !!!
Helt oemotståndligt

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Jag har förvisso inte följt Idol speciellt mycket, men jag har sett fragment av Kalle, Erik, och Mariette… den senare här nedan som var jätteduktig.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Men Erik som vann ?? han kunde sjunga, men sen då ???