Kategori: Djupt rött hjärta

….
Lilla lilla hjärtevän
vad är det dom gjort
Drömmer du mardrömmar än ?
dina drömmar krossades fort.

Du stora, starka nya lilla liv
Du bär på ett ok tungt som sten
Kämpar tappert, med små kliv
men du fick betala, med livslångt men

Lilla tappra tonårshjärta
tvingades följa flocken
kvicksilver i ditt unga hjärta
med bly på ögonlocken

Modiga, skräckslagna lilla vän
Dom stal ditt kluckande skratt
Men hjärtat ditt av guld slår än
däri finns din gömda skatt

Ofrivillig sömn, oro, och rädd
kämpar du mot demoner och troll
somnar bortom din bädd
för att politiker inte har koll

Du blev offrad för andras stolthet
Dom med sprutan blev väldigt rika
trots att alla, alla, alla vet.
så törs ingen, ingen, skrika

Själv vill jag vara Jesus för en dag
Jag vill så innerligt göra dig hel
Dig och alla andra de trasat sönder
Du unga tappra modiga juvel

Tack för ditt mod Emelie
Du gav… … många en röst
Och om du tittar där inuti
Är hon du var, alltid kvar i ditt bröst

Vill förtydliga att med ”dom med sprutan” avser jag i dikten, läkemedelsbolagen, inte sjuksköterskor etc. Det är ju oxå logiskt eftersom sjuksköterskor knappast blev rika på att ge sprutor.

http://www.svtplay.se/klipp/595495/klipp-efter-sprutan

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=5361542

…
Av respekt för dig, balanserar jag mellan att skydda dig från din bräcklighet och de nygamla risker som uppstått iom hög ålder……och o andra sidan, ditt och allas livsnödvändiga behov av att hjälpa till och vara behövd.

Jag ber dig bära kassen, just därför….. men går bakom och ser till så att du inte ramlar baklänges pga ett felsteg…..
Jag ber om dina åsikter, ditt kunnande, trots att det ibland blandas ihop saker…
Jag tar tag i dina armar när jag pratar med dig, så som du gjorde med mig.

Det finns diagnoser och benämningar som klingar negativt och respektlöst om ditt tillstånd… men för mig är du den du alltid varit, du erhåller samma respekt och kärlek…. ingenting kan ta ifrån dig vem du är och har varit, ditt goda hjärta.

Jag lägger ut pengar åt dig för lite småhandlande, tills vi kommer hem, fem-sex gånger vill du betala tillbaka …. fast betalningen redan är återgäldad…. och varje gång säger jag med vänlig tålmodig röst att det redan är betalt och återgäldat….

…….
Hur många pojkar/flickor i världen gråter invärtes just nu ?
Ensamma hungriga, smutsiga …. frusna ända in i benmärgen….
….hur många ?

Jag känner mig maktlös…. så jäkla maktlös….
På de få sekiner jag har…. skulle jag vilja skänka en del för att förbättra för dessa barn….. men jag vet att jag då bidrar till miljonlöner åt rika vita hjälporganisationers chefer ….. istället för barnen med tomma oförstående blickar.

Dessa chefer borde skämmas …. men tror inte de är kapabla….

Finns det ingen gräns för människors girighet ?…. för människors grymhet ?
Jag är oxå grym….. Jag lever gott och relativt tryggt för tillfället, trots min trasiga dysfunktionella själ….
Det kan snabbt förändras, jag är mycket skör under den glättiga skämtsamma ytan, och ….ingenting är säkert….. ingenting.

Jag har dåligt samvete inför det faktum att jag inte gör mer än jag gör för världen, för dessa barn, …. annat än att jag just nu fäller mina tårar för dem, ….
Och jag rent politiskt och verbalt vurmar för för och röstar för solidaritet med dessa, samt en värld med mindre av destruktiv miljöförstöring, cynisk marknadsekonomi, och brutala barnamord genom så kallade ”försvarskrig”…

Jag gråter….. men det räcker inte, inte på långa vägar…

Och jag skäms över att jag inte har kraft och stabilitet nog att agera, lämna mitt trygga hem för att agera…. skäms och gråter.

..
Hur underbart vackert är inte livet ibland, ur den djupaste sorg och tragedi, lyser kärlek och värme igenom, och skapar liv…..

Du vackra vän, du stora hjärta, du fria själ…. har blivit det vackraste och mest värdefulla man kan bli i livet…. en mor !
Jag vet i mitt hjärta att du kommer ge så mycket kärlek, så mycket värme och tid….
Det nya ljuset kommer vara tryggt i dina armar, i din famn….

Det glädjer mig till tårar, både för din skull och den lille….

All min kärlek, och lyckoönskningar till er

…
Jag är så innerligt lycklig, samtidigt som det värker i hjärtat mitt.
Nu när ni flyttat till stan, finns jag för er, och jag finns för er med glädje.
Det är ingen uppoffring alls, bara en ren ynnest….

Däremot gör det lite ont i mitt hjärta när det tar emot för er, då gammeldomen tar så hårt på era krafter…

Han
som ofta ensam bar alla våra sorger, och inte gav sig förrän våra
bördor blivit lättade, han som tog i våra armar och såg oss djupt i
själen, vad än vi hade att berätta, hur tungt än det var…. Nu lutar du
dig på oss, nu lutar du dig på mig.

Hon som födde en svulten
kropp, en nära på undernärd ung man, hon som lärde mig att gå rakryggad,
hon som gav mig en plats i sitt hem, och var den fasta punkten på
jordelivet, när allt annat rasade…. hon som aldrig gav upp….Nu lutar
du dig på oss, ….nu lutar du dig på mig.

…
Jag är jobbig, tar plats, låter, och när jag skämtar lämnar jag ofta ut mitt inre… bjuder på mig….Kanske det uppfattas som att det är fritt fram att trampa på mig då…
Det är inte vad jag vill…. jag vill vara älskad och omtyckt precis som du.

Jag är en isbrytare i många sällskap, skämtar, öppnar samtal, ger komplimanger, och om jag tror utrymme finns, även småvassa skämt…men ibland följer jag med inunder isflaken, som jag just brutit upp….

Det hade ju varit säkrare att stå på isen, och småfrusit lite, i samma temperatur som de andra, men jag är inte sån… Allt vad jag är och har blivit är en filosof, en isbrytare, en hjälpare, som går ut i livet varje dag, och blottar min själ, vandrar omkring utan hud…..

…. och jag är den jag vill bara, skall inte, ändra på det, jag är glad åt dessa egenskaper, även om de svider ibland. Det finns andra som är bra och dåliga på andra sätt….. så här är jag på gott och ont.

….
Tårarna trillar, när jag ser barnhemsbarnen från Bulgarien, övergivna av omvärlden, i misär och bedrövelse. När en ung tjej med deformerad mun, och en vilden blick skrattar av glädje över att bli friserad…. kniper det hårt i hjärtat, och jag tänker ”lilla vän, lilla hjärtat”

När sedan de filmar hur en pojke som är än mer illa däran, med nån ögonsjukdom, ser undernärd ut, både kroppsligt och själsligt…. hur han med skelögdhet och tom blick lutar sig fram mot den blonda kvinnan ….. för närhet, … brister fördämningen i mina ögon och tårarna kan inte hejdas….

Detta är Europa på 2000-talet, inte ett Tyskt fångläger på 30-talet

….
Jag är rädd….. jag är levande måltavla.
Jag är en man…. en svensk man.
Mitt ord är inget värt, mitt ord är luft.
Jag är mjuk, fast förväntas hård.

Jag kan inte vara det ni begär.
Jag kan inte bry mig om, om jag inte får känna.
Jag vill inte låtsas leva, jag har en själ som ni.
Tänk på vad ni begär…. tänk på vad ni begär

Jag tycker oxå om Rosa band i oktober.
Men rosa är inte den enda färgen.
Och monster kommer i alla färger, även rosa.
Vad är det ni begär ?

…

Vid ett stökigt skrivbord, i en asbestlägenhet som läcker in vatten, i en tynande stad, där ”röda” lokalpolitiker och blåa riksdagspolitiker gör sitt bästa för att döda den lilla glöd som finns kvar på landsorten. Där sitter en delvis desillusionerad medelålders man, med ett barns sinneslag, och funderar över livet, och världen, i mörkret, bland höstlöven, under stjärnorna… och i månens svaga sken.

Det är vackert, med alla höstlöv som under dagen speglade sig mot den blanka Ångermanälven. Luften var klar, när solen sken genom de eldfärgade lönnlöven, som ännu envist hänger sig kvar på kvistarna…. och trotsar vintern.
Två skrakar dök i den blanka älven, ännu skygga för människan, gatorna är tomma…
Han slår an en sträng på gitarren, och höst-toner fyller rummet, där stearinljusen borde brunnit för att lysa upp…. Rösten bär en längtande stämma, som sjunger om frihet och kärlek…. som om han trodde på det.

Hon som skulle kommit, har ännu inte kommit, trots den längtansfulla stämman som kallar på henne, trots den kärlek som längtar på att få hela hennes själ, trots den själ som hoppas på att bli berörd.
Miljoner vilsna …. dansar omkring i en förvirrad värld, utan varken mening eller mål.
Och någonstans därute… dansar även hon….

Ögonlocken blir tyngre, allteftersom timmarna lagt sig ovanpå dem.
Kroppen längtar upp till sängen, och hoppet om en morgondag, följer med sömnen….

Godnatt !

…
Mitt i natten på hösten
Det är mörkt ute … underbart mörkt. Mörkret skänker mig en trygghet.
Likaväl som jag lapar i mig ljuset på våren och sommaren, för att ge näring åt min själ. ….likaväl så omfamnar jag mörkret om hösten som en vän.

Jag hälsar sorgen och vemodet välkommet. En gång fruktade jag dem, nu har de blivit mina vänner, tillsammans med glädjen, skrattet och friden.
Snart har alla höstlöven fallit färdigt, efter att ha målat skogen gul och röd. Snart faller vita duntussar från skyn och lägger sig som ett täcke och låter marken sova sin vintersömn….

Så ensam jag är, och ändå inte. Så många människor vi alla har, och ändå i slutändan är helt ensamma, dör helt ensamma. En sån som jag i synnerhet, kommer med stor sannolikhet dö ensam….. och ingen garanti för hur länge det dröjer.
Men kommer jag vara saknad ? … kommer jag vara ihågkommen ? kommer jag ha gjort skillnad, den dagen jag lämnar in ?

Jag tror det…. så länge jag engagerar mig och bryr mig om andra, vilket ligger i min natur, så gör jag skillnad, och därför saknad… om jag skulle dra gräsmattan över huvudet en dag.
Att bry mig om andra, är mitt livselixir, min näring, mitt mål.

För mig är det allt, betyder mer än kapital rikedom….