Kategori: Djupt rött hjärta

….

Man skulle kanske kunna tänka sig att det skulle vara saknaden efter en mor, eller en far…. som inte funnits där…
Saknad efter meningsfull sysselsättning och ett värde som följer med detta.
Saknad efter en mer human värld ….
Man skulle kanske kunna tänka sig att det skulle kunna vara saknaden efter en förlorad vän, eller brusten kärlek…

… men så är inte fallet.

Jag tror att min allra största saknad länge varit, och alltid kommer att förbli saknaden av barn… När ett barn tyr sig till en, och visar sin kärlek och brutala uppriktighet, så finns det inget i denna värld som slår den glädjen, och känslan av fullkomlighet…

Jag hoppas att alla ni föräldrar är medvetna om den skatt ni har.

…
Bitterljuv melankoli…

Hjärtat tycks behöva blöda för att kunna älska.
Den starkaste kärleken, och den gladaste glädjen….
…..tycks bottna i den djupaste sorg.

Utan saknaden, hade jag inget att längta efter.
Utan svårigheterna hade jag ingenting lärt mig.
Endast när det tar emot, är framstegen framsteg…

Den vackraste sång kommer ur outhärdlig smärta….
Den vackraste kvinnan, är hon som ser mig.

Jag ser dig ……

Jag var i ingenmansland, precis som du är nu.
Jag var där människor tittade på mig utan att se.
De vände blicken bort, besvärade… kalla….

Jag vet vart du är nu.
Och jag är med dig, i din vandring i dimman.
Om du sträcker ut din hand, så kommer du finna min, i det gråa diset.

Din kropp är bräcklig och långsam.
Din forna styrka, har sinat och ebbat ut.
Ditt minne sviker dig, och din blick falnar som en slocknande stjärna.
Du ser mig inte i dimman, men jag ser dig, jag vet vart du är …..

En gång gick jag i dimman…. famlade, föll, många, många mil, många år…
Jag var ung, övergiven, utan hopp. Till en början bar du mig.
Det tog många år, men nu kan jag gå igen.

Du kämpar nu, med att du inte är värd något, nu när krafterna och minnet sviker.
Nu när ingen behöver dina tjänster, ditt stöd, dina tankar….
Jag har varit där och ibland besöker jag dessa karga, övergivna ställen igen.
Fast jag har min kompass kvar, så jag hittar ut igen.
Du har tappat din… och kanske aldrig mer återfinner den.
Men dina sista steg här…. tar du inte ensam, jag är med dig.

Jag ser dig !

På ett sätt är jag ändå lycklig nu….

Jag kommer aldrig bli helt hel….
Vissa sår lämnar ärr, …. men vissa slutar aldrig blöda..

Ingenting kan göra mig så lycklig som när tillfällen liknande det när den lilla norska jäntan var så imponerad och fascinerad av mitt gitarrspel och min sång.
Det är uppriktigheten och hjärtligheten, och det oförstörda kärleksfulla, och samtidigt det behövande, som får mig att längta efter barn….

Men ingenting skrämmer mig så mycket heller, som det ansvar detta innebär, och tilltron på mig själv som jag byggt upp på många plan genom åren är som bortblåst…
Det påminner lite om den känsla jag hade efter den musikkonsert vi hade för några veckor sedan….. där jag efteråt hade en känsla av otillräcklighet och kände mig missnöjd med vad jag gjort, utan att kunna förklara varför…
Applåderna var definitivt äkta, och många berömde oss…. men jag ”hörde det inte” ….jag trodde inte på det riktigt, fastän jag nånstans visste att det var bra det vi gjort…. så gick det inte in …. det landade inte ..

Jag lyssnade sedan på inspelningen och var väldigt nöjd, och ändå landade det inte riktigt känslomässigt…. Jag hade svårt att tro på mig själv.
Det finns likheter med rädslan för ansvaret och dugligheten som förälder där….
Men när den lilla norska jäntan inte kunde slita sig från att lyssna på min sång och gitarrspel, på golfverandan härom dagen, så trodde jag på det….

Men jag har inget exempel i livet, jag har inte lärt mig närhet, tilltro och kärlek, i praktiken, timme för timme, dag för dag under min uppväxt….
Och jag känner mig lite handikappad av det ….. fruktansvärt osäker.
Så hur ska jag kunna veta ? … hur skall jag kunna vara bra ?…

På ett sätt är jag ändå lycklig nu….
Jag har växt, och mår bättre än någonsin förut..
Jag känner mig relativt trygg ….

Men….

Jag saknar mest, det jag räds mest, kärlek och familj …..

Jag tänkte på min mor idag…
Där är ett tomrum…. en retroaktiv längtan, en saknad…
Jag känner mig väldigt , väldigt ensam ibland, väldigt ensam…
Ibland orkar jag inte vara stark och oberörd… ibland bryter tårarna igenom …
Och jag kan fortfarande inte förstå med hjärtat, fast hjärnan kan förstå delvis…

Hon kunde inte bättre… är bra att veta, men en klen tröst…..

Men trots dessa temporära tårar, som med all säkerhet kommer igen en dag, så är jag på ett sätt lycklig nu ….

…

Höga krav

Har ni tänkt på hur otroligt svårt det kan vara att ta till sig kritik ibland ?
Och allra svårast verkar det vara att ta emot beröm…. att verkligen ta till sig det.
Jag har en kort period känt mer av den osäkerheten….
Haft väldigt höga krav på mina egna prestationer… långt högre än på andra.

Jo … jag tror att många, många känner igen det.

Sårbarhet

Jag blev väldigt snabbt och plötsligt varse om den skörhet och sårbarhet livet innebär…. och innebär för oss alla !
Alla är dock inte medvetna om det.

Man pratar om just den sårbarheten när det gäller Högerextremisten Breiviks attentat på Utöya … Och visst är det så….
Demokratin är mycket sårbar och bräcklig…. likväl som kärleken är.
Men kärleken och demokratin är samtidigt mycket,mycket starkare … det låter som en paradox….och är givetvis så.
Likväl som paradoxen är sann, att ju mer man släpper på kontrollen, desto mer kontroll får man….

JAG är oxå sårbar… jag lever ju, och därför är jag sårbar.
När som helst kan allt förändras…. den trygga tillvaro vi tror vi har, är inte helt sann….

Det kan gå fort

För 2 veckor sen brann det i vårt hus, och till en början landade inte den rädsla och osäkerhet det faktiskt innebar…. och helt plötsligt blev jag dödlig….
Ingenting är säkert…. Jag, Du, Vi har egentligen bara nuet….. allt annat, tillgångar, bilar, saker är bara flyktiga, världsliga tingestar vi hänger upp vår tillvaro kring, för att döva vår ångest inför livet…. och döden.

Samlar på ögonblick

Jag samlar nu på ögonblick…. suger in mig av kärleksfulla, spontana händelser, …. som kommer från hjärtat….. och inte från hjärnan.
Jag väljer så långt det går att umgås med de människor som gör mig trygg och glad i viss mån….

Trots Herr Ågrens besök

Jag kan även acceptera och umgås med Ågren, de få gånger han dyker upp…. det var många år sedan nu, ….. nu räds jag honom inte längre…
Jag möter ditt ansikte när helst du behagar dyka upp….
Jag vet vem du är… och jag är inte rädd…

Välkomnar det som kommer

Natten närmar sig nu, en söndag i slutet av Juli 2012…. det blir mörkare om kvällarna igen, och jag välkomnar det… det känns faktiskt bra.
Livet erbjuder mig en dans med en kvinna, och jag njuter av det.
Det erbjuder mig outtalade kärleksförklaringar, som den från den norska lilla jäntan som så gärna ville lyssna till min sång och gitarr… och jag njuter av det!
Livet erbjuder mig att få ge till andra, att få arbeta med min kropp….. och jag omfamnar det och lever mitt liv…. tom när Ågren knackar på min port…

…. redan i morgon får jag glädjas åt någon av dessa saker igen, är jag övertygad om …. och det är gott !

Nu var det länge sedan jag såg in i och pratade med mitt hjärta, med min själ.
Det är dags nu……

Fredag 6:e kväll

Chock……

När jag gick hem från golfen i fredags, vid 22.30 tror jag det var, efter att ha jobbat ideellt på golfen sedan 11.00, så hörde jag en brandbil, med sirener på. Reagerade inte så värst mycket förrän de svängde ner vid Linsänket….. mot Djupön där jag bor.
Jag tänkte att det finns så många hus där, så det är ju orimligt att det skulle brinna i mitt hyreshus….. samtidigt som en känsla stav oro stegrade sakta i kroppen.

Måndag 9:e

…. Ock så var det dags för en spelning på kulturbygden som vi tränat inför i 3 månader…. Jag tog bytte bort golfpass så jag skulle kunna ta ledigt och slappna av inför spelningen….
Och kanske det var just avslappningen som gjorde det…

Jag har inte varit speciellt nervös inför spelningen, jo lite….
Och en timme innan spelning, när jag byter tröja för att det var kallt, så känner jag lukten av frän brandrök från den tröjan,,… och DÅ … först DÅ…
…kommer känslorna, några dagar efteråt.

………En timme innan spelning !

Jag känner att jag genomför spelningen bra rent tekniskt, ända tills sista låten, då är det som om jag slappnar av över att klarat av spelningen trots den ängslan inombords som kom retroaktivt…. gjorde nån liten miss på nåt ackord..

Men känslan efteråt, trots applåder och beröm, var inte nöjdhet och glädje, inte heller lättnad, vilket jag tycker vore ganska normalt…

… nej det var ängslan och oro, och efterdyningarna efter chocken jag hade haft latent sedan fredag kväll….

Fredag kväll forts….

Jag var nog mer chockad än jag förstod då… när jag stod på gården maktlös och tittade på, när brandmän drog in slangen i porten….
Vi fick inte komma in i våra lägenheter … och hade inga besked om vart det brann.

Jag fann mig i situationen …. men nyfikenheten och oron framförallt, gjorde att jag gick in i porten och såg att det brann 2 halvtrappor upp. Vid det läget var jag för chockad för att förstå vems lägenhet det rörde sig om….

Men helt fri från oro var jag inte …. hade elden spridit sig till min lägenhet eftersom vi inte fick gå in för brandchefen ????
Och ambulans var på plats så jag var väldigt rädd initialt att det skulle komma ut nån på bår … eller ännu värre …..

Eftersom tiden gick så fick jag jallafall veta att ingen var skadad…

Effektiv

I sådana lägen blir jag ofta rationell och handlingskraftig. …. så när vi fick klartecken om att vi tom kunde sova i våra lägenheter, började jag vädra det första jag gjorde, la mattor i blöt, beställde tvättid, och skurade dagen efter… för att få bort lukten…..

Men iom att jag fick tid att ”slappna av” inför spelningen i kombination med den fräna brandlukten från tröjan…. gjorde att känslorna tog sin chans att göra sig påminda…..

……..En timme före spelning !

bara att bita ihop ett sånt läge ….. men helt oberörd var jag inte kan jag tillstå…. det var ganska tufft, och jag var liksom inte känslomässigt med under konserten…. trots att jag/vi fått lovord av flera åskådare… bla musiker…

Så nu är jag här i efterdyningarna av chocken, och får helt enkelt låta det få ta plats i lagoma portioner tills det falnar och försvinner i det förflutna …..

Ligger vaken och funderar….

Har en märklig känsla av att livet rinner ifrån mig. Tiden rullar obönhörligen på, och andra halvlek hat börjat för ett bra tag sedan.
Min far har gått ur tiden….. och mina far och morföräldrar likaså.
Den familj jag har kvar, har jag aldrig riktigt haft.

Och nu rinner min tid iväg, dagarna går åt till att …. ja till vad ?
Ibland känns det som om det inte är nån mening med mig lixom….
Så mycket motgångar, så många hinder.

Utan kärlek, vad är det för mening med allt ?
Det kanske inte blir nå fler…. du kanske inte hade riktig täckning för dina förvisso så välmenta, och uppmuntrande ord pappa….. ”det kommer fler”

Min tid rinner ut…… det gör allas vår tid.
Men jag vill ju göra så mycket som möjligt med den, jag vill ju inte lämna denna jord utan att ha levt fullt ut, utan att ha älskat…..
…. men om jag gör det vore jag ändå inte den förste. Det finns miljarder människoöden, och inte ett enda är okomplicerat, och väldigt många innehåller långt mer tragik än mitt….

Men ändå drömmer jag, ändå önskar jag mer än vad som är nu,….

…
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på detta…. så svårt att beskriva min sinnesstämning nu….. på så många plan.

Jag är ett universum av känslor och tankar som lever parallellt… min själ är en djuphavsgrav, och en oändlig blå himmel….. allt existerar samtidigt, min historia, min nutid och min längtan och tro…. Drar i varann, påverkar varandra…

I djupet av mitt inre gråter en liten pojke, och ryser av välbehag enkom vid tanken på att bli berörd, omhändertagen för ett litet ögonblick. I nuet sitter en bekymrad man och rynkar ihop sina fåror i pannan över en till synes hopplös ekonomisk situation som aldrig tycks upphöra…

Nyss promenerade jag Sollefteås vackra vinterlandskap i stormvindar, och med tandvärk, men kunde ändå inte upphöra förundras över dess skönhet, nyss åt jag underbart god köttfärssoppa, egenhändigt tillagad… soppa eftersom jag inte gärna tuggar nu…..

Jag är oxå en stark viril man, som inte kommer till min rätt och får utnyttja min fulla kapacitet, inte får sätta min kropp min arbete, med lön som resultat. En man full av kärlek och klokskap som inte fått tillfället att vårda och ta hand om en egen familj…
allt samverkar, och hindrar ….

så jag är glad och tacksam över vad jag har, men uppe vid ytan är nu sorg och längtan…

Det är ett sådant slöseri att jag inte har en kvinna vid min sida, när jag har så mycket jag vill ge…. och skulle inte vara så dumt om jag någon enstaka gång fick en dos omhändertagande och omtanke själv heller… och lite beröring, en kärleksfull blick…

… nån enstaka gång

Djupa suckar, tunga ögonlock, tomt hjärta och trasig själ. När det är tungt så är det verkligen tunt…… nu har många bäckar små blivit ett stort vattendrag. Känner mig oduglig och ledsen. Jag har nu länge försökt hålla huvudet högt, men nu föll ansiktet ihop till att se ut somm en total ansiktsförlamning. Jag är trött nu, mentalt väldigt trött och vill bara bygga en igloo ute i vildmarken och isolera mig från omvärlden och från mental kyla……

Midnatt en torsdagnatt i februari, och det är lika kallt ute som det är i samhället…… där människan återigen har återvänt till egoism och cynism. Det sitter uppsnoffsade sprättar i en debattstudio som i sin ignorans lyckas se oskyldiga ut över vad som händer i Sverie och Europa….. som försöker hävda att de inte förstår hatet…..när de är de själv som skapat det….

Här sitter jag i Ådalens hjärta och ser på hur iskalla blåa vindar splittrar människor och söndrar samhällen.

Och inuti finns så mycket att ge, trots den djupa outsinliga saknad jag alltid bär med mig……

Jag har redan förlåtit dig….. men det förändrar inte det faktum attt jag ännu har svårt att ta emot kärlek när den dyker upp…… det har därfemot frigjort mig från bitterhet, det har däremot frigjort mig från dig……