Kategori: Djupt rött hjärta

…..
Ibland känns det som om jag inte orkar längre. Orkar leva med tomrummet i mitt bröst, leva med den fabricerade skulden som lagts på mina axlar, leva utan möjligheter att bli den person som krävs av mig. Alltför många återvändsgränder, för många moment 22. Ibland är hindren för många eller för stora. Hur många gånger kan en man resa sig ? Men jag har rest mig till slut, tusentals gånger, och lär göra det igen antar jag.

Just nu är jag trött på människor som klankar ner på andra, och på mig, är elaka cyniska och egoistiska. För mycket av människor som ”självförverkligar” sig själva, i princip alltid på någon annans bekostnad. Jag har fått för stora doser av sånt nu ett tag, och för stora doser av hosta och kräkningar…

För få doser av kärleksfulla handlingar, för lite tid av vänner, för få danser, och för lite musik från mina lungor och läppar, för lite hopp. För lite förälskelse, för lite kvinna i mitt liv…..

För lite familj i mitt liv, för lite trygghet och rötter. För varje liten vindpust eller stormby får jag grabba tag med näbbar o klor för att inte tappa fotfästet.

Over and out….Saknar dig far !

…..
”Jag älskar dig”

Uppenbarligen de svåraste ord att uttrycka för människor, för många….
I hela mitt liv har jag längtat efter orden. Från det att jag var lilla Tomas och vandrade omkring på denna jord längtandes efter bekräftelse och kärlek. Till nu då jag närmar mig 50, och fortfarande längtar efter orden och efter bekräftelse.

Hela mitt vuxna liv har jag ägnat åt att ge människor, kvinnor, män, barn, gamla bekräftelse, menat från det innersta röda hjärtat, medan den egna själen har ekat tom och längtat efter ….. något, någon …. som ser.
I min strävan efter att vara den som ger ……och i hopp om att någon nån gång ser.

Jag pendlar mellan hopplös desillusion och stark längtan och tro på det enda som faktiskt betyder något i denna värld….kärlek. Visst är det trevligt att äta god mat, visst är det viktigt att ha nåt meningsfullt att göra. Visst är det underbart att känna solens strålar värma……

….men är vi inte här för att älska ? Är vi inte här för att älskas ?

….
Ingen tror på dig ändå.
Varför skulle dom det ? …. se bara på dig ! …. bara din uppsyn skvallrar ju om din skuld.
Du ser ut att vara tyngd av skuld, du är säkert en dålig människa.
Ingen tror på dig ändå.
Varför skulle dom det ? Du är ju man, kvinnor gör inte sånt mot pojkar, och du är inte pojke längre….. du ljuger !

Det syns inte utåt. Ingenting av det syns utåt. Det är väl fördolt i det inre, ingen släpps längre in i dessa rum…. ingen ! Men då och då under resten av mitt liv, släpper jag ut lite av det, för att inte tappa bort mig själv, för att inte förneka en stor del av den jag är. För jag är vad jag känner, vad jag tänker och vad jag gör.
Kampen är evig, tilliten och tryggheten för alltid bortblåst. Det är jag mot världen…. jag litar inte på nån … och det sliter konstant på mig och själ energi, trots att jag håller huvudet högt, så är tyngden av det osynliga… tungt, tungt, tungt.
Jag ser ibland på mig själv genom andras ögon, vilket gör mig extremt sårbar. Inte ens om jag skulle botat världen från AIDS och cancer skulle jag kunna känna mig god och accepterad. Kraven är omänskliga.

Visst är jag starkare och mindre otrygg än tidigare. Visst kommer färre åt mig i direktlinje till min sargade själ. Men de cyniska oempatiska, materiella …känslolösa, kan fortfarande relativt lätt bryta ner mig om de vill. Om de siktar direkt på hjärtat, mot det svultna, svikna hjärtat, så blöder det ohämmat av den trubbigaste av pilar.

Jag har ett hjärta som tror att ingen vill det gott…………..

Ett hjärta som känner av minsta vibration av svek eller mobbning i sin omgivning, även om det inte är riktat mot detta mitt hjärta. Detta gör mig empatisk och har gett mig hyperkänsliga känselspröt.

Och jag kommer alltid att möta många som misstror mig…. för det syns inte

…
Jag lever nu….

Livet ger mig dans, livet ger mig musik….och livet ger mig kvittrande fåglar på våvintern. Livet ger mig promenad med grannen. Det ger mig frisk luft att andas, och det ger mig en molnfri blå himmel. Livet är gott, trots allt !

Men såret läker ändå aldrig, det blöder för mig, som för så många andra.
Vi som tvingades växa upp för fort, vi som aldrig fick vara barn, vi som för alltid förbir barn.

Såret läker aldrig, det måste återkommande, med jämna mellanrum, tvättas och rengöras. Och inget annat än salta tårar kan hålla såret rent, och hindra det från att förblöda. Mellan skratten och fågelsången, mellan danserna och längtan efter närhet…..

… måste saltet göra sin verkan, och skölja bort.

Jag ser en flicka som sett saker hon aldrig skulle behövt se. Jag ser en pojke som var rädd för mammas liv. Jag ser en annan finna tryggheten i en understundom kall och oförsonlig värld, där ingen tycks bry sig. Ett liv är förvisso räddat, men vad viktigare är …. en själ blev räddad.

Men jag lever nu, och när det som gör så ont, fått ta plats en stund, och renat mitt sår, ska jag återigen kasta mig ut på dansgolvet, ska jag återigen, om än mycket återhållsamt och försiktigt våga hoppas på kärlek. Jag skall återigen hålla en kvinna i mina armar. Och jag skall åter andas frisk klar luft….

Jag lever !

….
Min själ är ett universum av känslor och nyanser, av bilder, svarta hål, ljusstrålar och minnen. Jag är på intet sätt unik på det området. Men vad som möjligtvis gör mig något ovanlig är just tillgången till detta enorma bildarkiv av emotionella berättelser och miljöbeskrivningar. För mig är melankoli, sorg och mörker inte nödvändigtvis ett problem, det bara är en del av livet, precis som kärlek, glädje eufori. Här följer en miljö och känslobild från förr. Att jag fått tillgång till den just nu, är för att jag blivit försatt i den känslostämningen just nu… en liten stund.

En ensam vandring bland betong

Kalla industriområden efter vägen, nästan oändligt långa, när jag går till fots. Min själ har gömt sig långt inuti min kropp, ögonen är sorgsna och längtande, medan kroppen påtvingat vandrar framåt, meter för meter, kilometer för kilometer, mil efter mil.

Trafiken dundrar förbi i ett furiöst tempo, ständigt på väg, aldrig vilande. Ingen ser en gående figur, utom då möjligtvis som ett irritationsmoment, om de blir tvungna att bromsa in vid övergångsställe. Men för övrigt, på den platsen, efter ett industriområde, efter en av tusentals vägar i Storstockholm, så ser dom dig inte ens.
Att inte bli sedd är själva kännetecknet för en storstad. Både dess integritetsväl- signelse, och dess obarmhärtiga anonymitetsförbannelse. Går din själ vilse här, är det risk att den aldrig hittar hem igen. Storstaden är ständigt vid liv, sover aldrig. När regnet faller i veckor, snålblåsten viner, och pulsen nöter ner själ efter själ, är det lätt att gå vilse. Här är många vilsna själar som vandrar förbi som likbleka gestalter. Industrikomplexen tar aldrig slut. Jag fryser ända in i benmärgen. Fryser på ett sätt jag aldrig någonsin gjort i Norrland, trots att kvicksilvret krupit än lägre där.

Det blev inget jobb, och jag var glad för det. Platsen var ogästvänlig, och jag passade inte in där. Jag passade egentligen inte in på någon arbetsplats då… men vem brydde sig om det ?

En ung mans undergång….

Ingenstans att fly, ångesten följde med mig hur än jag försökte, skaka av den. Det var nu jag skulle vara flygfärdig, blomstra, kasta mig ut i världen hungrig, stark och fri.
Inget kunde vara längre från verkligheten….. Jag var ett barn, ett sargat, vilset barn, utan något hem, utan någon plats att finna trygghet. Allt skulle också ofrånkomligt rasa samman, hela tillvaron, världen skulle rämna för denne unge man. Men ännu stretade jag mot omöjliga odds och i ett kallt, kargt, oförlåtande Stockholm, som inte tog pardon i de vilsna gestalter hon producerade… och lät gå in i mörkret.

Några månader senare var allt över, det fanns inte längre något att kämpa för. Jag skickade iväg några sista desperata nödrop genom staden, över landet. Men allt var slut. Jag började läsa på min sista bok, och förberedde mig för slutet, utan att aktiv vandra mot det. Jag skulle försvinna … eller rättare sagt, så hade jag redan försvunnit. Jag var borta, det var bara mina ekon från nödropen som studsade omkring …… Tomas fanns inte mer.

… sen blev det tyst… mörkt.

De flesta ekon hade ekat färdigt och dämpats ner till evighetens tystnad.
Den till min mor lämnades obesvarad…. det var slut.

…. och återvändande till livet

En dag i November veckor efter ett sista utskickat SOS, anlände en man till stora staden. En man från landsbygden. En man som såg igenom allt… allt som ingen annan sett. Mannen sträckte ut handen ner i mörkret, och fick tag på min hand.
Till en början lät jag honom stiga på, han sa att han skulle hjälpa mig. Jag minns att jag skrattade uppgivet, och sa att han kunde försöka om han ville. Jag tackade honom för hans hand vid det tillfället, men trodde inte riktigt på att jag skulle ta mig upp, trodde inte riktigt på att någon ville hjälpa mig.

Men efter hand började jag förstå, att han var uppriktig, och att han menade varje ord han sa. Då greppade jag tag om handen med krafter jag trodde jag inte hade, och ville inte släppa. Armen höll på gå av i sin spänning, när första hoppets låga tänts. Och första fördämningen brast i ett förtvivlat gråt.

En förlorad ung man, hittades i sista sekund, blev återfunnen. Nu skulle det ta ytterligare 20 år att bli människa… hitta sig själv. Men varenda steg, varenda fight, varenda slag och krig… var värt det, om så bara för en enda stund av kärlek.

….

Hej pappa !

Hur har du det där uppe ?

Tårar rullar på min kind. Kan du se dem ? Kan du känna dem ?
Jag kom att tänka på att det är nu snart 6 år sedan du slutade sträva här nere med oss. Du saknas mig pappa, och kommer så göra.

Jag känner mig vilsen ibland, i den här världen, ensam och övergiven.
Jag önskade du vore med mig inatt.
Jag har svårt att finna ord …. det gör bara ont i mig.

Modet tog slut. Jag orkar inte hålla huvudet högt ikväll.
Men i morgon är en ny dag.

….
Jag är definitivt ingen ängel, om det nu var någon som trott det. Jag har däremot trott att jag måste vara en, för att få finnas till, vara snällare, mer självuppoffrande, självutplånande… för att få existera, för att få leva.
Men nej, jag är ingen ängel. Jag är skröplig och feg emellanåt, lat och elak ibland, kall och hänsynslös ibland….

Jag är elak utifrån min ofullkomlighet, kall utifrån mitt sargade hjärta, feg utifrån min skräck att bli lämnad ensam, övergiven. Och ändå sitter jag här mitt i livet, ensam. Trots detta är varje ord jag skrivit på denna blogg, alla dessa hjärtliga, omtänksamma, solidariska ord också sanningen om mig.

Har jag gjort illa människor ? Ja visst har jag det, kanske inte så ofta, om någonsin medvetet. Har jag gjort oförlåtliga saker ? Det beror ju på vem som dömer, men jag har gjort saker, sagt saker som jag har haft svårt att förlåta mig själv för.
Jag har sårat människor, med ord som inte går att ta tillbaka. Men vem har inte det ?

Jag har dock lärt mig hur man ber om förlåtelse, och lämnar det till den drabbade om de vill förlåta eller ej. En mycket värdefull insikt och ett värdefullt verktyg för att leva.
Det är synd om människor som inte lärt sig be om förlåtelse, som inte insett att alla kan göra fel… att alla gör fel… ibland. Att då be uppriktigt om förlåtelse, då gör du vad som står i din makt. Att förlåta är att sätta en fånge fri, för att sedan inse att du var den fången.

Har jag då fullt ut förlåt mig själv ?

Nja…. så gott det bara går. Jag tror inte att någonting i livet är färdigt någonsin. Livet är en ständig process och ”perfektion” är en utopisk hägring. Så, nej… men jag kommer närmare och närmare förlåtelse.

Lidande

…är något vi osynat ofta tolkar på minuskontot. Och visst är det så att just under upplevelsen är det svårt att se något positivt med lidandet. Men utan lidandet, är jag övertygad om att vi skulle leva i en värld utan empati. Lidandet skapar förståelse för sorg och ångest. En förståelse som är helt nödvändig för att kunna känslomässigt känna med andra.

Kanske är det oxå därför som ekonomiskt fattiga människor ofta är så generösa, och snuskigt rika människor så snåla och giriga. De som aldrig upplevt några större svårigheter, har därför ofta svårt att sätta sig in i andras, och saknar dessutom viljan till att förstå.

Så jag har mitt lidande att tacka för min empati, medkänsla och medlidande. Utan det kunde jag varit en empatilös människa. Och det är jag inte, även om jag i mina svaga stunder kan trampa fel, och vara tillfälligt kall utifrån sårat hjärta, tillfälligt feg utifrån rädsla att bli övergiven.

… men jag är ingen ängel, trots att min gamla Moster säger det nästan varje gång jag hjälper att lyfta morbror sen han ramlat, eller kommer med hemkokad lingonsylt åt dem

…
Legat vaken…..

Sorgen har hunnit ifatt mig igen, saknaden.
Känner mig obönhörligt ensam….. och är rädd inombords.
Gråten går inte att hejda längre, modet och stoltheten har gett vika och tårarna minner om det oförlåtliga jag till slut förlät, men aldrig glömde…. aldrig glömde.

Rätt in i hjärtat skär tonerna från klagande fioler och ödesmättade trummor, och barnet i mig måste få rum en liten stund, tårarna hos den övergivne lille pojken måste flöda, för att mannen skall fortsätta vara man i morgon, när dagen länge sedan grytt.
Pojken måste få göras hörd en liten stund, och vittna om det som ingen hörde, ingen såg, ingen låtsades om…..

…om utebliven kärlek som aldrig går att ersätta, om mörka ensamma nätter, om ensamheten, om hoten, om uppgivenheten.
Ingen fanns då för den lilla pojken, så nu måste han få höras en liten stund, lyssna till hans tysta skrik på hjälp, från det förflutna….

Jaq är ensam, inuti är jag väldigt ensam…. jag har stor sorg över att aldrig ha haft en familj… den sorgen kommer jag aldrig över helt, jag har lärt mig leva med den.
….känner mig ensam…. väldigt ensam

….
Min kropp fortsatte gå, även efter mitt tredje och sista liv släcktes….
Mitt hjärta fortsatte att slå, utan att jag längre kunde känna dess puls.
När räddningen kom, hade jag redan sedan länge gett upp…..

Ena foten framför den andra, utan att bry mig om vart det bar hän, bara jag
kunde undvika allt som fick mig att bli rädd, ångestfylld och ensam.
Det var en omöjlig uppgift, eftersom det mesta av det som fick mig att känna så
fanns inombords, som spår av historien… min historia. Det yttre var bara själva knappen som triggade igång den inre
oron, meningslösheten, sorgen och den förtryckta vreden från åratal av att bli
kuvad…. Men hjärtat fortsatte att slå, fast jag sedan länge givit upp.

Jag blev återupplivad, sakta och osäkert, minut för
minut, meter för meter. Jag började andas igen, små, små andetag till en
början, sedan lite större. Först med några år av själslig respirator, från ett andligt koma, började delar av mig våga leva igen….. men jag hade ju redan gett upp, det fanns inget hopp, och det satte djupa sår i mig, som aldrig nånsin kommer att läka helt.

Så jag är en av de mest lyckligt lottade människorna …

Jag fick komma tillbaka till livet, förvisso ganska hårt stympad…. osynligt för de flesta ögon, gömt under mängder av skämt, leenden och självuppoffring.
Jag fick se glimtar av kärleken, små ögonblick av lycka. Jag fick se stjärnklar himmel med frisk luft i mina lungor… jag fick andas igen.
Jag fick drömmar igen… mardrömmarna upphörde nästan helt…

När dessutom ekonomisk trygghet, om än knapp, kom till mig, kunde jag återhämta mig tillräckligt för att bli den jag är idag… inte hel, inte produktiv, inte självförverkligad…

Men med oerhört stark empati och inlevelseförmåga, med stor solidaritetskänsla, med hjärta för att hjälpa till, med ögon för vår undersköna värld, och öron för den som behöver säga de tyngsta av alla hjärtesorger….
Inga tårar skrämmer mig, ….. men likgiltighet skrämmer mig.

I det lilla finner jag….

Det uppgivna från förr är inte borta, det har etsat sig fast djupt inne i mig.
Men jag väljer att inte låta det ta över, jag väljer att inte ta för stora steg, och jag väljer att vara tacksam för det lilla….

…kanske det skulle ses som begränsande för vissa rastlösa själar. Kanske skulle det kunna ses som att dö lite för den nyfikne och vitale. Och kanske det skulle kunna ses som ett svek både mot mig själv och mot samhället… av den karriärlystne …..

Men för den som en gång för länge sedan gav upp, är det en seger, är det ett universum av möjligheter i det lilla, i vardagen, hos människorna som är nära….
För den som en gång gav efter för likgiltigheten och ingentinget, är en kopp fika på i en liten trygg stad berikande, är flytthjälp för vänner meningsfullt, är att vara sina räddares räddare, moster och morbror….. en del av meningen med allt….

Trots uppgivenheten som etsades fast i mitt inre, så lever jag på mitt sätt fullt ut, utan en makalös karriär, utan massor av pengar, utan att flytta till storstan och självförverkliga mig själv…

Jag ser fram emot varje stjärnklar natt som gives mig, och varje leende som kommer i min väg…. och slutar aldrig drömma om kärleken

…
Snön viner omkring och lägger sig i drivor, förvandlar all mark till ett vitt julkalenderlandskap…. här i trygga Sollefteå, in northen Sweden.
Här bekymrar vi oss över vilket hockeylag som är bäst, och över att måsta betala skatt till det system som hjälpt oss till välfärd och framgång, och gjort oss förmögna ur ett internationellt perspektiv….. för ”varför ska sjuka och gamla belasta arbetande människor”
Dessutom glömde grannen att städa filtret till torktumlaren, och på vägen till jobbet blev en stressad bilförare tvungen att bromsa in för en gångtrafikant, och förlorade 2 värdefulla sekunder i sitt liv…. ja ”sånt kan ju reta vem som helst”… ”jäkla
tvättstugemarodörer och gångtrafikanter”

Jag pulserar genom snön i mörkret, och snön blåser lite i ansiktet på mig, det känns friskt, och jag blir alldeles lycklig av det vackra vinterlandskapet, som på nyheterna beskrivs som kaos och problematiskt. Inte en enda julklapp är inhandlad i år heller, tror det kommer bli olagligt så småningom, att inte handla julklappar tills ekonomin spricker.

Over there blev 26 människor brutalt mördade … igen. Och ingen vill förstå, eller ens försöka förstå orsaker och verkan till sådana tragiska händelser. När det sker i ”det förlovade landet” i väst…är det ingen som tänker så, men när det sker i öst så tas nationaliteter, religion och kultur per automatik upp som en direkt orsak… MEN de ”är inte rasistiska”. …..

Snön färgas röd på mina näthinnor, när jag för ett ögonblick reflekterar över hur det är för barn som bombas ihjäl i Gaza, Irak, Afghanistan, Syrien, och skjuts ihjäl på skolan i USA….. En ”röd jul” får en ny innebörd för mig plötsligt…
Men jag är ju här nu…. och det är för stort och svårt att ta in vad som händer överallt. Jag gör mitt bästa här på hemmaplan, där snön ännu är vit, och nu stundar den ateistiska, sekulariserade nyliberalist-julen , med nya försäljningsrekord, trots den ”fruktansvärda ekonomiska situation” höginkomsttagare och medelinkomsttagare tycker sig befinna sig på grund av för höga skatter… Ho ho ho skrockar tomten föraktfullt….

När allt kommer omkring då, så får jag snabbt perspektiv till att mitt hjärta igår, under dansen, fick sig en liten vass giftpil, som smärtade så att jag fick huvudvärk….
Jag var ju iallafall inte på den där skolan i USA, eller i Syrien….
Mycket av min tid på sistone har handlat väldigt mycket om att hjälpa till och finnas för andra, och det är så jag vill ha det, men ibland … som nu, behöver jag ta lite tid för Tomas oxå…. och just nu är huvudvärken borta också, och jag har ätit risgrynsgröt på laktosfri mjölk, tack vare en mycket omtänksam granne, som kom ihåg mitt magdilemma …..

… så summan av kardemumman är nog kanske katastrofalt men riktigt bra.

Go natt kära vintervarelser !